Myten om de fem tjänstegåvorna

Det har blivit populärt att tala om de fem tjänstegåvorna som det senaste lösningsförslaget på frikyrkans eviga problem att aldrig lyckas återskapa urkyrkans kraft och dynamik. Blan annat skriver sju kristna ledare om det i Dagen. Jag sympatiserar definitivt med andemeningen och frustrationen i artikeln, men har man rätt i påståendet att det finns fem tjänstegåvor som ska finnas i församlingarna? Finns det ett himmelskt direktiv att varje församlingskropp har ska ha just dessa fem varianter av tjänster?

-Vad vill vi ha? -Vi vet inte. -När vill vi ha det? -NU!

Om frikyrkans kris och sökandet efter ... nåt.

Har ni tänkt på att det ibland finns en rastlöshet hos kristna? Ibland pratar man om sökare som inte bara nåt man är innan man blir kristen (då man söker efter Gud, fast man söker i sex, drugs and Rock 'n roll), utan också när man varit kristen ett tag. Det är som att man inte riktigt är nöjd med den "portion av Gud" man har, utan tänker sig att det finns mer att hitta. Alla upplever inte detta (fastän alla kanske borde uppleva det), men många gör det.
Ser man ut över svensk kristenhet, kan man se olika former av detta sökande.

Uppväxtförsamling ⇨ karismatik

Det tidigaste, eller tydligaste, sökandet är när människor inte är nöjda med sin traditionella församling, utan börjar nosa runt efter det som betecknas som "förnyelse" eller "andligt liv". I det läget söker man sig ofta till karismatiska sammanhang, i betydelsen att man där satsar på övernaturlig kristendom i form av (vissa) nådegåvor (såsom tungotal, profetior) och mirakel.
Rastlösheten kan ibland permanenteras. Då kallas man "church hoppers", dvs kristna som hoppar mellan sammanhang där det verkar hända mest för tillfället, men man rotar sig inte gärna genom att gå med som medlemmar.

Vad betyder "Tro som ett senapskorn"?

Introduktion

Det finns ett märkligt bibelord i Nya testamentet som länge förbryllat mig. Det är versen som säger att om man har tro stort som ett senapskorn så kan man förflytta berg. Som alla trogna predikokonsumenter vet ansågs senapskornet på den här tiden vara den minsta bland frön i växtriket. Det här bibelordet brukar därför, i predikningar, oftast tolkas som att man behöver inte ha en särskilt stor eller stark tro för att Gud ska höra och svara på ens böner. Jag har t o m hört sådana som har legitimerat tvivel utifrån detta.

Det som dock förbryllar mig med denna vers är att den används i en text där Jesus nyss har bannat lärjungarna för att de hade en svag tro. Lärjungarna har just misslyckats med att driva ut en demon som orsakat "fallandesjuka", och efter att Jesus senare fördrivit den utan problem, undrar lärjungarna:

”Varför kunde inte vi driva ut demonen?” Han svarade: ”Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.”
(Matteus evangelium 17:19b-20)

Är det inte märkligt att Jesus först kritiserar dem för deras svaga tro, och härrör det uteblivna miraklet till det, för att sedan säga att tron kan vara hur liten som helst?

Tesen

Men den här versen är grovt missförstådd. Liknelsen med senapskornet har inget att göra med en liten/svag tro i förhållande till en stor/stark tro. Istället skulle jag vilja föreslå att versen tolkas så här:

Även om du inte har något mer än en (stark) gudstro att rubba berget med, så räcker det. Gud kommer att flytta berget åt dig. 

Jämförelsen med senapskornet syftar inte på att tron är liten i förhållande till en stor tro, utan på att tron är liten i förhållande till ett fysiskt berg! Det fantastiska med gudstron är att någonting mentalt kan orsaka förändringar i den fysiska världen, säger Jesus. För annars är våra mentala upplevelser helt verkningslösa på materia: Min sorg får inte skogen att vissna; min nyfikenhet får inte solen att gå upp; och jag kan vara hur hatisk som helst mot mördarsniglarna, men känslan kommer ändå inte att ta kål på dem.

Argumenten.

OK, så skulle man kunna tolka texten kanske, men vad säger att det är den rätta tolkningen?

Argument 1: Översättningsmiss

Det först vi måste räta till är översättningen. Bibel 2000 lägger in en lite tolkning i sin översättning:

"om ni har tro så stor som ett senapskorn "

Men i grekiskan står det egentligen:

"om ni har tro som ett senapskorn" (ἐὰν ἔχητε πίστιν ὡς κόκκον σινάπεως,)

Innebörden av denna rättelse är att i den övre översättningen är det just att deras tro är liten i förhållande till andras tro. I den nedre översättningen kan tron förstås som liten i förhållande till andra saker i tillvaron. T ex fysiska berg. Eller ekonomiska skulder. Eller elaka skolbarn.

Argument 2: Retoriken

Det viktigaste argumentet för denna annorlunda tolkning handlar dock om kontrast. I retorik, både antik och modern, kan man få fram poänger genom att använda kontraster, överdrifter (hyperboler) och bildspråk. Vår vers (vers 20) om senapskornet är ett sorts ordspråk, skrivet med just sådana här retoriska drag. Den innehåller bildspråk (senapskorn och berg); hyperbol (senapskornet var det minsta fysiska ting man kände till, och berg var det största); och kontrast (senapskornet fungerar som bergets motsats eller motpol).

Det som hela tolkningen av versen står och faller på är: Vilken är den litterära kontrasten i versen? Den traditionella tolkningen, som även Bibel 2000 försöker bistå genom sitt lilla tillägg ovan, är att kontrasten är mellan en senapskorns-liten tro och en stor/stark tro. Men gör vi en litterär analys av texten som ovan blir det fullständigt uppenbart att kontrasten  är mellan senapskornet och berget: De är de två bilderna i versen; och de hör ihop som ett par för att de var dåtidens metaforer för "minst" respektive "störst".

Vad säger alltså Jesus?

Vad är det då som Matt 17:20 försöker säga? Jesus tar det allra minsta respektive det allra största som dåtidens människor kände till, ett senapskorn respektive ett berg (jag läste någonstans att man på den tiden tänkte sig berg som det största och stadigaste som fanns, och att de t o m höll uppe himmelen), och så säger han att vanligtvis kan inte ett senapskorn ha särskilt stor påverkan på ett berg. Och det kan definitivt inte putta bort det. Vi kan tycka att vår tro - ett inre, mentalt tillstånd -  på samma sätt inte kan rubba ett berg (eller andra otympliga hinder). "Men sannerligen säger jag er: om ni har tro, vilken liksom senapskornet är oansenlig och obetydlig i den här världen, kan ni ändå säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." Hemligheten ligger naturligtvis i att tron begär hjälp ifrån den allsmäktige Gud.

Slutsats

När Jesus använder sig av senapskornsmetaforen i Matt 17:20 syftar det inte på att tron inte behöver vara stark. Det skulle gå emot vers 19 samt det tema av svag och stark tro som är ett av Matteus särdrag. Istället menar han att tro på Gud kan upplevas lika liten och verkningslös som ett senapskorn som ska flytta på ett berg, men pga Guds kraft så kan tron ändå flytta på hindret.

P.S.

Även om jag tycker att denna tolkning är klockren för Matteus-texten, måste jag erkänna att en liknande text i Luk 17:6 är mer problematisk. Men det är en annan historia :-S

Jesus är en krigare

Ibland klagas det på att kristna rockband som Jerusalem och Petra för att de överanvänder krigsmetaforer i sina texter. "Visst kan NT ibland använda ett militäriskt bildspråk, men NT kommer egentligen med ett fredsbudskap" menar man. Frågan är om inte NT dock har ett ganska djupgående krigsbudskap.
I Lukas 4:31-37 beskrivs hur Jesus kommer till synagogan i Kafarnaum, innan han har blivit särskilt känd som mirakelpredikant. Där reagerar en besatt man på hans närvaro, och demonen i honom utropar:

"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på [eller förstöra] oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (v 34, min hakparentes)

Jesus säger åt demonen att tiga, och fördriver honom sedan från den besatte.

Det som slog mig när jag studerade den här texten var att demonen reagerade med rädsla för våld. Inte så att Jesus skulle ge sig på människan som demonen bebodde, men den onda varelsen verkar definitivt rädd för att bli på något sätt attackerad av Jesus (på ett andligt plan). Utöver detta säger demonen "ta död på OSS", dvs den ser Jesus inträde i världen som ett angrepp på det styre som Satan och hans anhang har upprättat på jorden. Man får intrycket (av denna och andra texter) att Gud varit förvisad från jorden, och Satan har haft fria tyglar, men så dyker Guds son upp i ett stall i ett överraskningsanfall en natt :-)

Ur allt detta tycks följande slutsats följa: När Gud ska återta världen från den Onde, kommer han att göra det med våld (inte genom att omvända honom eller på något annat fredligt vis). Därför kan vi inte säga att Gud aldrig använder sig av våldsmetoder för att genomdriva sin vilja.
Däremot är det viktigt att ta Paulus ord i beaktande: "...det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." (Ef 6:12)

Så Jesus är faktiskt en krigare.

Andefyllda människor innan pingstdagen

När jag läste på THS fick jag lära mig att ett av Lukas särdrag, i kontrast mot de andra synoptikerna, var att han gärna betonar Anden. Eller rättare sagt, han identifierar gärna den Helige Andens verk i människor. Således ser han Jesus som en andeuppfylld människa (förutom att vara Guds son naturligtvis). Detta är kanske inte så konstigt eftersom det är Lukas sen som fortsätter med Apostlagärningarna, som ju i mångt och mycket handlar om Andens ankomst och följderna därav.

Men i dagens läsning upptäckte jag att långt innan både Apostlagärningarna och även Jesu andefyllda verksamhet, så beskrivs Symeon som en riktig Andens man. Symeon var ju den farbror som kom fram till den heliga familjen i templet när det var dags för dem att offra efter Jesu födelse, och han uttrycker en lovprisning i respons till att få ha mött "Israels tröst".

Så här beskrivs Symeon i Luk 2:

25 I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, 26 och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. 27 Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus...

Det som förvånade mig här var att Symeon beskrivs i princip som en kristen efter pingstdagen, fast detta var långt före korset och även Jesu deklaration att Guds rike kommit med honom.
Min bild hittills har varit att Jesus kom och var den förste andefyllda människan, och sedan kom pingstdagen varefter alla kristna får ta del av Anden på liknande vis. Men här har vi en man varom det sägs att "Helig Ande var över honom" (v 25, και πνευμα ην αγιον επ᾽ αυτον) där "var" är imperfekt, dvs Anden var konstant över honom, och inte just vid detta tillfälle.

Vilka teologiska konsekvenser får detta? Ja, kanske får man inte se pingstdagen som Andens första ankomst, utan mer som ett utgjutande över alla fromma, som Joels profetia talar om (se Apg 2:16ff, där Petrus tolkar in Joel 2 i händelseförloppet). Efter pingst får alla del av den ande som reserverats för vissa andliga giganter tidigare.

Tänk vilken kille den här Symeon var. Han var i övrigt ingen kändis. Han var varken präst eller profet (vad vi vet), men ändå var Anden stark över honom och talade till honom. Symeon talade säkert i tungor också.