Må jag förvandlas till en slemmig padda om...

Ni kanske känner igen språkbruket från filmer eller böcker, när man förstärker ett löfte med önskan om att något riktigt gruvligt ska drabba en om man inte uppfyller det. Detta är en ed. Till skillnad från ett vanligt löfte, förstärks en ed av att man åberopar en gud, eller annan övernaturlig makt, som vittne och garant för det man lovat. Om man inte håller sitt löfte, är tanken att guden/makten ska straffa en. Eder var viktiga för att ingå avtal i kulturer där folk inte kunde läsa och skriva, och kanske också där man inte hade en utvecklad rättskipningsapparat. Man skulle kunna säga att vi idag också svär eder när vi ingår avtal, men istället för att åberopa en gud, åberopar vi staten att straffa oss i domstol om vi inte fullföljer avtalet. 

Den fjärde antitesen in Bergspredikan handlar just om eder, men framför allt om eder där man åberopade Israels Gud som garant.

33 Ni har också hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla vad du har svurit inför Herren. 

34 Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. Inte vid himlen, ty den är Guds tron; 35 inte vid jorden, ty den är pallen under hans fötter; inte vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad. 36 Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. 

37 Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda. 

Matt 5:33-37 (B2000)

Jag har tidigare skrivit om att temat i hela Bergspredikan tycks vara att gå emot det hyckleri som präglade fariséernas liv, dvs de följde Lagens bokstav, men ägnade ingen tid åt att begrunda vad Lagen ville åstadkomma, vilken sorts människa den ville forma. Samma sak kritiserar Jesus i den här antitesen. 

Bakgrunden

Budordet

Precis som med de andra antiteserna, utgår denna indirekt ifrån de 10 budorden. 2 Mos 20:7 säger 

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

Detta budord tycks ha tillämpats på flera områden, bl a att inte använda Guds namn i magiska besvärjelser; och 3 Mos 19:12 (som Jesus citerar) tillämpade budordet just på eder: 

Svär inte falskt vid mitt namn, då vanhelgar du din Guds namn. Jag är Herren.

Poängen var att om man åberopade Gud i en ed (som beskrevs i början) och sen inte höll löftet, drog man med Gud i sitt svek, och det kommer Gud att straffa. 

Hyckleriet

Under årens gång hade ett hyckleri uppstått bland judarna. Som bekant var de väldigt försiktiga med att uttala Guds eget namn Jahwe för att inte av misstag väcka Guds vrede (de använde "Herren" istället). De började också svära vid andra speciella saker. Jesus nämner här himlen, jorden, Jerusalem och ens eget huvud. Exakt hur åberopandet av himmel, jord och Jerusalem skulle garantera en ed, vet jag inte, men de tycks ha varit substitut för Guds namn. Följden blev att många bröt sina eder när de passade, under förevändning att de faktiskt inte hade åberopat Gud vid namn! Häri bestod hyckleriet. Budordet avsåg att hindra människor från att dra in Gud i sina svek, och det är precis vad man gör även när man anonymt åberopar Gud som garant för eden. 

Antitesens betydelse

Det tycks ha varit detta som Jesus kritiserar i denna antites. Kom ihåg att precis som i de andra antiteserna värnar Jesus om att det GT-bud (och dess målsättning) han citerar i början av varje avsnitt. Jesus värnar alltså här om att människor inte ska vanhedra Gud genom att svära eder och sen inte hålla dem.

Är det fel att svära eder?

När vi läser texten, ser det ut som att Jesus förbjuder eder hos sina följare. Anabaptisterna på 1500-talet tog Bergspredikan på stort allvar, och förbjöd eder. Detta var väldigt provocerande eftersom eder fortfarande var en viktig del av avtal i den tidens samhälle. Problemet är att judarna, enligt Gamla testamentet, i vissa fall var tvungna att svära eder (ex 2 Mos 22:10-11). Är detta en antites där Jesus faktiskt upphäver regler från GT?

Bibelforskare pekar på att de första kristna faktiskt inte avskaffade eder i sig. Jakobs brev citerar Jesus nästan bokstavligt i 5:12, så vi vet att denna antites var aktuell i den tidiga kyrkan. Samtidigt ser vi att Paulus svor eder. I 2 Kor 1:23 åberopar han Gud som vittne, när han svär att han hade giltiga skäl för att inte ha besökt församlingen på ett tag (hans motståndare hade använt hans frånvaro som skäl att smutskasta honom). I Gal 1:20 använder han en ed på liknande sätt, och i 1 Thess 5:27 vill han att mottagarna ska gå i ed på att de ska läsa upp brevet för alla de kristna på orten, så ingen missar det som åläggs dem. 

Slutsats

Jag tror man ska (precis som tidigare) utgå ifrån att Jesus vill värna om GT-budet han alltid börjar antiteserna med. Lyssnarna skulle lämna beteendet som var så vanligt på den tiden: att slarvigt lova saker vid himlen, jorden osv; och sen bryta löftet när det "behövdes". Detta skapade ett korrupt samhälle av misstro och misstänksamhet. Istället skulle Jesu följare helt enkelt tala sanning. Och sa de att de skulle göra nåt, skulle de helt enkelt se still att fullfölja sitt åtagande. Pålitlighet, med andra ord, skulle känneteckna dem. 

Hur rör detta oss?

Det finns två målsättningar i GT-citatet i början. Den självklara är att Guds folk ska vara pålitligt i sitt tal. Folk ska kunna lita på att man menar det man säger. Ärligt talat genomsyrar den värderingen hela det svenska samhället idag - det är inte OK att luras, även om man inte bokstavligen lovade. Jag kan tänkta mig att den regeln är betydligt svårare att följa i kulturer där man allmänt slirar med sanningen (Jane Austen's England, hederskulturer där man absolut inte får tappa ansiktet etc).

Men den andra målsättningen är nog mer okänd för oss: Att inte vanhelga Guds namn (vilket 3 Mos 19:12-citatet motiverar edsregeln med). Vi vanhelgar Guds namn när Gud, genom våra ord eller handlingar, får ett felaktigt rykte eller anseende, hos människor runt oss. Jag skriver "felaktigt rykte", inte "sämre rykte", för Guds karaktär krockar ibland med rådande värderingar i samhället, vilket i sig ger honom dåligt rykte. Men om vårt beteende ger folk en felaktig bild av vem Gud är, vanhelgar vi hans namn. 

Människor under antiken som blandade in Gud i deras falska löften besudlade Guds namn. Människor idag som tillskriver Gud deras egna, populistiska idéer vanhelgar också Guds namn, vare sig det är ryskortodoxa präster som ber för ryska framgångar i Ukraina-kriget eller frikyrkliga profeter som slänger ur sig profetior till höger och vänster utan urskiljning.