Tron allena:s nedgång och fall

Intro

De sista 40 åren har en "tyst" revolution pågått inom den världsvida bibelforskningen, angående NT:s syn på frälsning. En av hörnstenarna i den protestantiska tron, att frälsningen beror endast på tro, har skjutits i sank. Man kan tala om ett monumentalt paradigmskifte där inte en, utan flera av varandra oberoende forskningsresultat har sammanstrålat i slutsatsen att våra handlingar visst kommer att finnas med i vågskålen den dag Jesus kommer tillbaka för att döma världen.

Lutherdomens tron allena

När jag växte upp på 1980-talet, var tron allena en omistlig hörnsten i den kristna tron. Mycket kunde man vrida och vända på, och man uppmuntrades att läsa Bibeln och ta en egen ståndpunkt i många frågor; men tron allena var helig. Den dogmen fick inte ifrågasättas för däri låg hela ens frälsning. Ändrade man på den, var man inte längre kristen (vilket Jehovas Vittnen var ett exempel på, liksom Katolska kyrkan).

Kortfattat gick läran ut på att när Jesus dog på korset, betalade han alla människors syndaskuld, så att vi blev rena inför Gud, trots att vi var, är och förblir syndande människor. Judendomens frälsning hade berott på deras gärningar, men vi hade en ny sorts frälsning där våra gärningar inte spelade någon roll, vare sig de i det förgångna eller de i framtiden.
Sådan var den lära som jag undervisades i, och som även idag predikas i de flesta församlingar.

De svenska väckelserna har alltid haft en ambivalens kring denna fråga. Redan när frikyrkoväckelserna bröt ut på 1800-talet, berodde frälsningen på att man bröt med den syndiga livsstilen och började leva för Gud - dvs omvändelse. Men samtidigt var trosinnehållet som man skulle omfatta "Jesus har dött för mina synder"; vår frälsning beror enbart på det, inte på hur vi lever. Ni kan ju förstå frustrationen hos väckelsepredikanterna! Hur talar man om för den supande, barndöpte medborgaren i det kristna kungariket Sverige att han måste bryta med synden för att bli frälst, när frälsningen faktiskt endast beror på tro, tron på att våra handlingar ändå inte spelar någon roll? Det var ju faktiskt det som svensken trodde, och därför fortsatte han sitt festande. De svenska väckelserna har därför alltid balanserat på gränsen till det tillåtna. Man har predikat omvändelse, och samtidigt backat när man anklagats för att vara lagiska.

Tron allena skjuts sakta i sank

När jag läste till pastor på tidigt 90-tal var det fortfarande ovanstående lutherska tro som gällde. I de akademiska skuggorna hade dock den lutherska grunden börjat krackelera.

Det nya perspektivet på Paulus

Läran om tron allena bygger ju på framför allt Paulus brev till Galaterna och Romarna. Där står det "vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus" (Gal 2:16a). Tolkningen har tidigare alltid varit att Paulus argumenterade emot andra judiska kristna predikanter, dem som lärde ut den judiska frälsningssynen att vi kommer att dömas efter våra gärningar. På 1970-talet gav dock en forskare vid namn E P Sanders ut en bok där han visade att judendomen på Jesu tid inte egentligen var så lagisk som man alltid hade förutsatt. Frälsningen inom judendomen var också av nåd, bevisade han. Det här ställde till det för Paulus-forskarna, för om det inte var lagiskhet Paulus reagerade emot så hårt, vad var det då?

Sakta växte tolkningen fram att det var inte en moralisk gärningslära som Paulus angrep, utan den judiska tron att hedningarna måste bli judar för att bli riktigt frälsta; dvs de måste börja leva den judiska livsstilen med högtider, matregler och framför allt omskärelse, om de vill komma in i Guds rike. "Laggärningar" i ovanstående citat är då inte goda gärningar i allmänhet, utan de judiska handlingar som Mose lag (1-5 Mosebok) föreskriver.

OK, men vad spelar detta för roll för tron allena då? The New Perspective on Paul som den nya Paulus-tolkningen kom att kallas, handlade inte direkt om frälsningssyn. Men om det inte var moralisk lagiskhet som han angrep i Romar- och Galaterbreven, då undergrävdes ju lutherdomens frälsningssyn något, eftersom det just var dessa bibeltexter som låg till grund för dess revolt mot den katolska lagiska frälsningssynen på 1500-talet. James Dunn och N T Wright, som var det Nya Perspektivets främsta förespråkare, ville dock ogärna dra några soteriologiska slutsatser i början, medan kritiker som John Piper gärna anklagade dem för att punktera hela den kristna försoningsläran.

Anabaptismens återkomst

Jag vet inte om fler än jag ser någon koppling, men efter att Det Nya Perspektivet på Paulus har fått sjunka in i några decennier, har tonen bland NT-forskare och andra teologer ändrats. Det är plötsligt OK att ifrågasätta tron allena. Och jag skulle vilja peka på några sådana tendenser de senaste 20 åren.

I Sverige (och övriga västvärlden) har den historiska anabaptismen blivit populär på sistone. Anabaptisterna var en rörelse med början under reformationen på 1500-talet, som egentligen är föregångaren till dagens frikyrka. De bröt med tanken att alla européer är kristna bara för att de döptes som barn, och menade att kristen är man om man följer Jesus, dvs vill leva i lydnad till Jesus. De återinförde troendedopet just som ett tecken där man bestämmer sig för att bli en Kristi lärjunge.

De historiska anabaptisterna ifrågasatte inte tron allena. De ansåg sig också vara väckta av Luther (även om Luther sedermera förespråkade att de skulle utrotas). Men hos dagens nya förespråkare för anabaptism finns ett intressant perspektiv. Luther, Calvin och de andra protestantiska lärofäderna byggde sin teologi främst på Paulus. Därför kom tron allena att bli en omistlig hörnsten. Men vilken sorts teologi skulle vi få, om vi i första hand utgick ifrån Jesus och evangelierna? Läser vi (framför allt de synoptiska) evangelierna, framträder en ganska annorlunda frälsningssyn. Jesus är den store omvändelsepredikanten, som definitivt menar att människorna ska dömas efter sina handlingar (se t ex Matt 7:2, 7:21, 25:41ff). Jag tror att även många av dagens anabaptister håller fast vid tron allena, men deras betoning på efterföljelse är definitivt en reaktion mot dagens frikyrkokristendom där många tycks tro att dop, medlemsskap i en frikyrka och avhållsamhet från otukt och alkohol kommer att räcka till himmelen.

Den nya betoningen på Jesus som kung

Här måste jag erkänna att jag inte alls har full koll, men mitt intryck är att det har börjat komma ut böcker som lyfter frågan "Vad innebär det att Jesus är satt till kung?". Traditionellt sett har man satt klimax för Jesu liv vid hans död och uppståndelse. Men tolkar man texterna om himmelsfärden utifrån dess bakgrund i Psaltaren växer bilden fram av att himmelsfärden innebar en tronbestigning. Gud gjorde Jesus till regent över världen, vilket var en ny position som inte funnits förut (Fil 2:6-11). Som regent inbjuder han människor nu att bli hans undersåtar, och därmed ingå i hans rike, istället för i de fallna riken som våra nationalstater utgör.

Utifrån ett sådant perspektiv innebär frälsning att man antar Jesus som sin kung. Men detta är inte någonting som endast sitter i ens bekännelse, utan framför allt i ens lydnad. Den man lyder är ens kung.

Social Science-perspektiven på nåd-begreppet

Den tredje trenden som dykt upp de sista årtiondena är en ny tvärdisciplin: social science + exegetik (jag är osäker på vad som är den korrekta översättningen på "social science" - samhällsvetenskap eller sociologi - så jag fortsätter använda det engelska begreppet). Man har undersökt Nya testamentet och dess värld med social science-metoder, för att se om de kan kasta nytt ljus över Skriften. Ett viktigt område är de sociala strukturerna i det romerska samhället, och vilka begrepp som användes där.

I denna forskning har det visat sig att det grekiska ordet för "nåd", charis, har mycket av sin bakgrund i en utbredd samhällsinstitution på den tiden som kallas patronus-cliens-förhållandet. Väldigt förenklat kan man säga att i romarriket (och faktiskt i väldigt många samhällen genom historien) kunde rika och inflytelserika människor ta sig an mindre bemedlade likar och bli deras välgörare. Den rike tog dem, så att säga, under sina vingar. Ekonomiskt och genom politiskt inflytande hjälpte han dem. Det  var inte ett lån som skulle betalas tillbaka, det var en välgärning: på grekiska charis. Detta ord kom att översättas till latinets gratia och så småningom till svenskans nåd, och med tiden kom det att betyda en gåva som inte kräver någonting i gengäld. Problemet är bara att charis ursprungligen inte hade denna betydelse av "gratis". När en rik person tog den fattige under sina vingar, och blev hans ekonomiska "frälsare", blev den fattige bunden till honom. Även om han aldrig förväntades betala tillbaka gåvan ekonomiskt, förväntades han för all framtid vara lojal, och uttrycka sin tacksamhet på olika konkreta vis. Detta förhållande, som tryggade den fattiges framtid och lät den rike växa i anseende, kallas för ett patronus-cliens-förhållande. Patronus är den rike, och den fattige är hans cliens.

Det är från detta väldigt vanliga arrangemang som Nya testamentet (och den dåtida judendomen) har tagit begreppet charis, nåd. Gud frälste oss av nåd/charis genom korsdöden. Oavsett vilken syndaskuld vi hade, är vi fria från den nu. Vi behöver aldrig betala för den. Men vi är dock bundna till att för all framtid vara lojala mot Gud och låta vår tacksamhet konkretiseras i lydnad mot honom.

Jag läste om detta första gången i David A. DeSilvas bok Honor, Patronage, Kinship and Purity (2000 Inter Varsity Press). Men nyligen har John M. Barclay släppt en uppmärksammad och rejäl bok om Paulus utifrån antikens syn på gåvor: Paul and the gift (2015 Eerdmans). Denna har jag dock inte läst. För er i Youtube-generationen, talar David DeSilva om det här i en 53 minuters film.

Två böcker till

För att understryka hur tron allena inte längre är tabu att ifrågasätta, vill jag också peka på Four Views on the Role of Works at the Final Judgment (2013 Zondervan) där fyra teologer får behandla just frågan om vi verkligen inte kommer att få stå till svars för våra gärningar på den yttersta domen. Det är bara Wilkin, som verkar vara mer förkunnare än teolog, som säger nej på den punkten. Övriga, James Dunn, Thomas Schreiner och Michael Barber, svarar i varierande grad ja. Intressant är att James Dunn, som i slutet av 1900-talet ogärna ville ta i frälsningsfrågan, här är den som säger att vi inte kan blunda för de väldigt tydliga uttalandena från Jesus som talar om en dom även över de kristna.

Den sista boken som jag vill ta upp, och som jag måste säga är den sista droppen som får den lutherska bägaren att ... gå i kras, är Matthew W. Bates bok som kom ut i år: Salvation by Allegiance Alone (2017 Baker). Om Social Science-perspektivet tvingade oss att förstå frälsning genom nåd på ett nytt sätt, får Bates oss att förstå tro (pistis på grekiska) på ett mycket bättre sätt. Jag tycker Bates är bra i början av boken, men krånglar till det för mycket i andra halvan.
Men hans tes håller. Han berättar att pistis är ett grekiskt ord som kan både betyda tillit, att lita på någon eller något; och trofasthet, lojalitet. Det här vet alla som läser grekiska, det är ingen nyhet. Men i linje med reformationens Tron allena har man nästan alltid översatt det med den första betydelsen i våra biblar. Men är det tillit som Paulus avsåg?  Eller vore det bättre med denna översättning: "...människan blir rättfärdig på grund av lojalitet [mot Gud], oberoende av laggärningar." (Rom 3:28)? Bates själv argumenterar att eftersom NT:s kristna i första hand såg Jesus som den kung/Messias som Gud låtit bestiga tronen vid himmelsfärden, så är det självklart att pistis borde förstås i första hand som just lojalitet (för konungaskap inbjuder till det). Här finns alltså Jesus som kung-perspektivet som jag skrev om tidigare.
Jag tycker hans argumentation är bra, men jag skulle väl snarare lyfta fram att lojalitet-tolkningen förklarar alla de krav på att bryta med synden som Paulus lägger på sina läsare (t ex Gal 5:19-21, och de är många fler). Dessa blir mycket svåra att förstå om Paulus avsåg den lutherska tron allena-tanken. Men de passar mycket bra med lojalitet allena.

Avslutning

Om Tron allena faller, uppstår väldigt många intressanta, men svåra, problem i dess kölvatten. Om frälsningen förutsätter lojalitet från den kristnes sida, vad exakt är det? För att ta en klassisk tonårsfråga: "Hur hängiven måste man vara?" Ingen av ovanstående forskare menar att syndfrihet är ett krav. Människan kan inte leva syndfritt i det trasiga tillstånd hon befinner sig i (dock tycks ju Paulus mena att genom att vandra i Anden [vad som nu menas med det!] bryts syndens makt i ens liv). Snarare handlar lojalitet om en inre inställning som får nödvändiga, men inte absoluta konsekvenser i ens liv.
Om ovanstående tendens är den rätta vägen, blir det med ens mycket intressant att läsa Jesus igen. Det är ju ändå han som sätter upp ramverket för vad som är lojalitet.

Så fram med Bibeln, vänner. Dags att göra exegetik!