Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.
Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?
Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.
Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:
Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15
Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Ps 104:29-30
...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7
Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.
