Jesus permanenta mänsklighet - och hur det förklarar Bibelns formuleringar

Detta är ett inlägg om hur Bibelns språk ibland ger intrycket av att Jesus var bara en vanlig människa, men hur Jesus permanenta människoblivande till viss del förklarar detta.

Myten om de fem tjänstegåvorna

Det har blivit populärt att tala om de fem tjänstegåvorna som det senaste lösningsförslaget på frikyrkans eviga problem att aldrig lyckas återskapa urkyrkans kraft och dynamik. Blan annat skriver sju kristna ledare om det i Dagen. Jag sympatiserar definitivt med andemeningen och frustrationen i artikeln, men har man rätt i påståendet att det finns fem tjänstegåvor som ska finnas i församlingarna? Finns det ett himmelskt direktiv att varje församlingskropp har ska ha just dessa fem varianter av tjänster?

Änglarna är inga statister - Vishetens ande i Efesierbrevet

I Efesierbrevet 1:17 ber Paulus till Gud om att mottagarna ska bli upplysta av "en vishetens och uppenbarelsens ande" (B2000), så att de inser vilken roll de har i det rike som Jesus håller på att bygga upp. Av tradition tror jag att de flesta av oss tänker sig att detta är en omskrivning av den Helige Anden. Men varför drar vi den slutsatsen när formuleringen verkar syfta på en annan ande?

Det här kan låta skumt, men följ med i resonemanget innan ni dömer ut det som new age-flum.

Förmå fatta bredden och längden och höjden och djupet ... av vadå?

"...så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet..." (Ef 3:18)

Efesierbrevet har blivit en av mina favorittexter, mycket därför att det skiljer sig så mycket från övriga Paulus-brev och "tjötar" inte om de gamla vanliga ämnena. Eller, jo, det gör det, fast från andra perspektiv, och med svulstigare språk. Nackdelen är att dessa retoriska eruptioner kan vara svårtydda. Vad exakt betyder de?

För en vecka sen hade vi i Holsby frikyrkoförsamling ett bibelstudium över bl a Ef 3:14-21, och den texten har legat och grott hos mig sen dess; inte minst frågan om vad Paulus syftar på i ovanstående citat. Han listar upp fyra "dimensionsord": bredden och längden och höjden och djupet.

-Vad vill vi ha? -Vi vet inte. -När vill vi ha det? -NU!

Om frikyrkans kris och sökandet efter ... nåt.

Har ni tänkt på att det ibland finns en rastlöshet hos kristna? Ibland pratar man om sökare som inte bara nåt man är innan man blir kristen (då man söker efter Gud, fast man söker i sex, drugs and Rock 'n roll), utan också när man varit kristen ett tag. Det är som att man inte riktigt är nöjd med den "portion av Gud" man har, utan tänker sig att det finns mer att hitta. Alla upplever inte detta (fastän alla kanske borde uppleva det), men många gör det.
Ser man ut över svensk kristenhet, kan man se olika former av detta sökande.

Uppväxtförsamling ⇨ karismatik

Det tidigaste, eller tydligaste, sökandet är när människor inte är nöjda med sin traditionella församling, utan börjar nosa runt efter det som betecknas som "förnyelse" eller "andligt liv". I det läget söker man sig ofta till karismatiska sammanhang, i betydelsen att man där satsar på övernaturlig kristendom i form av (vissa) nådegåvor (såsom tungotal, profetior) och mirakel.
Rastlösheten kan ibland permanenteras. Då kallas man "church hoppers", dvs kristna som hoppar mellan sammanhang där det verkar hända mest för tillfället, men man rotar sig inte gärna genom att gå med som medlemmar.

Vi är Kristi medarvingar - ska Gud dö?

Nya testamentet beskriver ofta den salighet som ska tillfalla de troende i framtiden som ett arv. Här är ett par exempel:

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga,

Efesierbrevet 1:18

Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.

1 Kor 15:50

Dessa formuleringar är förvirrande. Vi ska ärva något av Gud, men ett arv förutsätter väl att någon dör, och Gud kan ju inte dö (OK, Jesus dog, men ni förstår vad jag menar).

Gud som kan neutralisera komplotter

Jag brukar tycka att det är aningen för många "alla-har-sammansvurit-sig-emot-mig"-psalmer i Psaltaren. Ja, vi vet att David blev utsatt för diverse olika intriger både innan och efter han blivit kung, men man behöver kanske inte skriva sånger om var och en, eller?

Hursomhelst - jag fick igår äntligen hem ESV Scripture Journal: Psalms. I den står psaltartexten till vänster på uppslaget, och så är höger sida tom för att ge plats för ens egna anteckningar. Så jag öppnade den på måfå, och började analysera Ps 64 (fast på engelska).

Hör mig, Gud, när jag klagar, rädda mig, fienden fyller mig med skräck!
Göm mig för de ondas hop, för skocken av ogärningsmän.
De vässar sina tungor som svärd, de siktar med skarpa ord som pilar
för att skjuta den oskyldige ur bakhåll — plötsligt skjuter de, utan att tveka... osv.

Vid en första genomläsning var min reaktion att den här texten har inte så mycket att ge mig. Men när man börjar analysera en text med pennor och papper börjar texten öppna sig.

Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?

Hur leder den Helige Anden? Hur talar han? I dagens förkunnelse låter det ofta som att han främst uppmuntrar, som om han vore en livscoach; eller att han säger åt en vad man ska göra. Men i Apostlagärningarna ser vi ett annorlunda budskap från den Helige Anden - han förbereder en för de tunga dagar som kommer och utmanar en att möta dem.

Anden talar

Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.

I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.

Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:

Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)

Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.

Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?

Romarbrevets inclusio - trons lydnad.

Romarbrevet anses ju traditionellt handla om hur försoningen har befriat oss från Lagens krav. Beroende på vad man menar med orden är det ju delvis sant, även om det är tveksamt om det är det som är brevets huvudämne. Men då är det intressant att begreppet "trons lydnad" (SFB15) bildar ett inclusio till brevet.

Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.

I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:

Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad.

Rom 16:25b-26 (SFB15)

"Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.

Hur ska Gud rädda världen - med en smäll eller med en viskning

Apokalyptism 

I morse läste jag en artikel* av bibelforskaren David Aune om en rörelse som fanns i judendomen innan och under Nya testamentets tid: Apokalyptism. Det finns väldigt mycket att säga om den rörelsen, vilket jag inte ska försöka mig på, men några saker är viktiga: Mainstream-judendomen århundradena innan Jesu födelse gick ut på att man var en god medborgare; man gick till templet i Jerusalem för att offra och be; och man firade religiösa högtider och höll på matregler. Var man dragen åt det fariseiska hållet var man också mån om att lyssna på och ta till sig det som stod i Gamla testamentet. Det var en ganska "naturlig" religion alltså.

Men så fanns också dessa apokalyptiska rörelser som var lite mer "övernaturliga". Kvar från dessa har vi ett antal utombibliska skrifter, t ex 1 Henoksboken, som beskriver en syn som författaren fått (därav epitetet "övernaturliga"). I de synerna avslöjar änglar vad som händer i andevärlden, vilket då förklarar skeendena i den fysiska världen. Ofta skrevs dessa i kristider, då det judiska folket ansattes hårt av en starkare nation och meningen var att uppmuntra folket med att Gud hade makten bakom kulisserna och skulle slutligen segra över ondskan.

Apokalyptism, profetism och världens räddning

Under århundradena innan Nya testamentets tid var Israel dominerat av olika stormakter, och ofta förtryckta på olika sätt. I dessa tider såg judarna fram emot att Gud skulle ingripa och rädda dem från lidandet. Det här blev mer och mer en universell räddning - det var inte längre bara judarna som skulle räddas, utan hela världen. Och man tänkte sig ofta att en kung av Davids ätt, en messias, skulle vara Guds redskap i detta.

Den här frälsningsidén känner vi ju igen som kristna, eftersom Jesus också predikade den. Guds räddning handlar ju inte bara om enskilda personer; utan om att Gud i framtiden ska rädda själva världen genom att besegra Satan och döden osv, och så stoppa ondskan.

Men nu kommer vi till poängen: Hur ska Gud genomföra denna räddning?