Vända andra kinden till och att mutera ordspråk

Den kanske mest svårsmälta antitesen i Bergspredikan är den näst sista som har det berömda påbudet "vänd andra kinden till". När anabaptisterna under 1500-talet predikade kristen pacifism utifrån den, fick de opinionen emot sig. Och idag är den kanske också bland de mer impopulära saker Jesus har yttrat, då den tycks säga att förtryckta människor ska snällt sitta still och ta emot mer stryk..

Må jag förvandlas till en slemmig padda om...

Ni kanske känner igen språkbruket från filmer eller böcker, när man förstärker ett löfte med önskan om att något riktigt gruvligt ska drabba en om man inte uppfyller det. Detta är en ed. Till skillnad från ett vanligt löfte, förstärks en ed av att man åberopar en gud, eller annan övernaturlig makt, som vittne och garant för det man lovat. Om man inte håller sitt löfte, är tanken att guden/makten ska straffa en. Eder var viktiga för att ingå avtal i kulturer där folk inte kunde läsa och skriva, och kanske också där man inte hade en utvecklad rättskipningsapparat. Man skulle kunna säga att vi idag också svär eder när vi ingår avtal, men istället för att åberopa en gud, åberopar vi staten att straffa oss i domstol om vi inte fullföljer avtalet. 

Den fjärde antitesen in Bergspredikan handlar just om eder, men framför allt om eder där man åberopade Israels Gud som garant.

33 Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla vad du har svurit inför Herren. 

34 Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. Inte vid himlen, ty den är Guds tron; 35 inte vid jorden, ty den är pallen under hans fötter; inte vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad. 36 Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. 

37 Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. 

Matt 5:33-37 (B2000)

Frågor kring "Den som ser på en kvinna med åtrå..."

Inledning

Version 1.2

Den andra antitesen i Matteus Bergspredikan är kanske den som är mest välkänd av dem. Dels handlar den om sex (den kristna kyrkan har alltid haft en ansträngd relation till sexualdriften och denna text kanske delvis är orsaken), men den tycks också sätta ribban väldigt högt på det området: Redan en blick är att gå för långt.

När man säger att Jesus skärper den judiska lagen i Bergspredikan (vilket jag inte tror att han gör), utgår man troligen från just denna antites, och läser sen in det i de andra. 

Den här traditionella tolkningen av den andra antitesen är problematisk när det gäller den kristna uppväxten. Det finns en religionskritik som menar att religionen (och särskilt den frikyrkliga kristendomen) väldigt tidigt skuldbelägger barn för vad som egentligen är en normal, sexuell utveckling under tonåren. När sexualdriften väcks och man plötsligt har svårt att slita blicken från ****** i 7E, hamnar den kristne ynglingen tidigt i en självfördömelse som denne inte kan hantera. Många menar att judendomen i kontrast till detta har en betydligt mer positiv syn på sexualiteten (läs Höga Visan). 

Jag kom till denna antites med ungefär ovanstående tolkning i huvudet, men snart började frågor uppstå.

Texten

27 Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. 28 Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. 

"Ni har hört att det blev sagt..." - gör Jesus lagen ännu svårare?

I Bergspredikan (Matt 5-7) finns ett avsnitt som traditionellt går under namnet "antiteserna". Det består av ett antal uttalanden av Jesus som alla börjar med "Ni har hört att det blev sagt..." som han sen kompletterar med "... jag säger er...". De har kallats antiteser därför att man tänkt att Jesus ersatt GT:s bud med sina egna, bättre bud. Ett exempel är rubriken i Bibel 2000, som lyder "Jesus skärper lagens bud". Predikningar över dessa texter kan gå ännu längre och påstå att inte endast handlingen är synd, utan även tanken är det - något som baseras på den andra antitesen ("Den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap"). Den sista tolkningen har gett många kristna en ständig känsla av fördömelse, eftersom tanken som bekant är väldigt svår att kontrollera.

Men är detta egentligen vad Jesus gör i den här texten? Var han ute efter att ersätta GT:s bud med ännu svårare sådana?

Lärdom 1 från sommarens läsning: Det medvetna evangeliet

Nu är det dags för lite slutsatser efter mitt bloggande om hur de första kristna memorerade orden från Jesus. Har du inte hängt med i diskussionen, kan du läsa de tidigare inläggen i bloggen som har taggats med "Muntlig tradering". 

Att ha budskapet i minnet

Vad innebär det för oss idag när vi inser att Jesus, Paulus och alla andra i Nya testamentet förutsatte att ett liv i Jesus' efterföljd innebar att man lade hans undervisning på minnet? Betyder det att alla idag måste börja memorera bibelord, som på 1970-talet? Nja, memorering har nog inget egenvärde i sig. Jag tror snarare att svaret finns i anvisningarna kring Mose lag i 5 Mos 6.

^"6 Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. ⁷ Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. ⁸ Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. ⁹ Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar." 5 Mos 6:6-9

 Jesus talar på liknande sätt om sina ord när han förklarar liknelsen om sådden: 

^"Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt." Luk 8:15

Precis som judarna skulle lägga Mose undervisning (Torah) på sitt hjärta, ska de kristna lägga Jesu undervisning på sitt hjärta. Båda religionerna (om man nu kan kalla dem olika religioner) är alltså centrerade kring ord, ord som ska påverka bäraren genom att de funderar på dem. Texten från 5 Mos 6 klargör hur det går till.

Är evangeliet den nya Torah?

Jag har ju skrivit lite i sommar om att den tidiga kyrkan memorerade evangeliet. Var man en kristen, memorerade man de "snuttar" som så småningom kom att skrivas ner i Mark, Luk och Matt. 

Båda ägnade sig åt memorering

Om man tänker efter, blir ju den tidiga kristna kyrkan väldigt lik judendomen på fler sätt än de vanliga, i så fall. När Lagen (Torah) gavs till Israel, fick de order om att varje jude skulle memorera den, och sedan hålla den levande i medvetandet. 5 Mos 6:6-9: 

⁶ Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. ⁷ Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. ⁸ Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. ⁹ Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Många av de andra religionerna i närområdet var inte alls så fixerade vid ord och lära som judarna, även om man i bildningen fick barnen att memorera Homeros mm. Traditionell romersk och grekisk religion fokuserade ju på att offra i templen, be böner och fira högtider till gudarnas ära. Judarna däremot skulle ständigt tänka på den undervisning de ärvt från Moses, och låter den styra deras liv och vardag.

De första kristna lade allt på minnet

Den sista tiden har jag snöat in på något som går under den trista titeln "muntlig tradering". Det har ingenting med online-auktioner eller liknande att göra, utan syftar helt enkelt på hur de första kristna spred evangeliet i huvudsak muntligen, inte skriftligen. Det låter kanske inte heller låter så underhållande, men det finns någonting där som fångat mig. 

Små rektangulära papperskort

När jag läste till pastor hade vi en kurs där vi skulle memorera bibelverser. Vi fick små rektangulära paperskort där vi skrev en bibelreferens på en sida, t ex "Gal 2:20"; och på den andra sidan skrev vi versen. Vi skulle ta upp högen med papperskort så fort vi hade en lucka under dagen, och memorera (det här var innan de smarta telefonerna, när det fortfarande fanns så luckor av sysslolöshet). Jag tyckte det var svårt, men jag tragglade på, och fick in några stycken i minnet. 

Det berättades också om kristna som hade memorerat hela bibelböcker. I min iver gav jag mig på 2 Johannesbrevet, och fick väl också in en del av detta i mitt huvud. Trots att vi lade ner så mycket på detta, kan jag inte minnas att vi någonsin fick veta  varför man skulle memorera Bibeln. Det närmaste var väl berättelserna om kristna i östeuropa som hamnat i fängelse utan sina Biblar, men då kunde hämta styrka i allt de hade memorerat. Men då risken för detta inte var överhängande för mig, lade jag snart memoreringen på hyllan. 

Memorering var det normala

Memorering var också någonting som de första kristna ägnade sig åt, men inte som en rolig övning. Tänk dig in i den världen som de levde i. Kanske 1 av 10 kunde skriva och läsa, ofta färre. Det normala (till skillnad från hos oss) var alltså att man inte kunde läsa. Det var inget funktionshinder, inget som gjorde att man stack ut; det behövdes helt enkelt inte. Man tog till sig kunskap med öronen istället för med ögonen. När barnen skulle fostras in i samhället var deras utbildning i första hand muntlig, inte skriftlig. För oss  moderna västerlänningar, låter det som en sämre metod eftersom vi är så sällsamt dåliga på att minnas saker, men för de som levde i en sån kultur var det inte alls särskilt svårt. 

Romarbrevets inclusio - trons lydnad.

Romarbrevet anses ju traditionellt handla om hur försoningen har befriat oss från Lagens krav. Beroende på vad man menar med orden är det ju delvis sant, även om det är tveksamt om det är det som är brevets huvudämne. Men då är det intressant att begreppet "trons lydnad" (SFB15) bildar ett inclusio till brevet.

Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.

I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:

Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad.

Rom 16:25b-26 (SFB15)

"Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.

Repris: Har Gud hittat på moralen, eller finns den oberoende av honom?

Här kommer en text jag skrev 2010, inom det moraliska argumentet för Guds existens.
---------------------------------------
Några pusselbitar föll på plats i fredags på en Apologetik-lektion [jag undervisade på en bibelskola på den tiden], och denna blog har fått sin inspiration därav.

De flesta människor tycker att detta med rätt och fel, kallat etik eller moral, är viktigt. När svenskarna skakade av sig det religiösa oket på 1900-talet och blev ett sekulariserat folk var det möjligtvis för att bli av med Kyrkans sexual- och alkoholmoral, men inte för att bli av med all moral. Man ville naturligtvis att det fortfarande skulle vara fel med mord, stöld, mobbning och så vidare.

Och när man månar om moral, brukar man också tycka det är väsentligt att moralen är någonting objektivt. Filosofer kallar detta för "objektiva moraliska värden". Med detta menar man att exempelvis mobbning är fel, oberoende av vad människor tycker; att moralen är rotad i verkligheten. Att moralen endast skulle vara något subjektivt, en praktisk överenskommelse, avskräcker folk när de inser att mobbning skulle bli moraliskt rätt, bara tillräckligt många människor kom överens om det.

Kristna apologeter brukar då peka ut att ateismen och de sekulariserade Sverige saknar grund för en objektiv moral. Om Gud inte finns, säger man, är allt tillåtet. Precis som det varken är rätt eller fel att en katt biter ihjäl en mus då det är naturens gång, gör en mänsklig mördare heller inte fel eftersom han också bara är ett djur.

Tron allena:s nedgång och fall

Intro

De sista 40 åren har en "tyst" revolution pågått inom den världsvida bibelforskningen, angående NT:s syn på frälsning. En av hörnstenarna i den protestantiska tron, att frälsningen beror endast på tro, har skjutits i sank. Man kan tala om ett monumentalt paradigmskifte där inte en, utan flera av varandra oberoende forskningsresultat har sammanstrålat i slutsatsen att våra handlingar visst kommer att finnas med i vågskålen den dag Jesus kommer tillbaka för att döma världen.

Pacifismens Gud är ingen pacifist

Intro

Det är ganska lätt utifrån Bibeln att argumentera för pacifism. Särskilt nya testamentet har ett kärleksideal som går ut på att inte slå tillbaka med våld, utan möta hat med kärlek. Denna pacifism är självklar inom församlingen, och i individers relation till sin nästa (även utanför den kristna församlingen). Huruvida en kristen får arbeta som militär eller polis, med våld som instrument, är mer omdebatterat.

Denna pacifism glider ibland även in i Kristus- och gudsbilden. Det har nyss varit påsk, och man brukar säga att Jesus vann sin seger genom att lida, inte genom våld, för han är en fredskonung. Han rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en stridshingst. Onekligen var Jesus på ett sätt ett fredsföredöme i sina handlingar och framför allt i sin undervisning, men jag tror att dagens pacifister går lite för långt när de säger att Gud alltid vinner sina segrar genom kärlek, som i att korsfästas.

Folk får naturligtvis tro vad de vill om Gud. Jag vill i detta inlägg dock försöka utlägga varför Bibelns Gud inte är "pacifist", dvs jag diskuterar endast hur NTs författare uppfattade Guds relation till våld.

Har svenska samhället ersatt antikens gudar?

Att förstå vad det innebar att vara tillbedjare ("worshipper") av en gud i Bibelns värld, är avgörande om man ska kunna tolka texterna. Här kommer ett litet inlägg, en fundering kring antik tillbedjan och det moderna medborgarskapet i Sverige.

Vi har gjort religionen till något existentiellt....

Jag vill börja med utdela en liten känga åt dagens kristendom. Idag tänker sig många att kristendomen i första hand ska möta något sorts existentiellt behov hos människan. Vi talar om existentiella frågor, vilka verkar vara saker som "Vad är det att vara människa?", "Tar allt slut vid döden?", "Vad ska vi göra med vår upplevelse av skuld?" Många böcker som ges ut av Libris och andra kristna förlag, är en blandning av kristen tradition och modern psykologi, och ska på något vis se till den moderna människans "andliga" behov. Kyrkor anordnar musikstunder, andakter och bibelmeditationer, som också kopplas ihop med det existentiella.

Läs alltid NT utifrån strulputte-perspektivet

Jag håller på att arbeta mig igenom Lukas evangelium för våra onsdagsbibelstudier här i Vetlanda, och har gjort det nu i dryga två år. Bibelforskarna är ganska eniga om att läkaren Lukas var extra mån om de fattiga i samhället. Pengar, de fattiga och rikedomens fördärv är ett återkommande tema.

Här i Sverige vet vi inte riktigt vad detta innebär. Fattiga här (i alle fall innan tiggarna från Rumänien kom hit) var inte riktigt samma sak som fattiga under antiken. Alla i Sverige har ju gått grundskola och har en allmän bildning. Men när Lukas satte samma sitt evangelium fanns han i församlingssammanhang där fattiga, slavar och även "slödder" (Apg 17:5) utgjorde en ganska stor del av gruppen. Många av dessa var fullständigt obildade, en del hade försörjt sig med stölder, en del hade missbruksproblem osv. Dessa problem blev därmed församlingens problem, och de välmenade i gruppen kunde ofta vara frustrerade och irriterade på allt strul det förde med sig.

Hörnstenen i Bibelns sexualetik - ett-kött-tanken

Jag fick en fråga på sociala medier kring om sex enligt Bibeln är samma sak som äktenskapet, eller om det är "endast" hör till äktenskapet, efter något jag måste ha klämt ur mig på Betel fhsk för många år sen. Så här kommer ett litet svar.

Kristendomen har ju haft en ganska strikt reglering kring detta med sex. Framför allt har man förbjudit sex utanför den äktenskapliga relationen, och varit emot skilsmässa och omgifte. Allteftersom samhället har sekulariserats har gapet mellan samhällets syn och den traditionella kristna synen vidgats. Är detta bara ett uttryck för kristendomens allmänt surkonservativa inställning till förändring, eller finns det en anledning till denna tröghet?

De relevanta bibeltexterna

Försöker man att förstå Bibelns syn på sex, finns det en poäng som står ut, och som förklarar i princip alla Bibelns avoga åsikter: I det sexuella samlaget blir paret "ett kött". Idén lanseras i skapelseberättelsen i 1 Mos 2:23-24, efter att Gud hade skapat Eva av en bit av Adam:

BIBEL 2000
Då sade mannen: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen."
Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett [hebr ett kött]. 

SVENSKA FOLKBIBELN
Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits."
Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.

I sig är denna text inte jättetydlig, men det blir klarare när man ser hur Jesus använder texten i bl a Matt 19;3-6:. 

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?" Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [grek ett kött]. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." 

OK att man blir ett kött i äktenskapet, men finns det någon anledning till att "bli ett kött" syftar på sexet? Eller i alle fall att det är en konsekvens av sexet? Paulus gör det klart i 1 Kor 6:15-16 när han genom att citera 1 Mos 2:25 argumenterar för varför församlingsmedlemmarna ska sluta gå till prostituerade:

 Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej, naturligtvis inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en sköka är en kropp med henne? Det heter: De två skall bli ett kött. 

Konsekvenserna av bibeltexterna 

Det är denna tanke som gör den bibliska sexualetiken så avvikande idag. Den sexuella föreningen är inte endast en fritidssysselsättning, utan när man har sex igångsätts en funktion i skapelsen där Gud fogar samman personerna till en enhet som är tänkt att bestå livet ut. Det förklarar varför man ska endast ha sex med den man lovat livslång trohet till. Det förklarar också varför Jesus vänder sig emot skilsmässa (eller egentligen omgifte efter skilsmässan, för genom den nya förening man då bildar bryts den gamla föreningen). 

Den här sammanfogningen har inget att göra med om man är kristen, eller om man vigs i en kyrka. Alla människor oavsett religion fogas samman av Gud genom sex. 

Så, är äktenskapet därmed just att man har sex med varandra? Många bibelforskare som skriver om detta betonar att äktenskapet är mycket mer än sex (att man bildar en social enhet, att "hålla sig till" (SFB) syftar på att ingå ett förbund osv), men samtidigt verkar Paulus-texten ganska klar med att den livslånga föreningen sker just i den sexuella föreningen. 

Att bli ett kött - det låter fint, men sker det verkligen på riktigt? Kan vi märka det "på riktigt"? Jag tror det. Lägg märke till hur monogam människan faktiskt är. Trots alla försök på 1960-70 talet om att skapa fri sex, och polyamoura familjebildningar, är det fortfarande extremt smärtsamt när en part i en parrelation visar sig ha varit otrogen. Varför det? Varför är svartsjukan så stark fortfarande? Det ligger nära till hands att tro att man faktiskt har fogats samman till "ett kött". 

En liten varning till slut

Om någon nu tänker på vad allt detta innebär, skulle denne kunna komma fram till att den nu är gift med den personen som man hamnade i säng med efter den senaste krogrundan, och att man måste söka upp den för att bilda familj. Eller om en lägerflört gick för långt för ett par år sen och man inser att man är gift med Kalle från Skillingaryds UV-scoutkår. Är det så? Njaeee. När vi läser NT är det klart att Paulus & Co inte anser att man är skyldig till att bilda familj med den senaste personen man begick otukt med. Sex utanför äktenskapet är snarare ett missbruk av den förenande funktion som Gud har skapat sexet till att vara. Ja, bordellkunden förenades verkligen med den prostituerade vid det senaste besöket. Men det innebär inte att han nu är skyldig att bibehålla den föreningen, utan snarare gå tillbaka till sin hustru och "återförenas" med henne igen och sen hålla sig till det. Och på samma sätt är en tonåring inte bunden till den hon av misstag hade sex med, utan ska se till att göra rätt i framtiden istället. 

Absolutism krävs för att kunna helga Guds namn

Denna morgon snubblade jag över följande text när jag analyserade varför Johannes Döparen inte fick supa med de andra ungdomarna:

3 Mos 10
9 Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni. Detta skall vara en oföränderlig stadga genom alla släktled, 10 för att ni skall kunna skilja mellan heligt och icke heligt, rent och orent, 11 och undervisa israeliterna om alla de lagar som Herren har givit dem genom Mose.

Detta gällde prästfamiljen i Israel. Det intressanta är kopplingen mellan alkohol och helighet. Att hålla något för heligt, att helga något, är något förenklat att vara aktsam med något, att behandla något med försiktighet, att inte slarva när man har med det att göra. Människan är till sin natur en slarver och risken är stor att vi behandlar ämnet Gud slarvigt och relaterar till honom slarvigt. Detta är att vanhelga Guds namn (han brukar döda såna människor ibland).
Ovanstående präster fick därför inte närma sig helgedomen berusade. När man är berusad (av alkohol, droger, fnitter, ironisk mentalitet, lathet, popularitet, stress) ser man inte klart vad man håller på med. Man är liksom instängd i sig själv, supersubjektiv, och ser inte klart på det som är utanför sig själv. Och då riskerar man att behandla Gud slarvigt, utan hänsyn till den storhet och värdighet han har. Respekt, är ordet!
Frågan är hur vi tillämpar detta i dagens kyrka. Förslag någon?