Läs alltid NT utifrån strulputte-perspektivet

Jag håller på att arbeta mig igenom Lukas evangelium för våra onsdagsbibelstudier här i Vetlanda, och har gjort det nu i dryga två år. Bibelforskarna är ganska eniga om att läkaren Lukas var extra mån om de fattiga i samhället. Pengar, de fattiga och rikedomens fördärv är ett återkommande tema.

Här i Sverige vet vi inte riktigt vad detta innebär. Fattiga här (i alle fall innan tiggarna från Rumänien kom hit) var inte riktigt samma sak som fattiga under antiken. Alla i Sverige har ju gått grundskola och har en allmän bildning. Men när Lukas satte samma sitt evangelium fanns han i församlingssammanhang där fattiga, slavar och även "slödder" (Apg 17:5) utgjorde en ganska stor del av gruppen. Många av dessa var fullständigt obildade, en del hade försörjt sig med stölder, en del hade missbruksproblem osv. Dessa problem blev därmed församlingens problem, och de välmenade i gruppen kunde ofta vara frustrerade och irriterade på allt strul det förde med sig.

Vem vill sitta i Abrahams sköte? :-(

Lukas 16 innehåller två smaskiga liknelser. Den senare av dem handlar om två karaktärer, en rik man och en fattig som benämns som Lasaros. Lasaros lever sitt liv som tiggare vid den rikes port, men får aldrig någon hjälp av honom. En dag dör båda och hamnar i dödsriket. Den rike (eller snåle) hamnar i en del som är plågoplats och han lider i lågorna. Lasaros däremot hamnar i "Abrahams sköte" (1917 års översättning; Bibel 2000 har "vid Abrahams sida").

Vad är Abrahams sköte? Och varför beskrivs den "himmelska" delen av dödsriket som det? Det här skötet har genom historien figurerat som de heligas belöning. På engelska heter det "the bosom of Abraham". Elvis Presley sjöng den klassiska spiritual-sången "You rock my soul in the bosom of Abraham".

Sköte kan översättas med "famn" eller "sitta i knä", och har tänkts som någon sorts trygg (svettig?) plats där man har det bra.

Men åsyftade Jesus verkligen att vi skulle sitta i Abrahams knä och mysa? Är det det som är den eviga saligheten.

När man gör lite efterforskningar kring Luk 16:19ff, visar det sig istället att den saliga platsen hos Abraham istället åsyftar hedersplatsen på en bankett. "Sköte" (grk κόλπος, kolpos) åsyftade platsen närmast den husfader som bjudit in till banketten. På en sådan fest låg man till bords, på britsar. Man låg på sidan, och lutade sig på armen. Den som då låg med "rumpan" in mot värden, låg i dennes sköte.

Detta med banketter är någon man ska ha i minnet när man läser Nya testamentet. Banketter var festmåltider, och extremt viktiga under antiken. Inte minst tänkte sig judarna utifrån Jes 25:6-9 att himmelriket skulle innebära en stor bankett. Så när man läser om framtiden i NT ska man fundera en sväng på om det kan vara måltidsmetaforer som används.

Mer om banketter kan man läsa här, gå till sidan 71.

Att "hata sin far och mor" är en semitism

Problemet

Många bibelläsare har väl oroats av Jesu ord i Luk 14:26:

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 

Jag har ofta hört att man ska ta "hata" som att "älska mindre än Gud", men har inte hört något bra argument för det.

Lösningen

Men idag läste jag om versen, och det visar sig att ordet "hata" parallellt med "älska" faktiskt är ett semitiskt idiomatiskt uttryck för att älska mindre än, eller prioritera lägre än. Idiomatiska uttryck är sådana i ett språk som har en annan betydelse än vad de enskilda orden faktiskt beskriver (t ex att "lägg på ett kol" betyder "skynda dig").

I hebreiskan kan "hata" alltså betyda älska mindre än, och kommer säkert av att man överdrev skillnaden mellan kärleken till två ting (jmfr med hur tonåringar pratar idag "jag hatar skolmaten" betyder "varför kan vi inte få pizza, frukostkorv är inte lika gott!").

Det här är tydligt i vissa verser i GT:

Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.
När Herren såg att Lea blev åsidosatt [heb hatad] gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam.

1 Mos 29:30-31

Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår [hebr hatar], och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår [hebr hatar], och hans förstfödde son till den försmådda [hebr hatade]...

5 Mos 21:15

Man ser också i Matteus version av Jesu ord att han har ersatt det idiomatiska uttrycket och skrivit i klartext vad Jesus menade.

Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 

Matt 10:37

Avslutning

Det Jesus alltså menar är att man måste prioritera Jesus och hans vilja, även om det krockar med familjen och släktens förväntningar och krav. Även utan den bokstavliga tolkningen av "hata" är detta ett väldigt krävande påbud, då det sägs i en kultur där ens familj är allt, och hederskulturen är stark.

Lukasevangeliets första budskap: Tro på Gud

Det första kapitlet i Lukas evangelium är ett kapitel om två kvinnor som mirakulöst blir gravida. Elisabeth ska få en son som ska förbereda Israels folk för att ta emot ett besök av Gud själv (v 68). Maria ska få  en son som ska bli kung över Israel (v 32-33). Elisabeths graviditet är mirakulös för att hon är ofruktsam och dessutom är hon och gubben för gamla. Marias är mirakulös för att hon ännu inte haft någon karl. Så långt är berättelserna ganska lika.

Men på en punkt skiljer de sig. När Sakarias kontaktas av ängeln om att de ska få barn, reagerar han med tvivel - han vill ha något slags bevis (v 18). Han och frun har väl kämpat länge med sin barnlöshet (det var en skam på den tiden att vara barnlös). De har bett om barn till Gud i många år, och växlat mellan hopp och tvivel. Och sedan när ålderdomen kom slutade de. 

Maria kommer här som en kontrast. Hon reagerar med tro i v 34-38 (om än med en viss undran om hur det ska gå till). Hon har visserligen inte kämpat med något som Elisabeth och Sakarias, men å andra sidan är det som utlovas henne mycket mer bisarrt - hon ska bli med barn utan att ens ligga med någon man. Eller genomgå provrörsbefruktning. Elisabeths mirakel fanns det ju tidigare föregångare till (Abraham och Sara var det bästa), men aldrig tidigare hade man hört talas om en gravid jungfru. Men ändå så tror hon. 

Lukas 1 är alltså en berättelse om tro, som den grundläggande, livsdefinierande tilliten till Gud, som gör att man svarar med "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när man får reda på att man ska slängas in i en tidig utomäktenskaplig tonårsgraviditet, med medföljande skam och ryktesspridning. 

Men hur gick det för Sakarias då, den tvivlarna? Tja, han fick sig ett bevis:

"du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker"

Där fick han ett tecken så 'an teg! 

Maria-vördnad? Nej säger Lukas evangelium

Ulf och Birgitta Ekman har figurerat igen i media efter att deras bok kommit ut om deras väg till den katolska kyrkan. Birgitta har valt Maria, Jesu mor, som skyddshelgon. Maria är ju den främsta av Kyrkans helgon och mycket populär bland världens katoliker.
Jag hörde en gång en katolsk nunna tala om hennes relation till Maria på ett seminarium på den frikyrkliga Frizon-festivalen på Torps gård utanför Örebro. Den nu avlidne, och fantastiska teologen Hans Johansson anordnade seminariet och delgav själv sedan hans nyvaknade intresse för Jesu mor. Jag fick intrycket att han ville väcka det intresset även hos deltagarna på Frizon- festivalen.

Maria förespråkarna pekar gärna till Luk 1:42, 48 för att visa att Maria är den främste bland människor eftersom hon burit på Jesus själv.
Att dra den slutsatsen ur de verserna är lite långdraget måste jag säga, om man nu ska göra en ordentlig exeges (vad skulle t ex en formkritisk analys säga?).
Det som däremot är klarare är att Jesus själv behandlar den här frågan om Maria. Mitt i Lukas elva, efter en massa snack om demoner och före texten om Jona- tecknet, händer plötsligt följande:

Luk 11:27-28
27 När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat." 28 Men han svarade: "Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."

Här, i vers 27, har vi någon som faktiskt prisar Maria salig, just för att hon haft en sådan nära relation till Jesus, precis som katolikerna förespråkar. Men Jesus säger emot. Det är snarare (eller "istället") de som hör Guds ord och "tar vara på det" som är de saliga. Jesus nedgraderar alltså den "kroppsliga" relationen till honom, vilket är en direkt motsägelse av katolikernas doktrin (särskilt som människorna på den tiden lade stor vikt vid sin härkomst). Och lyfter upp dessa som valt att följa honom istället.

Jesus gör på ett liknande sätt här:

Luk 8:19- 21
19 Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte ta sig fram till honom i trängseln. 20 Man sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig." 21 Men han svarade: "Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det."

I textens kulturella kontext nedtonar han alltså Marias betydelse snarare än lyfter upp den. Jag vet inte om det kan sägas klarare än så här. Lukasevangeliet motsäger Maria-dyrkan.

Varför kom Jesus med förlåtelse till judar?

eller

"Why Jesus was so totally missional."

Jag har nu i några dagar grunnat på ett i mångas ögon ganska banalt problem: Varför förlät Jesus synder? 

Bakgrunden är den välkända söndagsskoletexten om den lame mannen i Luk 5:17-26 som blir nedhissad genom taket av sina vänner. Jesus ser deras tro och säger "Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder." (egentligen säger inte Jesus "Min vän", utan det mer förortsliga "mannen!", men det är en bisak).

Anledningen till att jag ställer frågan är den positiva bild av judendomen på Jesu tid som växt fram i bibelforskningen under senare delen av 1900-talet (ofta kallat för Det nya perspektivet på Paulus). Innan tänkte (märkligt nog) både lekmän och teologer att Jesus kom med syndernas förlåtelse och nåden, och dessförinnan var det lagiskhet som gällde om man ville bli frälst. Numera är det vedertaget att även i Gamla testamentet frälste och förlät Gud människan genom nåd. Det var det som offren och tempeltjänsten var till för: Att försona den bristfälliga människan med Gud. Om det alltså fanns förlåtelse för judarna genom djuroffren osv, och det offersystemet var igång på Jesu tid med kontinuerlig försoning för det judiska folket, varför förlät då Jesus den lame (judiska) mannens synder?

Vi är vana att ta till oss den här texten därför att människor idag som kommer till tro på Jesus är oförlåtna syndare tills de vänder sig till Jesus och ber om frälsning. Men vi kan inte på rak arm likställa den tidens åhörare med dagens svenskar. Judarna som Jesus predikade för var just judar - gudsfolket, dem som Gud levde i förbund med (man skulle kunna säga att de var den tidens "kristna", om ni förstår vad jag menar).

Så varför förlät då Jesus den lame mannens synder?

Kanske skulle det kunna förklaras av judarnas kollektiva skuldkänslor. Jag har någonstans läst att vissa judar trodde att Gud fortfarande var vred på dem, som folk. 600 år tidigare hade de vanskött sig (läs 1-2 Kungaböckerna) så pass att Gud till slut hade fått nog och sände babylonierna på dem, vilka hade tvingat judarna i exil. Efter 70 år hade de dock avtjänat sitt straff, och fick återvända till sitt land. Jesaja utlovade nu att Gud skulle upprätta det judiska folket. Men trots dessa profetord återupprättades inte landet Israel helt. Efter babylonierna kom perserna. Och efter perserna kom grekerna. Och efter grekerna kom romarna. Detta uppfattades av vissa judar som att folket fortfarande inte höll det mått som Gud krävde av dem.
Men vid närmare eftertanke tycks detta inte hjälpa oss i vår tolkning av Jesus som förlät synder. Det är nämligen individer som Jesus tillsäger förlåtelse, inte det judiska folket. Och ovanstående skuld var ju mer en kollektiv skuld. 

Så varför förlät då Jesus synderna för den lame mannen?

Jag var själv tvungen att möblera om ordentligt i tankarna för att pusselbitarna skulle falla på plats. Den ovanstående uppfattningen om att det judiska offersystemet sonade folkets synder per automatik, är inte hela sanningen. Den judiska tron hade nämligen också en plats för omvändelse. Detta blir ännu tydligare i och med Johannes Döparen, som just predikade omvändelse - och i praktiken också sa att oomvända judar var inget mer än hedningar.

För mig var detta på nåt vis en nyhet, och jag var tvungen att revidera min bild av de som kom för att lyssna på Jesus.

Det judiska folket var gudsfolket, men kunde likväl delas upp i följande tre kategorier:

1. Rättfärdiga judar som levde i kontinuerlig omvändelse. Hit hör t ex Maria, Jesu mor; Symeon i templet och andra som beskrivs som "rättfärdiga" (se Luk 2:25).
2. Judar som trodde de var rättfärdiga, men inte var det. Hit hör de judar som Jesus anklagade för att vara hycklare, t ex många av fariseer och skriftlärda som korrumperats av maktlystnad och högmod.
3. "Syndiga" judar, som inte levde i omvändelse, och inombords visste det. Detta behövde inte endast vara prostituerade och publikaner, som förskjutits av de judiska etablissemanget, utan jag tror att en hel del vanligt folk upplevde sig så. Se bara på fiskaren Simons beskrivning av sig själv som syndare (Luk 5:8).

Jag tror att det är folk ur den här tredje kategorin som Jesus förlät synderna för. Ta den lame mannen som önskade bli buren till Jesus, hans önskan om att söka hjälp hos mirakelgöraren måste ha innehållit en omvändelse tillbaka till Gud igen, för det är ingen vits att söka ett mirakel om man inte är på god fot med Gud. Och Jesus tog sig då mandatet att förlåta hans synder.

Men utvecklar vi detta ännu mer, målas följande bild upp. En stor del av det judiska folket hade lämnat Gud i sina hjärtan. Det var alltså ett gudsfolk i kris. Och till detta kommer att Jesus beskrev sin tjänst som främst riktad till denna grupp (alltså kategori 3)! Detta tycks klart utifrån texter som Luk 5:32 och 15:1-7. Följaktligen kan han inte ha lagt ner så mycket tid på kategori 1 och 2.

Detta leder fram till följande (trendiga) slutsats: Jesus was missional!

Jesus är en krigare

Ibland klagas det på att kristna rockband som Jerusalem och Petra för att de överanvänder krigsmetaforer i sina texter. "Visst kan NT ibland använda ett militäriskt bildspråk, men NT kommer egentligen med ett fredsbudskap" menar man. Frågan är om inte NT dock har ett ganska djupgående krigsbudskap.
I Lukas 4:31-37 beskrivs hur Jesus kommer till synagogan i Kafarnaum, innan han har blivit särskilt känd som mirakelpredikant. Där reagerar en besatt man på hans närvaro, och demonen i honom utropar:

"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på [eller förstöra] oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (v 34, min hakparentes)

Jesus säger åt demonen att tiga, och fördriver honom sedan från den besatte.

Det som slog mig när jag studerade den här texten var att demonen reagerade med rädsla för våld. Inte så att Jesus skulle ge sig på människan som demonen bebodde, men den onda varelsen verkar definitivt rädd för att bli på något sätt attackerad av Jesus (på ett andligt plan). Utöver detta säger demonen "ta död på OSS", dvs den ser Jesus inträde i världen som ett angrepp på det styre som Satan och hans anhang har upprättat på jorden. Man får intrycket (av denna och andra texter) att Gud varit förvisad från jorden, och Satan har haft fria tyglar, men så dyker Guds son upp i ett stall i ett överraskningsanfall en natt :-)

Ur allt detta tycks följande slutsats följa: När Gud ska återta världen från den Onde, kommer han att göra det med våld (inte genom att omvända honom eller på något annat fredligt vis). Därför kan vi inte säga att Gud aldrig använder sig av våldsmetoder för att genomdriva sin vilja.
Däremot är det viktigt att ta Paulus ord i beaktande: "...det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." (Ef 6:12)

Så Jesus är faktiskt en krigare.

Varför ingen profet blir erkänd i sin hemstad

Här i veckan hade jag ett bibelstudium över Jesu framträdande i synagogan i hans hemstad Nasaret, i Luk 4:16-30. Jesus börjar med att läsa en messiansk text i Jesaja, varpå han säger att denna text uppfyllts denna dag. Folket häpnar över hans ord, men sedan säger han följande avslående ord:

Då sade han till dem:"Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också."  Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad.
(Luk 4:23-24)

Vad är det som gör att Jesus så abrupt dissar dessa hans närmaste, och dessutom slår fast en sorts allmän princip om att inga profeter blir mottagna i sina hemstäder?  Vissa kanske vill spekulera i att de som sett en växa upp har svårt att respektera den som de sett som hormonstinn tonåring. Och det kanske stämmer med predikanter och profeter i allmänhet. Men Jesus, som levt ett alltigenom heligt liv...

Nä, min tolkning lutar åt ett annat håll. Jag har länge läst Bibeln utifrån insikterna i den här boken. Den hjälper en att förstå hur man tänkte och kände under antiken kring heder, tjänster och gentjänster osv. Utifrån detta tycks det troligt att Jesus fick problem med invånarna i sin hemstad därför att de ansåg sig ha en viss makt över honom. I en kultur där man skulle underordna sig de äldste i byn, där man stod i 'tacksamhetsskuld' till sin by för allt de gjort för en i ens uppväxt, är det troligt att de ansåg det vara Jesu skyldighet ett 'dela med sig' av hans mirakelkraft även hemma i Nasaret. Men, som vi ser i resten av evangeliet så kan man inte kräva sin rätt av Jesus. Man kan endast vädja om generositet. Man kan inte komma ovanifrån och ta pojkspolingen i örat, man måste komma underifrån.

'Läkare bota dig själv' var (enligt kommentarerna) ett sätt att säga 'Glöm inte att låta dina förmågor ge avkastning även hemmavid'. Det är klart att de skulle be(ordra) byns son låta lite av sin stjärnglans och mirakelkraft tillfalla även dem.

Relationen till ens ursprung är alltid lite komplicerad, och här kom det att påverka även Jesu gärning.

Andefyllda människor innan pingstdagen

När jag läste på THS fick jag lära mig att ett av Lukas särdrag, i kontrast mot de andra synoptikerna, var att han gärna betonar Anden. Eller rättare sagt, han identifierar gärna den Helige Andens verk i människor. Således ser han Jesus som en andeuppfylld människa (förutom att vara Guds son naturligtvis). Detta är kanske inte så konstigt eftersom det är Lukas sen som fortsätter med Apostlagärningarna, som ju i mångt och mycket handlar om Andens ankomst och följderna därav.

Men i dagens läsning upptäckte jag att långt innan både Apostlagärningarna och även Jesu andefyllda verksamhet, så beskrivs Symeon som en riktig Andens man. Symeon var ju den farbror som kom fram till den heliga familjen i templet när det var dags för dem att offra efter Jesu födelse, och han uttrycker en lovprisning i respons till att få ha mött "Israels tröst".

Så här beskrivs Symeon i Luk 2:

25 I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, 26 och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. 27 Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus...

Det som förvånade mig här var att Symeon beskrivs i princip som en kristen efter pingstdagen, fast detta var långt före korset och även Jesu deklaration att Guds rike kommit med honom.
Min bild hittills har varit att Jesus kom och var den förste andefyllda människan, och sedan kom pingstdagen varefter alla kristna får ta del av Anden på liknande vis. Men här har vi en man varom det sägs att "Helig Ande var över honom" (v 25, και πνευμα ην αγιον επ᾽ αυτον) där "var" är imperfekt, dvs Anden var konstant över honom, och inte just vid detta tillfälle.

Vilka teologiska konsekvenser får detta? Ja, kanske får man inte se pingstdagen som Andens första ankomst, utan mer som ett utgjutande över alla fromma, som Joels profetia talar om (se Apg 2:16ff, där Petrus tolkar in Joel 2 i händelseförloppet). Efter pingst får alla del av den ande som reserverats för vissa andliga giganter tidigare.

Tänk vilken kille den här Symeon var. Han var i övrigt ingen kändis. Han var varken präst eller profet (vad vi vet), men ändå var Anden stark över honom och talade till honom. Symeon talade säkert i tungor också. 

Jesus är Guds son för att han saknar pappa

Det här kanske är en självklarhet för många, men i Luk 1:34-35 kopplas Jesu gudomliga unikum med att han avlas genom den helige Ande.

Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över [grk: överskugga] dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.

Gud utvalde med flit en ogift oskuld till föderska av sin son, någon som inte själv kunde ge upphov till ett barn, detta för att han själv ville skapa det här barnet på något sätt. Man kunde ju annars tänka sig att Jesu eviga 'själ' skulle kunnat förenas med ett gift pars nybefruktade ägg.
Men man kan samtidigt undra över vart det här barnet(s kropp) kom ifrån. Tog Gud ägget från Maria och kompletterade med y-krosomen? Eller nyskapade han ett befruktat ägg i Marias livmoder, så att hon endast var en surrogatmamma?
Jag kanske lutar åt det senare. Ska han verkligen avla sin egen son, gör Gud väl bäst i att skapa honom från scratch, helt och hållet hans. Ibland menar man att Marias genetiska del gav honom en sann mänsklighet, men en människa är väl inte mindre mänsklig bara för att han skapats av Gud (jmfr Adam)?
Och om man låter ägget komma från Maria, kommer man inte riktigt ifrån att Gud och Maria har ett barn ihop. Och där närmar vi oss snabbt tanken på Maria som Guds gemål...

Inkarnationen är knepigt. Men utifrån den här texten förstår jag att Jesus status som Guds son bygger på att han inte avlades av Josef, utan på något vis skapades direkt av Anden i Marias mage.

Absolutism krävs för att kunna helga Guds namn

Denna morgon snubblade jag över följande text när jag analyserade varför Johannes Döparen inte fick supa med de andra ungdomarna:

3 Mos 10
9 Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni. Detta skall vara en oföränderlig stadga genom alla släktled, 10 för att ni skall kunna skilja mellan heligt och icke heligt, rent och orent, 11 och undervisa israeliterna om alla de lagar som Herren har givit dem genom Mose.

Detta gällde prästfamiljen i Israel. Det intressanta är kopplingen mellan alkohol och helighet. Att hålla något för heligt, att helga något, är något förenklat att vara aktsam med något, att behandla något med försiktighet, att inte slarva när man har med det att göra. Människan är till sin natur en slarver och risken är stor att vi behandlar ämnet Gud slarvigt och relaterar till honom slarvigt. Detta är att vanhelga Guds namn (han brukar döda såna människor ibland).
Ovanstående präster fick därför inte närma sig helgedomen berusade. När man är berusad (av alkohol, droger, fnitter, ironisk mentalitet, lathet, popularitet, stress) ser man inte klart vad man håller på med. Man är liksom instängd i sig själv, supersubjektiv, och ser inte klart på det som är utanför sig själv. Och då riskerar man att behandla Gud slarvigt, utan hänsyn till den storhet och värdighet han har. Respekt, är ordet!
Frågan är hur vi tillämpar detta i dagens kyrka. Förslag någon?

Lovsångernas judiskhet i Luk 1 talar för deras äkthet

Ibland ifrågasätter forskare om predikningar, tal och andra längre citat i evangelierna och apostlagärningarna verkligen kan vara äkta ("vadå, satt det en sekreterare på höger sida som passade på att skriva ner allt Petrus spontant sa på pingstdagen, eller?"), eller om det inte snarare är böckernas författare som skrivit ihop något passande.

När jag har läst Lukas kapitel 1 nu, vari både Sakarias & Elisabeth och Maria får reda på att de ska föda Johannes Döparen resp Jesus, har jag slagits av hur extremt judiska deras responser är (se Luk 1:46-55 och 68-79). Marias barn beskrivs som en väldigt judisk Messias som ska frälsa Israel "från sina fiender" (v 71)

I Marias berömda lovsång står det:

52 Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
...
54/55 Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

Messias beskrivs som en världshärskare, och någon som ska upprätta just Israel. 

Allt detta gör det osannolikt att Lukas skulle författat lovsångerna själv eftersom han skrev i en tid då kyrkan var till större delen fylld av icke-judar (som inte vill höra om någon exklusivt judisk Messias), och då romarna var känsliga för judiska upprorstendenser (en Messias som utmålas som judisk, jordisk kung skulle ge de kristna en farlig stämpel på sig). Utan det talar snarare för att han återger en gammal källa med tidig judiskt ursprung.