Varför kom Jesus med förlåtelse till judar?

eller

"Why Jesus was so totally missional."

Jag har nu i några dagar grunnat på ett i mångas ögon ganska banalt problem: Varför förlät Jesus synder? 

Bakgrunden är den välkända söndagsskoletexten om den lame mannen i Luk 5:17-26 som blir nedhissad genom taket av sina vänner. Jesus ser deras tro och säger "Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder." (egentligen säger inte Jesus "Min vän", utan det mer förortsliga "mannen!", men det är en bisak).

Anledningen till att jag ställer frågan är den positiva bild av judendomen på Jesu tid som växt fram i bibelforskningen under senare delen av 1900-talet (ofta kallat för Det nya perspektivet på Paulus). Innan tänkte (märkligt nog) både lekmän och teologer att Jesus kom med syndernas förlåtelse och nåden, och dessförinnan var det lagiskhet som gällde om man ville bli frälst. Numera är det vedertaget att även i Gamla testamentet frälste och förlät Gud människan genom nåd. Det var det som offren och tempeltjänsten var till för: Att försona den bristfälliga människan med Gud. Om det alltså fanns förlåtelse för judarna genom djuroffren osv, och det offersystemet var igång på Jesu tid med kontinuerlig försoning för det judiska folket, varför förlät då Jesus den lame (judiska) mannens synder?

Vi är vana att ta till oss den här texten därför att människor idag som kommer till tro på Jesus är oförlåtna syndare tills de vänder sig till Jesus och ber om frälsning. Men vi kan inte på rak arm likställa den tidens åhörare med dagens svenskar. Judarna som Jesus predikade för var just judar - gudsfolket, dem som Gud levde i förbund med (man skulle kunna säga att de var den tidens "kristna", om ni förstår vad jag menar).

Så varför förlät då Jesus den lame mannens synder?

Kanske skulle det kunna förklaras av judarnas kollektiva skuldkänslor. Jag har någonstans läst att vissa judar trodde att Gud fortfarande var vred på dem, som folk. 600 år tidigare hade de vanskött sig (läs 1-2 Kungaböckerna) så pass att Gud till slut hade fått nog och sände babylonierna på dem, vilka hade tvingat judarna i exil. Efter 70 år hade de dock avtjänat sitt straff, och fick återvända till sitt land. Jesaja utlovade nu att Gud skulle upprätta det judiska folket. Men trots dessa profetord återupprättades inte landet Israel helt. Efter babylonierna kom perserna. Och efter perserna kom grekerna. Och efter grekerna kom romarna. Detta uppfattades av vissa judar som att folket fortfarande inte höll det mått som Gud krävde av dem.
Men vid närmare eftertanke tycks detta inte hjälpa oss i vår tolkning av Jesus som förlät synder. Det är nämligen individer som Jesus tillsäger förlåtelse, inte det judiska folket. Och ovanstående skuld var ju mer en kollektiv skuld. 

Så varför förlät då Jesus synderna för den lame mannen?

Jag var själv tvungen att möblera om ordentligt i tankarna för att pusselbitarna skulle falla på plats. Den ovanstående uppfattningen om att det judiska offersystemet sonade folkets synder per automatik, är inte hela sanningen. Den judiska tron hade nämligen också en plats för omvändelse. Detta blir ännu tydligare i och med Johannes Döparen, som just predikade omvändelse - och i praktiken också sa att oomvända judar var inget mer än hedningar.

För mig var detta på nåt vis en nyhet, och jag var tvungen att revidera min bild av de som kom för att lyssna på Jesus.

Det judiska folket var gudsfolket, men kunde likväl delas upp i följande tre kategorier:

1. Rättfärdiga judar som levde i kontinuerlig omvändelse. Hit hör t ex Maria, Jesu mor; Symeon i templet och andra som beskrivs som "rättfärdiga" (se Luk 2:25).
2. Judar som trodde de var rättfärdiga, men inte var det. Hit hör de judar som Jesus anklagade för att vara hycklare, t ex många av fariseer och skriftlärda som korrumperats av maktlystnad och högmod.
3. "Syndiga" judar, som inte levde i omvändelse, och inombords visste det. Detta behövde inte endast vara prostituerade och publikaner, som förskjutits av de judiska etablissemanget, utan jag tror att en hel del vanligt folk upplevde sig så. Se bara på fiskaren Simons beskrivning av sig själv som syndare (Luk 5:8).

Jag tror att det är folk ur den här tredje kategorin som Jesus förlät synderna för. Ta den lame mannen som önskade bli buren till Jesus, hans önskan om att söka hjälp hos mirakelgöraren måste ha innehållit en omvändelse tillbaka till Gud igen, för det är ingen vits att söka ett mirakel om man inte är på god fot med Gud. Och Jesus tog sig då mandatet att förlåta hans synder.

Men utvecklar vi detta ännu mer, målas följande bild upp. En stor del av det judiska folket hade lämnat Gud i sina hjärtan. Det var alltså ett gudsfolk i kris. Och till detta kommer att Jesus beskrev sin tjänst som främst riktad till denna grupp (alltså kategori 3)! Detta tycks klart utifrån texter som Luk 5:32 och 15:1-7. Följaktligen kan han inte ha lagt ner så mycket tid på kategori 1 och 2.

Detta leder fram till följande (trendiga) slutsats: Jesus was missional!

Jesus är en krigare

Ibland klagas det på att kristna rockband som Jerusalem och Petra för att de överanvänder krigsmetaforer i sina texter. "Visst kan NT ibland använda ett militäriskt bildspråk, men NT kommer egentligen med ett fredsbudskap" menar man. Frågan är om inte NT dock har ett ganska djupgående krigsbudskap.
I Lukas 4:31-37 beskrivs hur Jesus kommer till synagogan i Kafarnaum, innan han har blivit särskilt känd som mirakelpredikant. Där reagerar en besatt man på hans närvaro, och demonen i honom utropar:

"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på [eller förstöra] oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (v 34, min hakparentes)

Jesus säger åt demonen att tiga, och fördriver honom sedan från den besatte.

Det som slog mig när jag studerade den här texten var att demonen reagerade med rädsla för våld. Inte så att Jesus skulle ge sig på människan som demonen bebodde, men den onda varelsen verkar definitivt rädd för att bli på något sätt attackerad av Jesus (på ett andligt plan). Utöver detta säger demonen "ta död på OSS", dvs den ser Jesus inträde i världen som ett angrepp på det styre som Satan och hans anhang har upprättat på jorden. Man får intrycket (av denna och andra texter) att Gud varit förvisad från jorden, och Satan har haft fria tyglar, men så dyker Guds son upp i ett stall i ett överraskningsanfall en natt :-)

Ur allt detta tycks följande slutsats följa: När Gud ska återta världen från den Onde, kommer han att göra det med våld (inte genom att omvända honom eller på något annat fredligt vis). Därför kan vi inte säga att Gud aldrig använder sig av våldsmetoder för att genomdriva sin vilja.
Däremot är det viktigt att ta Paulus ord i beaktande: "...det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." (Ef 6:12)

Så Jesus är faktiskt en krigare.