Vi är Kristi medarvingar - ska Gud dö?

Nya testamentet beskriver ofta den salighet som ska tillfalla de troende i framtiden som ett arv. Här är ett par exempel:

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga,

Efesierbrevet 1:18

Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.

1 Kor 15:50

Dessa formuleringar är förvirrande. Vi ska ärva något av Gud, men ett arv förutsätter väl att någon dör, och Gud kan ju inte dö (OK, Jesus dog, men ni förstår vad jag menar).

Gud som kan neutralisera komplotter

Jag brukar tycka att det är aningen för många "alla-har-sammansvurit-sig-emot-mig"-psalmer i Psaltaren. Ja, vi vet att David blev utsatt för diverse olika intriger både innan och efter han blivit kung, men man behöver kanske inte skriva sånger om var och en, eller?

Hursomhelst - jag fick igår äntligen hem ESV Scripture Journal: Psalms. I den står psaltartexten till vänster på uppslaget, och så är höger sida tom för att ge plats för ens egna anteckningar. Så jag öppnade den på måfå, och började analysera Ps 64 (fast på engelska).

Hör mig, Gud, när jag klagar, rädda mig, fienden fyller mig med skräck!
Göm mig för de ondas hop, för skocken av ogärningsmän.
De vässar sina tungor som svärd, de siktar med skarpa ord som pilar
för att skjuta den oskyldige ur bakhåll — plötsligt skjuter de, utan att tveka... osv.

Vid en första genomläsning var min reaktion att den här texten har inte så mycket att ge mig. Men när man börjar analysera en text med pennor och papper börjar texten öppna sig.

Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?

Hur leder den Helige Anden? Hur talar han? I dagens förkunnelse låter det ofta som att han främst uppmuntrar, som om han vore en livscoach; eller att han säger åt en vad man ska göra. Men i Apostlagärningarna ser vi ett annorlunda budskap från den Helige Anden - han förbereder en för de tunga dagar som kommer och utmanar en att möta dem.

Anden talar

Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.

I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.

Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:

Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)

Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.

Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?