Romarbrevets inclusio - trons lydnad.

Romarbrevet anses ju traditionellt handla om hur försoningen har befriat oss från Lagens krav. Beroende på vad man menar med orden är det ju delvis sant, även om det är tveksamt om det är det som är brevets huvudämne. Men då är det intressant att begreppet "trons lydnad" (SFB15) bildar ett inclusio till brevet.

Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.

I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:

Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad.

Rom 16:25b-26 (SFB15)

"Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.

Romarbrevet med lidandet som nyckel

version 1.1

Intro

Romarbrevet räknas av många som nya testamentets flagskepp (eller i alla fall de nytestamentliga brevens flaggskepp).  Om inte bäst eller vackrast, så är den i alla fall störst. Men det gör den också kanske till det svåraste brevet att tolka, särskilt som största delen av den är ett enda långt argument (1 Korintierbrevet är det nästa längst brevet, men det är uppdelat i många småfrågor).

Pacifismens Gud är ingen pacifist

Intro

Det är ganska lätt utifrån Bibeln att argumentera för pacifism. Särskilt nya testamentet har ett kärleksideal som går ut på att inte slå tillbaka med våld, utan möta hat med kärlek. Denna pacifism är självklar inom församlingen, och i individers relation till sin nästa (även utanför den kristna församlingen). Huruvida en kristen får arbeta som militär eller polis, med våld som instrument, är mer omdebatterat.

Denna pacifism glider ibland även in i Kristus- och gudsbilden. Det har nyss varit påsk, och man brukar säga att Jesus vann sin seger genom att lida, inte genom våld, för han är en fredskonung. Han rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en stridshingst. Onekligen var Jesus på ett sätt ett fredsföredöme i sina handlingar och framför allt i sin undervisning, men jag tror att dagens pacifister går lite för långt när de säger att Gud alltid vinner sina segrar genom kärlek, som i att korsfästas.

Folk får naturligtvis tro vad de vill om Gud. Jag vill i detta inlägg dock försöka utlägga varför Bibelns Gud inte är "pacifist", dvs jag diskuterar endast hur NTs författare uppfattade Guds relation till våld.