tisdag 14 april 2020
När evolutionen blir teistisk
Jag har inte för avsikt att gå in i den debatten. Jag har nog länge varit en "agnostiker" just i frågan om ursprung eftersom jag inte satt mig in i forskningen, men en sak blir intressant när man "helgar" evolutionsteorin, vilken jag tänkte skriva om i detta inlägg.
Förr i tiden, när kristna skulle argumentera emot ateismen och materialismen, använde man gärna evolutionsteorin i sin polemik. Om evolutionen är den enda kraft som driver utvecklingen framåt, blir det på nåt vis rätt att den starke överlever på den svages bekostnad. Livet är ju en tävling mellan olika varelsers genuppsättningar, och genom att svaga individer går under, stärks den mänskliga rasen. Sådana här tankar fanns ju bakom både rasbiologin och nazismens syn på judar. Konstruerar man en etik utifrån Evolutionsteorin, blir den ganska grym.
Ateisterna hade dock helt rätt när de försvarade sig med att evolutionen och förädlingen av genbanken inte alls var någon grund för etik eller andra mänskliga beslut. Det vi kallar evolution är endast resultatet av slumpmässiga händelser. Eftersom arter som fungerar bättre i livsmiljön överlever mer än de andra, råkar dessa gener finnas kvar medan de andra försvinner med tiden. Det finns ingen mystisk naturkraft eller öde som styr arternas utveckling, utan det är en ren tillfällighet att det blir som det blir.
Men vad händer om vi plockar in evolutionen i det kristna ramverket. Från att ha varit någonting slumpmässigt och meningslöst, övergår evolutionen till att bli någonting högst meningsfullt - för nu blir den plötsligt ett gudomligt påfund. Evolutionen blir Guds redskap för utvecklingen av olika livsformer.
Alla de anklagelser som kristna apologeter förr slungade mot ateisterna, men som var felgrundade, blir nu giltiga, men då riktade mot den kristna världsbilden. Den avgörande skillnaden är helt enkelt den universella avsikt med naturens ordning som teismen medför, men ateismen saknar.
lördag 2 februari 2019
Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?
Anden talar
Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:
Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.
Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?
fredag 4 januari 2019
Hur ska Gud rädda världen - med en smäll eller med en viskning
Apokalyptism
I morse läste jag en artikel* av bibelforskaren David Aune om en rörelse som fanns i judendomen innan och under Nya testamentets tid: Apokalyptism. Det finns väldigt mycket att säga om den rörelsen, vilket jag inte ska försöka mig på, men några saker är viktiga: Mainstream-judendomen århundradena innan Jesu födelse gick ut på att man var en god medborgare; man gick till templet i Jerusalem för att offra och be; och man firade religiösa högtider och höll på matregler. Var man dragen åt det fariseiska hållet var man också mån om att lyssna på och ta till sig det som stod i Gamla testamentet. Det var en ganska "naturlig" religion alltså.Men så fanns också dessa apokalyptiska rörelser som var lite mer "övernaturliga". Kvar från dessa har vi ett antal utombibliska skrifter, t ex 1 Henoksboken, som beskriver en syn som författaren fått (därav epitetet "övernaturliga"). I de synerna avslöjar änglar vad som händer i andevärlden, vilket då förklarar skeendena i den fysiska världen. Ofta skrevs dessa i kristider, då det judiska folket ansattes hårt av en starkare nation och meningen var att uppmuntra folket med att Gud hade makten bakom kulisserna och skulle slutligen segra över ondskan.
Apokalyptism, profetism och världens räddning
Under århundradena innan Nya testamentets tid var Israel dominerat av olika stormakter, och ofta förtryckta på olika sätt. I dessa tider såg judarna fram emot att Gud skulle ingripa och rädda dem från lidandet. Det här blev mer och mer en universell räddning - det var inte längre bara judarna som skulle räddas, utan hela världen. Och man tänkte sig ofta att en kung av Davids ätt, en messias, skulle vara Guds redskap i detta.Den här frälsningsidén känner vi ju igen som kristna, eftersom Jesus också predikade den. Guds räddning handlar ju inte bara om enskilda personer; utan om att Gud i framtiden ska rädda själva världen genom att besegra Satan och döden osv, och så stoppa ondskan.
Men nu kommer vi till poängen: Hur ska Gud genomföra denna räddning?
fredag 21 december 2018
Romarbrevet med lidandet som nyckel
Intro
Romarbrevet räknas av många som nya testamentets flagskepp (eller i alla fall de nytestamentliga brevens flaggskepp). Om inte bäst eller vackrast, så är den i alla fall störst. Men det gör den också kanske till det svåraste brevet att tolka, särskilt som största delen av den är ett enda långt argument (1 Korintierbrevet är det nästa längst brevet, men det är uppdelat i många småfrågor).onsdag 26 april 2017
Pacifismens Gud är ingen pacifist
Intro
Det är ganska lätt utifrån Bibeln att argumentera för pacifism. Särskilt nya testamentet har ett kärleksideal som går ut på att inte slå tillbaka med våld, utan möta hat med kärlek. Denna pacifism är självklar inom församlingen, och i individers relation till sin nästa (även utanför den kristna församlingen). Huruvida en kristen får arbeta som militär eller polis, med våld som instrument, är mer omdebatterat.måndag 3 april 2017
Kort om begreppet "Allsmäktig"
Med anledning av det förra inlägget, kommer här en kort kommentar om en fråga som brukar dyka upp:
"Men betyder inte "allsmäktig" just allsmäktig?
Det beror ju på vad man menar. Den svenska regeringen har ju makten i Sverige, men det innebär ju inte att de har förmågan att styra svenskarna via trådlös anslutning. De har rätten att bestämma saker, och sedan tvinga människor att följa det.
Ordet "allsmäktighet" översätter ord på hebreiska och grekiska som inte direkt avser någon sorts absolut, styrande kraft, utan bygger på hebreiskans ord för "(ängla-)härskarornas gud" (sebaot) - dvs den vars plan till slut segrar, för att han har flest änglar, typ. Kanske kan man också häröra idén att Gud har rätt till att bestämma och bli åtlydd i världen.
Bibel 2000 översatte faktiskt begreppet annorlunda mot den tidigare 1917-års översättning - de skriver "allhärskare" eller "väldige" istället för "allsmäktig" (se Upp 11:17 i båda översättningar)."
Guds "onda" sida var inget problem på Bibelns tid
Frågan
En av de största problemen med kristendomens gudsbild, för både kristna och icke-troende, är att han har en "ond" sida. Dels har vi lidandets problem ("Om Gud är allsmäktig och fullkomligt god, varför finns det lidande i den värld han har skapat?"). Men sedan har vi också helvetesproblemet ("Hur kan en kärleksfull Gud döma människor till ett helvete på den yttersta dagen? Varför får inte alla komma in i saligheten?"). Snarlikt är problemet med varför Gud redan i detta livet tycks straffa och medelst plåga fostra människor.Det här är främst filosofiska problem. Då menar jag att de finns inom det vi kallar den systematiska teologin, där man ställer upp filosofiska premisser (Gud är allsmäktig + Gud är god = ...) och drar sedan slutsatser (... = och därför borde han kunna och vilja släppa in alla människor i saligheten). Men det är besynnerligt hur frånvarande dessa frågor är i Bibeln. Vi kan läsa sida upp och sida ner där människor ständigt bollas fram och tillbaka mellan eländen, men ingen kommer på att undra varför! Bibelns författare kan beklaga sig över varför Guds folk får lida, de kan fasa över domedagen, de kan vädja om att få slippa fostras med ännu ett rapp - men de ifrågasätter inte hur en god Gud på ett principiellt plan kan tillåta lidande, eller hur han kan hänge sig åt att aktivt plåga människor.
Hur kommer det sig?
Idag är det populärt (och anses upplyst) att successivt plocka bort dessa obehagliga sidor hos Gud. Jag kan förstå att man reagerar mot en svartvit kristendom man växt upp med, men innan man tar steget fullt ut borde man ställa sig just denna fråga, varför Bibelns folk inte reagerade emot Guds "onda" sida på samma sätt som vi gör. Någonstans tror jag den tempocentriska fördomen lurar, att Bibelns tänkare var primitiva människor, som inte har tänkt efter lika mycket som vi.