Har svenska samhället ersatt antikens gudar?

Att förstå vad det innebar att vara tillbedjare ("worshipper") av en gud i Bibelns värld, är avgörande om man ska kunna tolka texterna. Här kommer ett litet inlägg, en fundering kring antik tillbedjan och det moderna medborgarskapet i Sverige.

Vi har gjort religionen till något existentiellt....

Jag vill börja med utdela en liten känga åt dagens kristendom. Idag tänker sig många att kristendomen i första hand ska möta något sorts existentiellt behov hos människan. Vi talar om existentiella frågor, vilka verkar vara saker som "Vad är det att vara människa?", "Tar allt slut vid döden?", "Vad ska vi göra med vår upplevelse av skuld?" Många böcker som ges ut av Libris och andra kristna förlag, är en blandning av kristen tradition och modern psykologi, och ska på något vis se till den moderna människans "andliga" behov. Kyrkor anordnar musikstunder, andakter och bibelmeditationer, som också kopplas ihop med det existentiella.

Läs alltid NT utifrån strulputte-perspektivet

Jag håller på att arbeta mig igenom Lukas evangelium för våra onsdagsbibelstudier här i Vetlanda, och har gjort det nu i dryga två år. Bibelforskarna är ganska eniga om att läkaren Lukas var extra mån om de fattiga i samhället. Pengar, de fattiga och rikedomens fördärv är ett återkommande tema.

Här i Sverige vet vi inte riktigt vad detta innebär. Fattiga här (i alle fall innan tiggarna från Rumänien kom hit) var inte riktigt samma sak som fattiga under antiken. Alla i Sverige har ju gått grundskola och har en allmän bildning. Men när Lukas satte samma sitt evangelium fanns han i församlingssammanhang där fattiga, slavar och även "slödder" (Apg 17:5) utgjorde en ganska stor del av gruppen. Många av dessa var fullständigt obildade, en del hade försörjt sig med stölder, en del hade missbruksproblem osv. Dessa problem blev därmed församlingens problem, och de välmenade i gruppen kunde ofta vara frustrerade och irriterade på allt strul det förde med sig.

Var Petrus förutbestämd till att förneka Jesus - en genreanalys

I Matt 26:31-35 finns en märklig text där Jesus verkar förutsäga framtiden för Petrus, och talar om för honom att han kommer att förneka Jesus tre gånger den kommande natten. Det händer mycket riktigt senare (se v 69ff). Ibland används detta som ett argument för att Jesus/Gud ser framtiden och kan avslöja den för oss människor.
Är det så vi ska uppfatta texten? Menar Jesus: "Jag (eller Fadern) ser framtiden, och ser där att du kommer att förneka mig tre gånger. Eftersom detta är den faktiska framtiden kommer det och hända, och du har ingen möjlighet alls att undvika detta misslyckande."
Detta skulle i så fall bidra med en väldigt ödesmättad bild av människan.

Vem vill sitta i Abrahams sköte? :-(

Lukas 16 innehåller två smaskiga liknelser. Den senare av dem handlar om två karaktärer, en rik man och en fattig som benämns som Lasaros. Lasaros lever sitt liv som tiggare vid den rikes port, men får aldrig någon hjälp av honom. En dag dör båda och hamnar i dödsriket. Den rike (eller snåle) hamnar i en del som är plågoplats och han lider i lågorna. Lasaros däremot hamnar i "Abrahams sköte" (1917 års översättning; Bibel 2000 har "vid Abrahams sida").

Vad är Abrahams sköte? Och varför beskrivs den "himmelska" delen av dödsriket som det? Det här skötet har genom historien figurerat som de heligas belöning. På engelska heter det "the bosom of Abraham". Elvis Presley sjöng den klassiska spiritual-sången "You rock my soul in the bosom of Abraham".

Sköte kan översättas med "famn" eller "sitta i knä", och har tänkts som någon sorts trygg (svettig?) plats där man har det bra.

Men åsyftade Jesus verkligen att vi skulle sitta i Abrahams knä och mysa? Är det det som är den eviga saligheten.

När man gör lite efterforskningar kring Luk 16:19ff, visar det sig istället att den saliga platsen hos Abraham istället åsyftar hedersplatsen på en bankett. "Sköte" (grk κόλπος, kolpos) åsyftade platsen närmast den husfader som bjudit in till banketten. På en sådan fest låg man till bords, på britsar. Man låg på sidan, och lutade sig på armen. Den som då låg med "rumpan" in mot värden, låg i dennes sköte.

Detta med banketter är någon man ska ha i minnet när man läser Nya testamentet. Banketter var festmåltider, och extremt viktiga under antiken. Inte minst tänkte sig judarna utifrån Jes 25:6-9 att himmelriket skulle innebära en stor bankett. Så när man läser om framtiden i NT ska man fundera en sväng på om det kan vara måltidsmetaforer som används.

Mer om banketter kan man läsa här, gå till sidan 71.

Jesus var inte bara en produkt av sin samtid

När man studerar Jesu undervisning i evangelierna kan man inte komma undan slutsatsen att den anknyter och bygger väldigt mycket på tidigare judiskt tänkande. Han är inte en utomjording som kommer och försöker förmedla helt nya koncept. Och tur är väl det, för människans förstånd kan inte greppa sådant som inte passar ihop med sånt hon redan förstår.

Pga detta har vissa velat mena att Jesus egentligen inte kom med något nytt. Han var helt enkelt en produkt av sin samtid. Och vore han det, varför skulle vi sätta tilltro till hans ord mer än till någon annans? Då vore hans idéer också bara mänskliga.

Gud konspirerar mot härskarna och makterna - Efesierbrevet förklarat

Förord

Här kommer ett långt inlägg som jag jobbat på ett tag. Den är ett försök att begripa allt tal om "härskarna och makterna" i Efesierbrevet, och gå in i den tankevärld som Paulus levde i, i det första århundradet. En rätt förståelse av dessa begrepp tror jag är nyckeln som får hela brevet att falla på plats.

Intro: Efesierbrevet kosmiska språk kring jude-hedningafrågan

Efesierbrevet (liksom Kolosserbrevet) är en mer svårbegriplig bok än t ex Galaterbrevet. Precis som den senare, tar Efesierbrevet sin utgångspunkt i jude-hedningafrågan (dvs förut var endast judarna Guds folk, men i och med Jesu död är icke-judar [alltså hedningar] också välkomna), men i Efesierbrevet tillkommer ett mer "kosmiskt" språk: 

• Vid ett flertal tillfällen nämns "härskarna och makterna...i himlarymderna", t ex 1:21, 3:10, 6:12ff; 
• allt i världsalltet ska sammanfattas i Kristus, 1:10; 
• och vi kristna har blivit satta med Kristus i himlen 2:4-6. 

För mig har den här sammanblandningen alltid varit en stor gåta. Hur hänger detta kosmiska scenario med änglafurstar ihop med frågan om att hedningarna nu är välkomna att ingå i Guds folk? Galaterbrevet är mycket mer jordnära i sin behandling av hedningafrågan. Men i Efesierbrevet ska Paulus plötsligt koppla ihop den med andra dimensioner. 

I läsandet av en artikel av Lynn Cohick om Efesierbrevet, föll plötsligt några pusselbitar på plats. Vår oförmåga att se kopplingen mellan andevärlden och hednafrågan är kopplad till vår bild av Satan och de fallna änglarna och hur Paulus och första århundradets judar tänkte sig dem.

Åldersgräns för nattvarden? Varför det, baptister?

I Sverige är det brukligt att barn får ta del av nattvarden först efter att de konfirmerats. Tanken är att de ska noggrant förstå försoningen innan de tar emot Jesus i brödet och vinet (tror jag).
Den här åldersgränsen¹ har dock följt med även in i sammanhang som har en symbolisk nattvardssyn. Det finns ju förenklat sett två syner på nattvarden: Katoliker och lutheraner tänker sig att Jesus på något sätt finns i brödet och vinet och att man i nattvarden på något mystiskt vis förenas med honom. Baptister och de rörelser som kommer ur baptismen (som t ex pingströrelsen) har mer en symbolisk syn. Brödet och vinet symboliserar endast Kristi kropp och blod. Nattvarden blir då främst en minnesmåltid där man minns Jesus och korset.

Men här kommer kruxet. Om man är symbolist (som jag är) tänker man att Jesus utgick just ifrån den judiska påskmåltiden, och gav den en ny innebörd. Men judarna stängde inte ute barnen från påskmåltiden för att de inte hade en tillräcklig förståelse för uttåget ur Egypten (som deras måltid var en minnesmåltid för), utan barnen var med för att de genom maträtterna symboliskt skulle återuppleva uttåget, och därur få en första förståelse! Symboler och konst i religiösa sammanhang har ofta just den funktionen från början: det skulle undervisa analfabeterna och de outbildade om viktiga religiösa sanningar och händelser. Man kanske t o m kan säga att om alla judar vore akademiskt skolade teologer, skulle man inte behöva påskmåltiden. M a o, symboliska minnesmåltider är mycket till för de obildade, och inte tvärtom.

Därmed är det ogenomtänkt, om man firar nattvarden just som minnesmåltid, att utestänga barnen. Jag kan förstå att sakramentalister gör det, för där finns risken att vanhelga Kristus som finns närvarande i brödet och vinet. Men symbolister borde istället berätta för församlingen om vad brödet och vinet symboliserar så att även närvarande barn förstår, och sedan låta barnen genom att äta återuppleva försoningsverket.

-----------------------------------------------
¹ Efter att jag skrivit det här blogginlägget har jag fått många kommentarer om att de flesta samfunden idag inte har åldersgräns eller konfirmationskrav för nattvarden. Så tji fick jag :-) Men, däremot verkar det finnas kvar folks medvetande, och många föräldrar drar sig för att låta barnen ta emot nattvarden. Så jag låter inlägget finnas kvar. 

En väloljad maskin, inte en icke-angreppspakt

Kristen enhet.
I denna ekumenikens tidevarv talas det mycket om att sluta fästa sig vid olikheter och acceptera varandra istället. Gud vill enhet, inte uppdelning. Och så hänvisar man till Bibeln.

Men i en nyligen släppt bok (The Apostle Paul and the Christian Life) har Scott McKnight pekat på ett intressant mönster hos Paulus. När Paulus talar om enhet är det inte främst frånvaron av konflikt han efterfrågar, utan att de kristna (t ex i en församling) FUNGERAR tillsammans i den funktion Gud har gett just dem som grupp. Det han pekar på är att texter om enhet i Ef 4 och 1 Kor 12 kopplas ihop med hur Anden ger olika nådegåvor till olika personer, för att på det viset göra om denna löst hopsittande samling människor till en välbalanserad organism där varje del har olika, men nödvändiga, funktioner i organismens egna liv.

En organism, som en kropp, eller varför inte en maskin, är en fascinerande grej. Den agerar som ett enhetligt ting, men dess aktioner är egentligen resultatet  av alla smådelars gemensamma mini-rörelser. Delarnas insats är oftast väsensskild ifrån helhetens rörelse, och kan ibland tyckas t o m motarbeta den (som musklerna som drar åt mängder av olika håll, men resulterar i att kroppen ställer sig upp), men är likafullt nödvändiga för det gemensamma resultatet.

Detta är enhet. Att fungera tillsammans som den helhet Gud låter växa fram genom att ge varierande nådegåvor åt de olika individerna. Enhet är inte frånvaron av någonting, utan närvaron av någonting. Det är alltså någonting helt annat än att kristna samfund slutar se ner på varandra. Visst, kärlek och respekt är viktiga för att kunna fungera tillsammans som en organism. Men man är inte ens i närheten av Andens enhet (Ef 4:3 SFB2015, Andens helhet?) bara för att man har en icke-angreppspakt.

Från ett sommarvarmt Västergötland.

Att "hata sin far och mor" är en semitism

Problemet

Många bibelläsare har väl oroats av Jesu ord i Luk 14:26:

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 

Jag har ofta hört att man ska ta "hata" som att "älska mindre än Gud", men har inte hört något bra argument för det.

Lösningen

Men idag läste jag om versen, och det visar sig att ordet "hata" parallellt med "älska" faktiskt är ett semitiskt idiomatiskt uttryck för att älska mindre än, eller prioritera lägre än. Idiomatiska uttryck är sådana i ett språk som har en annan betydelse än vad de enskilda orden faktiskt beskriver (t ex att "lägg på ett kol" betyder "skynda dig").

I hebreiskan kan "hata" alltså betyda älska mindre än, och kommer säkert av att man överdrev skillnaden mellan kärleken till två ting (jmfr med hur tonåringar pratar idag "jag hatar skolmaten" betyder "varför kan vi inte få pizza, frukostkorv är inte lika gott!").

Det här är tydligt i vissa verser i GT:

Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.
När Herren såg att Lea blev åsidosatt [heb hatad] gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam.

1 Mos 29:30-31

Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår [hebr hatar], och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår [hebr hatar], och hans förstfödde son till den försmådda [hebr hatade]...

5 Mos 21:15

Man ser också i Matteus version av Jesu ord att han har ersatt det idiomatiska uttrycket och skrivit i klartext vad Jesus menade.

Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 

Matt 10:37

Avslutning

Det Jesus alltså menar är att man måste prioritera Jesus och hans vilja, även om det krockar med familjen och släktens förväntningar och krav. Även utan den bokstavliga tolkningen av "hata" är detta ett väldigt krävande påbud, då det sägs i en kultur där ens familj är allt, och hederskulturen är stark.

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.

Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:

Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.

Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen:

Hörnstenen i Bibelns sexualetik - ett-kött-tanken

Jag fick en fråga på sociala medier kring om sex enligt Bibeln är samma sak som äktenskapet, eller om det är "endast" hör till äktenskapet, efter något jag måste ha klämt ur mig på Betel fhsk för många år sen. Så här kommer ett litet svar.

Kristendomen har ju haft en ganska strikt reglering kring detta med sex. Framför allt har man förbjudit sex utanför den äktenskapliga relationen, och varit emot skilsmässa och omgifte. Allteftersom samhället har sekulariserats har gapet mellan samhällets syn och den traditionella kristna synen vidgats. Är detta bara ett uttryck för kristendomens allmänt surkonservativa inställning till förändring, eller finns det en anledning till denna tröghet?

De relevanta bibeltexterna

Försöker man att förstå Bibelns syn på sex, finns det en poäng som står ut, och som förklarar i princip alla Bibelns avoga åsikter: I det sexuella samlaget blir paret "ett kött". Idén lanseras i skapelseberättelsen i 1 Mos 2:23-24, efter att Gud hade skapat Eva av en bit av Adam:

BIBEL 2000
Då sade mannen: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen."
Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett [hebr ett kött]. 

SVENSKA FOLKBIBELN
Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits."
Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.

I sig är denna text inte jättetydlig, men det blir klarare när man ser hur Jesus använder texten i bl a Matt 19;3-6:. 

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?" Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [grek ett kött]. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." 

OK att man blir ett kött i äktenskapet, men finns det någon anledning till att "bli ett kött" syftar på sexet? Eller i alle fall att det är en konsekvens av sexet? Paulus gör det klart i 1 Kor 6:15-16 när han genom att citera 1 Mos 2:25 argumenterar för varför församlingsmedlemmarna ska sluta gå till prostituerade:

 Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej, naturligtvis inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en sköka är en kropp med henne? Det heter: De två skall bli ett kött. 

Konsekvenserna av bibeltexterna 

Det är denna tanke som gör den bibliska sexualetiken så avvikande idag. Den sexuella föreningen är inte endast en fritidssysselsättning, utan när man har sex igångsätts en funktion i skapelsen där Gud fogar samman personerna till en enhet som är tänkt att bestå livet ut. Det förklarar varför man ska endast ha sex med den man lovat livslång trohet till. Det förklarar också varför Jesus vänder sig emot skilsmässa (eller egentligen omgifte efter skilsmässan, för genom den nya förening man då bildar bryts den gamla föreningen). 

Den här sammanfogningen har inget att göra med om man är kristen, eller om man vigs i en kyrka. Alla människor oavsett religion fogas samman av Gud genom sex. 

Så, är äktenskapet därmed just att man har sex med varandra? Många bibelforskare som skriver om detta betonar att äktenskapet är mycket mer än sex (att man bildar en social enhet, att "hålla sig till" (SFB) syftar på att ingå ett förbund osv), men samtidigt verkar Paulus-texten ganska klar med att den livslånga föreningen sker just i den sexuella föreningen. 

Att bli ett kött - det låter fint, men sker det verkligen på riktigt? Kan vi märka det "på riktigt"? Jag tror det. Lägg märke till hur monogam människan faktiskt är. Trots alla försök på 1960-70 talet om att skapa fri sex, och polyamoura familjebildningar, är det fortfarande extremt smärtsamt när en part i en parrelation visar sig ha varit otrogen. Varför det? Varför är svartsjukan så stark fortfarande? Det ligger nära till hands att tro att man faktiskt har fogats samman till "ett kött". 

En liten varning till slut

Om någon nu tänker på vad allt detta innebär, skulle denne kunna komma fram till att den nu är gift med den personen som man hamnade i säng med efter den senaste krogrundan, och att man måste söka upp den för att bilda familj. Eller om en lägerflört gick för långt för ett par år sen och man inser att man är gift med Kalle från Skillingaryds UV-scoutkår. Är det så? Njaeee. När vi läser NT är det klart att Paulus & Co inte anser att man är skyldig till att bilda familj med den senaste personen man begick otukt med. Sex utanför äktenskapet är snarare ett missbruk av den förenande funktion som Gud har skapat sexet till att vara. Ja, bordellkunden förenades verkligen med den prostituerade vid det senaste besöket. Men det innebär inte att han nu är skyldig att bibehålla den föreningen, utan snarare gå tillbaka till sin hustru och "återförenas" med henne igen och sen hålla sig till det. Och på samma sätt är en tonåring inte bunden till den hon av misstag hade sex med, utan ska se till att göra rätt i framtiden istället. 

Varför Apg 17:26 inte bör förstås nationalistiskt

Här kommer ett kort inlägg om en text i Apg 17 som ibland används för att hävda att vi bör "bevara Sverige svenskt".

Mitt inne i sitt tal i Athen säger Paulus följande ord.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom — han är ju inte långt borta från någon enda av oss.

Apg 17:26-27 (B2000)

Det är de fetstilta orden som är viktiga i sammanhanget. Det finns generellt sett två tolkningar av dem.

Tolkning 1: Gud har dragit upp nationsgränserna och satt upp tidsramar för när olika stormakter får växa fram respektive försvagas. 

Denna tolkning används ibland för att mena att olika folkslag ska bo på olika landområden och utveckla sina egna kulturer. Och därför bör Sverige inte ta emot t ex muslimska flyktingar som förstör den svenska kultur som Gud låtit växa fram här.
Men det finns en till tolkning av versen:

Tolkning 2: Vid skapelsen drog Gud gränser för vattendragen och haven och lät beboelig landyta uppstå som människan säkert kunde bo på. Och han satte tider såsom regelbunden dygnsrytm och årstider så att människan kunde försörja sig genom jordbruk. 

Den här tolkningen baserar sig bl a på 'Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt."' (1 Mos 1:9, jmfr Ps 104:5-9 OBS v 9).

Så vilken tolkning är rätt? Det faktum som ofta förbises är att talet i Apg 17 är ett av två tal i Apg som riktas till rena hedningar. Oftast i Apg predikade Paulus & Co till antingen judar, eller till hedningar som bad till judarnas Gud - s k gudfruktiga hedningar. De hade förkunskapen som ofta behövdes för att ta emot evangeliet om Jesus. Men så har vi då två tal som är riktade till hedningar som inte var tillbedjare av judarnas Gud, utan som bad till sina egna gudar. Det finns många paralleller mellan dessa två tal, vilket gör att vi får stor hjälp av den ena när vi ska tolka den andra.

Om Apg 17 är det ena talet, finns det andra i Apg 14:15-17. Precis som i Apg 17 är budskapet att de måste upphöra med sin avgudadyrkan och vända sig till den ende sanne Guden. Men där står också följande:

Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje."

Apg 14:16-17

I både kap 17 och 14 säger Paulus att Gud har gett ett vittnesbörd om sig själv, som gör det möjligt att kunna söka sig fram till honom. De står inte helt i mörker. Men nu kommer vi till det viktiga. I 14:7 är det "regn och skördetider" som är vittnesbördet, dvs att Gud skapat möjlighet för människan att kunna försörja sig genom jordbruk. Om det var så Paulus tänkte i kap 14, är det troligast att Tolkning 2 av kap 17 är sann, där Guds fastställande av tider och gränser inte handlar om nationsgränser utan om att Gud satt en gräns för vattnen så att människan har jordyta att leva på och regelbundna årstider som låter henne odla.

Alltså kan Apg 17:26 inte användas emot kulturell mångfald, vilket skulle bevisas.

Mellantillståndet och GTs tanke om andens återvändande

Jag har ägnat morgon åt att läsa i "Dictionary of Paul and his Letters" (IVP) om mellantillståndet, dvs frågan om vad som händer med människan mellan kroppens död och den framtida uppståndelsen.

Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.

Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?

Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.

Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:

Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
 Ps 104:29-30

 ...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;  då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7

Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.