Att "hata sin far och mor" är en semitism

Problemet

Många bibelläsare har väl oroats av Jesu ord i Luk 14:26:

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 

Jag har ofta hört att man ska ta "hata" som att "älska mindre än Gud", men har inte hört något bra argument för det.

Lösningen

Men idag läste jag om versen, och det visar sig att ordet "hata" parallellt med "älska" faktiskt är ett semitiskt idiomatiskt uttryck för att älska mindre än, eller prioritera lägre än. Idiomatiska uttryck är sådana i ett språk som har en annan betydelse än vad de enskilda orden faktiskt beskriver (t ex att "lägg på ett kol" betyder "skynda dig").

I hebreiskan kan "hata" alltså betyda älska mindre än, och kommer säkert av att man överdrev skillnaden mellan kärleken till två ting (jmfr med hur tonåringar pratar idag "jag hatar skolmaten" betyder "varför kan vi inte få pizza, frukostkorv är inte lika gott!").

Det här är tydligt i vissa verser i GT:

Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.
När Herren såg att Lea blev åsidosatt [heb hatad] gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam.

1 Mos 29:30-31

Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår [hebr hatar], och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår [hebr hatar], och hans förstfödde son till den försmådda [hebr hatade]...

5 Mos 21:15

Man ser också i Matteus version av Jesu ord att han har ersatt det idiomatiska uttrycket och skrivit i klartext vad Jesus menade.

Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 

Matt 10:37

Avslutning

Det Jesus alltså menar är att man måste prioritera Jesus och hans vilja, även om det krockar med familjen och släktens förväntningar och krav. Även utan den bokstavliga tolkningen av "hata" är detta ett väldigt krävande påbud, då det sägs i en kultur där ens familj är allt, och hederskulturen är stark.

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.

Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:

Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.

Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen: