Absolutism krävs för att kunna helga Guds namn

Denna morgon snubblade jag över följande text när jag analyserade varför Johannes Döparen inte fick supa med de andra ungdomarna:

3 Mos 10
9 Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni. Detta skall vara en oföränderlig stadga genom alla släktled, 10 för att ni skall kunna skilja mellan heligt och icke heligt, rent och orent, 11 och undervisa israeliterna om alla de lagar som Herren har givit dem genom Mose.

Detta gällde prästfamiljen i Israel. Det intressanta är kopplingen mellan alkohol och helighet. Att hålla något för heligt, att helga något, är något förenklat att vara aktsam med något, att behandla något med försiktighet, att inte slarva när man har med det att göra. Människan är till sin natur en slarver och risken är stor att vi behandlar ämnet Gud slarvigt och relaterar till honom slarvigt. Detta är att vanhelga Guds namn (han brukar döda såna människor ibland).
Ovanstående präster fick därför inte närma sig helgedomen berusade. När man är berusad (av alkohol, droger, fnitter, ironisk mentalitet, lathet, popularitet, stress) ser man inte klart vad man håller på med. Man är liksom instängd i sig själv, supersubjektiv, och ser inte klart på det som är utanför sig själv. Och då riskerar man att behandla Gud slarvigt, utan hänsyn till den storhet och värdighet han har. Respekt, är ordet!
Frågan är hur vi tillämpar detta i dagens kyrka. Förslag någon?

Lovsångernas judiskhet i Luk 1 talar för deras äkthet

Ibland ifrågasätter forskare om predikningar, tal och andra längre citat i evangelierna och apostlagärningarna verkligen kan vara äkta ("vadå, satt det en sekreterare på höger sida som passade på att skriva ner allt Petrus spontant sa på pingstdagen, eller?"), eller om det inte snarare är böckernas författare som skrivit ihop något passande.

När jag har läst Lukas kapitel 1 nu, vari både Sakarias & Elisabeth och Maria får reda på att de ska föda Johannes Döparen resp Jesus, har jag slagits av hur extremt judiska deras responser är (se Luk 1:46-55 och 68-79). Marias barn beskrivs som en väldigt judisk Messias som ska frälsa Israel "från sina fiender" (v 71)

I Marias berömda lovsång står det:

52 Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
...
54/55 Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

Messias beskrivs som en världshärskare, och någon som ska upprätta just Israel. 

Allt detta gör det osannolikt att Lukas skulle författat lovsångerna själv eftersom han skrev i en tid då kyrkan var till större delen fylld av icke-judar (som inte vill höra om någon exklusivt judisk Messias), och då romarna var känsliga för judiska upprorstendenser (en Messias som utmålas som judisk, jordisk kung skulle ge de kristna en farlig stämpel på sig). Utan det talar snarare för att han återger en gammal källa med tidig judiskt ursprung.

Om Marks bibelblogg

Bloggar ska ju vara snabba, spontana texter, inga litterära mästerverk som gått genom korrektur i flera vändor. Därför tänkte jag starta upp den här bloggen där jag kan snabbt få ur mig insikter, funderingar och idéer som jag råkar på i mitt personliga studium av Bibeln. Jag ska försöka hålla mig kortfattad och inte långrandig.
 Därför sätter jag punkt här. Punkt.