Vända andra kinden till och att mutera ordspråk

Den kanske mest svårsmälta antitesen i Bergspredikan är den näst sista som har det berömda påbudet "vänd andra kinden till". När anabaptisterna under 1500-talet predikade kristen pacifism utifrån den, fick de opinionen emot sig. Och idag är den kanske också bland de mer impopulära saker Jesus har yttrat, då den tycks säga att förtryckta människor ska snällt sitta still och ta emot mer stryk..

Jag vill i det här inlägget peka på en detalj som ofta missas i debatten. 

Texten 

Texten ser ut så här: 

38 Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. 

39 Men jag säger er: värj er inte mot det onda. 

• Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. 
• 40 Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. 
• 41 Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. 
• 42 Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Matt 5:38-42 (B2000)

Bakgrunden

Lex talionis

Det är viktigt att lägga märke till vad Jesus hänvisar till i första raden: Öga för öga och tand för tand. Detta var en välkänd juridisk princip under antiken (inte bara hos judarna) som kallades lex talionis på latin. Den sa ungefär att den rättvisa påföljden vid ett brott är att förövaren ska tillfogas (om möjligt) samma skada som denne tillfogat offret ifråga (se t ex 3 Mos 24:17-22). Om A slog ut B:s tand, skulle samhället se till att A:s tand också plockades bort. Därmed blev oförrätten löst och man kunde lämna incidenten bakom sig.

Man skulle kunna säga att lex talionis värnade om offrets rätt till vedergällning vid en oförrätt. I sig var det nog ingenting Jesus vände sig emot. Samhället behöver principer för rättvisa, och vi kan se att Jesus bara ett par kapitel senare verkar antyda att något liknande lex talionis finns med i Guds rike också (se Matt 7:1-2!). Så vad är det Jesus gör i vår text?

Jesus slår en kullerbytta

Det många missar i sin tolkning av texten är att Jesus gör en sorts ordlek med lex talionis. När han börjar med första satsen "Om någon ger dig en örfil..." förväntade sig folk att han skulle fortsätta med "...ge honom en örfil" i sann lex talionis-anda. Istället gör han tvärtom och fortsätter med "låt honom ge dig en till". Dvs han skriver om lex talionis och ber sina följare ta den påbjudna vedergällningen på sig själva!  

Det är viktigt att se att Jesus tar ett litterärt grepp om den välkända juridiska principen här. Jag tror faktiskt att han därför inte menar att man ska dubblera alla örfilar man får. Det litterära greppet består i att ta ett välkänd ordspråk (eller liknande) och byta ut en del för att få fram en viss effekt. 

De flesta av oss känner till ordstävet "bränt barn skyr elden". Det betyder att man brukar lära sig av sina erfarenheter så att man undviker liknande faror i framtiden. Men om jag skulle säga "bränt barn blir pyroman", skulle lyssnarna rycka till och tänka efter en extra gång eftersom jag bröt det välkända mönstret. Min poäng är då inte att alla brända barn blir pyromaner eller att tala om brända barn överhuvudtaget, utan att väcka insikt om att ibland kan man bli betagen av det som drabbat en, och börja utöva det på andra. Jag förändrar alltså det välkända, för att fånga uppmärksamhet och väcka till eftertanke.

På samma sätt byter Jesus ut en del av lex talionis för att kittla lyssnarnas nyfikenhet.

Hur kan jag påstå att Jesus inte bokstavligen menade att man ska försöka få sig en andra örfil? När han själv fick örfilar, bad han inte om en till (Joh 18:22-23, Matt 26:67); inte heller Paulus gick in för det (Apg 23:1-5); men framför allt därför att det är tydligt att han leker litterärt med lex talionis.

Vad menade Jesus då?

Nyckeln till att förstå Jesus finns nog i den inledande meningen i hans svar: värj er inte mot det onda (5:39). Jesus förespråkar ju förlåtelse istället för vedergällning i mellanmänskliga relationer ("... förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" i 6:12). För att klara det måste man vänja sig vid ta en hel del ont, man måste blir generös med att stå ut (och ta den där extra örfilen). Därför övergår vår text alltmer i generositet för varje rad (ge bort manteln också; gå den extra milen; och till sist ge till de behövande). 

Istället för att kräva sin lex talionis-givna rätt till vedergällning, ska man generöst förlåta och slänga in ett par extra välsignelser på köpet (vilket vi lär oss i den nästkommande och sista antitesen i 5:43-48). Då ska man "kallas Guds söner" (5:9).