Är evangeliet den nya Torah?

Jag har ju skrivit lite i sommar om att den tidiga kyrkan memorerade evangeliet. Var man en kristen, memorerade man de "snuttar" som så småningom kom att skrivas ner i Mark, Luk och Matt. 

Båda ägnade sig åt memorering

Om man tänker efter, blir ju den tidiga kristna kyrkan väldigt lik judendomen på fler sätt än de vanliga, i så fall. När Lagen (Torah) gavs till Israel, fick de order om att varje jude skulle memorera den, och sedan hålla den levande i medvetandet. 5 Mos 6:6-9: 

⁶ Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. ⁷ Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. ⁸ Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. ⁹ Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Många av de andra religionerna i närområdet var inte alls så fixerade vid ord och lära som judarna, även om man i bildningen fick barnen att memorera Homeros mm. Traditionell romersk och grekisk religion fokuserade ju på att offra i templen, be böner och fira högtider till gudarnas ära. Judarna däremot skulle ständigt tänka på den undervisning de ärvt från Moses, och låter den styra deras liv och vardag.

Evangeliets hårddiskar

Ibland talar aposteln Paulus (och andra) om att de anförtrotts evangeliet eller Guds ord. Fram tills i somras har jag nog tänkt att detta syftat på att Paulus, med Guds hjälp, tänkt ut några smarta idéer som han sen fått i uppgift att förkunna. Men när man istället läser sådana verser utifrån det faktum att evangeliet spreds som en muntlig tradition i den första kyrkan, växer en annan bild fram.

Som jag skrivit om tidigare i sommar (här och här), pekar forskningen mot att Jesus själv skapade och formulerade det muntliga evangelium som sedan spreds, och som senare skrevs ner i Matt, Mark och Lukas. Det var så olika lärare gjorde på den tiden, vare sig man var en grekisk filosof eller en judisk rabbi; man samlade lärjungar kring sig, och då de i gemen varken kunde läsa eller skriva, lärde man dem muntligen olika korta berättelser, visdomsord eller talesätt som förmedlade kärnan av det de skulle lära sig. Tanken var ju att dessa skulle bygga upp en förståelse av lärarens idéer, som de sedan skulle undervisa vidare på samma sätt.

Eftersom all denna undervisning som lärjungarna fick av Jesus inte skrevs ned, inser vi plötsligt hur viktig denna muntliga förmedling av undervisningen var! Tänk om lärjungarna hade avrättats precis på samma sätt som Jesus, strax efter påskveckan - då hade Jesu budskap försvunnit från jordens yta! Eller tänk om de hade slarvat med att hålla all denna information i minnet, eller låtit den blandas ihop med sina egna idéer - då hade evangeliet urlakats. 

Jag studerar ju datavetenskap just nu, och inom detta ämne finns begreppet persistens: hur informationen ska sparas för framtiden. Om en användare skriver en hel uppsats i Microsoft Word, men Word inte sparar den på hårddisken, försvinner hela uppsatsen om man stänger av datorn. Man anförtror alltså informationen till hårddisken. På samma sätt anförtrodde Jesus evangeliet till lärjungarna; de var hans hårddisk!

När man tänker på detta sätt, blir Paulus ord till Timotheos riktigt ödesmättade:

"Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur." (2 Tim 2:2; lägg också märke till referensen till Timotheos minne lite senare i v 8 "Minns att Jesus ... har uppstått från de döda...")

Liksom att Guds församling skulle vara platsen där detta muntliga evangelium bevaras och förvaras: 

"... den levande Gudens församling, sanningens [dvs evangeliets] pelare och grundval." (1 Tim 3:15)

Varför skrev inte Jesus något själv?

Introduktion

Ibland hör man folk beklaga sig över att Jesus inte själv skrev något till oss. Som det är nu har vi bara sånt som hans anhängare skrivit ned. Tänk om Jesus ändå hade tagit sig tid och skriva ner en enkel troslära i tio kapitel, så hade vi sluppit gissa oss till vad han sa via de skrifter vi har idag.

Någonstans bakom denna klagosång finns känslan av att vi inte riktigt kommer åt vår religions grundare. Han finns där på de galileiska landsvägarna, väldigt mycket där och då; och vi når honom endast via ett antal "lager" av människor som försökt återge vad de sett och hört. 

Så varför skrev Jesus ingenting själv, så att vi hade haft hans egna ord att läsa?

De första kristna lade allt på minnet

Den sista tiden har jag snöat in på något som går under den trista titeln "muntlig tradering". Det har ingenting med online-auktioner eller liknande att göra, utan syftar helt enkelt på hur de första kristna spred evangeliet i huvudsak muntligen, inte skriftligen. Det låter kanske inte heller låter så underhållande, men det finns någonting där som fångat mig. 

Små rektangulära papperskort

När jag läste till pastor hade vi en kurs där vi skulle memorera bibelverser. Vi fick små rektangulära paperskort där vi skrev en bibelreferens på en sida, t ex "Gal 2:20"; och på den andra sidan skrev vi versen. Vi skulle ta upp högen med papperskort så fort vi hade en lucka under dagen, och memorera (det här var innan de smarta telefonerna, när det fortfarande fanns så luckor av sysslolöshet). Jag tyckte det var svårt, men jag tragglade på, och fick in några stycken i minnet. 

Det berättades också om kristna som hade memorerat hela bibelböcker. I min iver gav jag mig på 2 Johannesbrevet, och fick väl också in en del av detta i mitt huvud. Trots att vi lade ner så mycket på detta, kan jag inte minnas att vi någonsin fick veta  varför man skulle memorera Bibeln. Det närmaste var väl berättelserna om kristna i östeuropa som hamnat i fängelse utan sina Biblar, men då kunde hämta styrka i allt de hade memorerat. Men då risken för detta inte var överhängande för mig, lade jag snart memoreringen på hyllan. 

Memorering var det normala

Memorering var också någonting som de första kristna ägnade sig åt, men inte som en rolig övning. Tänk dig in i den världen som de levde i. Kanske 1 av 10 kunde skriva och läsa, ofta färre. Det normala (till skillnad från hos oss) var alltså att man inte kunde läsa. Det var inget funktionshinder, inget som gjorde att man stack ut; det behövdes helt enkelt inte. Man tog till sig kunskap med öronen istället för med ögonen. När barnen skulle fostras in i samhället var deras utbildning i första hand muntlig, inte skriftlig. För oss  moderna västerlänningar, låter det som en sämre metod eftersom vi är så sällsamt dåliga på att minnas saker, men för de som levde i en sån kultur var det inte alls särskilt svårt.