-Vad vill vi ha? -Vi vet inte. -När vill vi ha det? -NU!

Om frikyrkans kris och sökandet efter ... nåt.

Har ni tänkt på att det ibland finns en rastlöshet hos kristna? Ibland pratar man om sökare som inte bara nåt man är innan man blir kristen (då man söker efter Gud, fast man söker i sex, drugs and Rock 'n roll), utan också när man varit kristen ett tag. Det är som att man inte riktigt är nöjd med den "portion av Gud" man har, utan tänker sig att det finns mer att hitta. Alla upplever inte detta (fastän alla kanske borde uppleva det), men många gör det.
Ser man ut över svensk kristenhet, kan man se olika former av detta sökande.

Uppväxtförsamling ⇨ karismatik

Det tidigaste, eller tydligaste, sökandet är när människor inte är nöjda med sin traditionella församling, utan börjar nosa runt efter det som betecknas som "förnyelse" eller "andligt liv". I det läget söker man sig ofta till karismatiska sammanhang, i betydelsen att man där satsar på övernaturlig kristendom i form av (vissa) nådegåvor (såsom tungotal, profetior) och mirakel.
Rastlösheten kan ibland permanenteras. Då kallas man "church hoppers", dvs kristna som hoppar mellan sammanhang där det verkar hända mest för tillfället, men man rotar sig inte gärna genom att gå med som medlemmar.

Romarbrevets inclusio - trons lydnad.

Romarbrevet anses ju traditionellt handla om hur försoningen har befriat oss från Lagens krav. Beroende på vad man menar med orden är det ju delvis sant, även om det är tveksamt om det är det som är brevets huvudämne. Men då är det intressant att begreppet "trons lydnad" (SFB15) bildar ett inclusio till brevet.

Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.

I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:

Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad.

Rom 16:25b-26 (SFB15)

"Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.

Hur ska Gud rädda världen - med en smäll eller med en viskning

Apokalyptism 

I morse läste jag en artikel* av bibelforskaren David Aune om en rörelse som fanns i judendomen innan och under Nya testamentets tid: Apokalyptism. Det finns väldigt mycket att säga om den rörelsen, vilket jag inte ska försöka mig på, men några saker är viktiga: Mainstream-judendomen århundradena innan Jesu födelse gick ut på att man var en god medborgare; man gick till templet i Jerusalem för att offra och be; och man firade religiösa högtider och höll på matregler. Var man dragen åt det fariseiska hållet var man också mån om att lyssna på och ta till sig det som stod i Gamla testamentet. Det var en ganska "naturlig" religion alltså.

Men så fanns också dessa apokalyptiska rörelser som var lite mer "övernaturliga". Kvar från dessa har vi ett antal utombibliska skrifter, t ex 1 Henoksboken, som beskriver en syn som författaren fått (därav epitetet "övernaturliga"). I de synerna avslöjar änglar vad som händer i andevärlden, vilket då förklarar skeendena i den fysiska världen. Ofta skrevs dessa i kristider, då det judiska folket ansattes hårt av en starkare nation och meningen var att uppmuntra folket med att Gud hade makten bakom kulisserna och skulle slutligen segra över ondskan.

Apokalyptism, profetism och världens räddning

Under århundradena innan Nya testamentets tid var Israel dominerat av olika stormakter, och ofta förtryckta på olika sätt. I dessa tider såg judarna fram emot att Gud skulle ingripa och rädda dem från lidandet. Det här blev mer och mer en universell räddning - det var inte längre bara judarna som skulle räddas, utan hela världen. Och man tänkte sig ofta att en kung av Davids ätt, en messias, skulle vara Guds redskap i detta.

Den här frälsningsidén känner vi ju igen som kristna, eftersom Jesus också predikade den. Guds räddning handlar ju inte bara om enskilda personer; utan om att Gud i framtiden ska rädda själva världen genom att besegra Satan och döden osv, och så stoppa ondskan.

Men nu kommer vi till poängen: Hur ska Gud genomföra denna räddning?

Tron allena:s nedgång och fall

Intro

De sista 40 åren har en "tyst" revolution pågått inom den världsvida bibelforskningen, angående NT:s syn på frälsning. En av hörnstenarna i den protestantiska tron, att frälsningen beror endast på tro, har skjutits i sank. Man kan tala om ett monumentalt paradigmskifte där inte en, utan flera av varandra oberoende forskningsresultat har sammanstrålat i slutsatsen att våra handlingar visst kommer att finnas med i vågskålen den dag Jesus kommer tillbaka för att döma världen.

Har svenska samhället ersatt antikens gudar?

Att förstå vad det innebar att vara tillbedjare ("worshipper") av en gud i Bibelns värld, är avgörande om man ska kunna tolka texterna. Här kommer ett litet inlägg, en fundering kring antik tillbedjan och det moderna medborgarskapet i Sverige.

Vi har gjort religionen till något existentiellt....

Jag vill börja med utdela en liten känga åt dagens kristendom. Idag tänker sig många att kristendomen i första hand ska möta något sorts existentiellt behov hos människan. Vi talar om existentiella frågor, vilka verkar vara saker som "Vad är det att vara människa?", "Tar allt slut vid döden?", "Vad ska vi göra med vår upplevelse av skuld?" Många böcker som ges ut av Libris och andra kristna förlag, är en blandning av kristen tradition och modern psykologi, och ska på något vis se till den moderna människans "andliga" behov. Kyrkor anordnar musikstunder, andakter och bibelmeditationer, som också kopplas ihop med det existentiella.

Gud konspirerar mot härskarna och makterna - Efesierbrevet förklarat

Förord

Här kommer ett långt inlägg som jag jobbat på ett tag. Den är ett försök att begripa allt tal om "härskarna och makterna" i Efesierbrevet, och gå in i den tankevärld som Paulus levde i, i det första århundradet. En rätt förståelse av dessa begrepp tror jag är nyckeln som får hela brevet att falla på plats.

Intro: Efesierbrevet kosmiska språk kring jude-hedningafrågan

Efesierbrevet (liksom Kolosserbrevet) är en mer svårbegriplig bok än t ex Galaterbrevet. Precis som den senare, tar Efesierbrevet sin utgångspunkt i jude-hedningafrågan (dvs förut var endast judarna Guds folk, men i och med Jesu död är icke-judar [alltså hedningar] också välkomna), men i Efesierbrevet tillkommer ett mer "kosmiskt" språk: 

• Vid ett flertal tillfällen nämns "härskarna och makterna...i himlarymderna", t ex 1:21, 3:10, 6:12ff; 
• allt i världsalltet ska sammanfattas i Kristus, 1:10; 
• och vi kristna har blivit satta med Kristus i himlen 2:4-6. 

För mig har den här sammanblandningen alltid varit en stor gåta. Hur hänger detta kosmiska scenario med änglafurstar ihop med frågan om att hedningarna nu är välkomna att ingå i Guds folk? Galaterbrevet är mycket mer jordnära i sin behandling av hedningafrågan. Men i Efesierbrevet ska Paulus plötsligt koppla ihop den med andra dimensioner. 

I läsandet av en artikel av Lynn Cohick om Efesierbrevet, föll plötsligt några pusselbitar på plats. Vår oförmåga att se kopplingen mellan andevärlden och hednafrågan är kopplad till vår bild av Satan och de fallna änglarna och hur Paulus och första århundradets judar tänkte sig dem.

Mellantillståndet och GTs tanke om andens återvändande

Jag har ägnat morgon åt att läsa i "Dictionary of Paul and his Letters" (IVP) om mellantillståndet, dvs frågan om vad som händer med människan mellan kroppens död och den framtida uppståndelsen.

Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.

Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?

Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.

Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:

Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
 Ps 104:29-30

 ...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;  då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7

Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.

Varför kom Jesus med förlåtelse till judar?

eller

"Why Jesus was so totally missional."

Jag har nu i några dagar grunnat på ett i mångas ögon ganska banalt problem: Varför förlät Jesus synder? 

Bakgrunden är den välkända söndagsskoletexten om den lame mannen i Luk 5:17-26 som blir nedhissad genom taket av sina vänner. Jesus ser deras tro och säger "Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder." (egentligen säger inte Jesus "Min vän", utan det mer förortsliga "mannen!", men det är en bisak).

Anledningen till att jag ställer frågan är den positiva bild av judendomen på Jesu tid som växt fram i bibelforskningen under senare delen av 1900-talet (ofta kallat för Det nya perspektivet på Paulus). Innan tänkte (märkligt nog) både lekmän och teologer att Jesus kom med syndernas förlåtelse och nåden, och dessförinnan var det lagiskhet som gällde om man ville bli frälst. Numera är det vedertaget att även i Gamla testamentet frälste och förlät Gud människan genom nåd. Det var det som offren och tempeltjänsten var till för: Att försona den bristfälliga människan med Gud. Om det alltså fanns förlåtelse för judarna genom djuroffren osv, och det offersystemet var igång på Jesu tid med kontinuerlig försoning för det judiska folket, varför förlät då Jesus den lame (judiska) mannens synder?

Vi är vana att ta till oss den här texten därför att människor idag som kommer till tro på Jesus är oförlåtna syndare tills de vänder sig till Jesus och ber om frälsning. Men vi kan inte på rak arm likställa den tidens åhörare med dagens svenskar. Judarna som Jesus predikade för var just judar - gudsfolket, dem som Gud levde i förbund med (man skulle kunna säga att de var den tidens "kristna", om ni förstår vad jag menar).

Så varför förlät då Jesus den lame mannens synder?

Kanske skulle det kunna förklaras av judarnas kollektiva skuldkänslor. Jag har någonstans läst att vissa judar trodde att Gud fortfarande var vred på dem, som folk. 600 år tidigare hade de vanskött sig (läs 1-2 Kungaböckerna) så pass att Gud till slut hade fått nog och sände babylonierna på dem, vilka hade tvingat judarna i exil. Efter 70 år hade de dock avtjänat sitt straff, och fick återvända till sitt land. Jesaja utlovade nu att Gud skulle upprätta det judiska folket. Men trots dessa profetord återupprättades inte landet Israel helt. Efter babylonierna kom perserna. Och efter perserna kom grekerna. Och efter grekerna kom romarna. Detta uppfattades av vissa judar som att folket fortfarande inte höll det mått som Gud krävde av dem.
Men vid närmare eftertanke tycks detta inte hjälpa oss i vår tolkning av Jesus som förlät synder. Det är nämligen individer som Jesus tillsäger förlåtelse, inte det judiska folket. Och ovanstående skuld var ju mer en kollektiv skuld. 

Så varför förlät då Jesus synderna för den lame mannen?

Jag var själv tvungen att möblera om ordentligt i tankarna för att pusselbitarna skulle falla på plats. Den ovanstående uppfattningen om att det judiska offersystemet sonade folkets synder per automatik, är inte hela sanningen. Den judiska tron hade nämligen också en plats för omvändelse. Detta blir ännu tydligare i och med Johannes Döparen, som just predikade omvändelse - och i praktiken också sa att oomvända judar var inget mer än hedningar.

För mig var detta på nåt vis en nyhet, och jag var tvungen att revidera min bild av de som kom för att lyssna på Jesus.

Det judiska folket var gudsfolket, men kunde likväl delas upp i följande tre kategorier:

1. Rättfärdiga judar som levde i kontinuerlig omvändelse. Hit hör t ex Maria, Jesu mor; Symeon i templet och andra som beskrivs som "rättfärdiga" (se Luk 2:25).
2. Judar som trodde de var rättfärdiga, men inte var det. Hit hör de judar som Jesus anklagade för att vara hycklare, t ex många av fariseer och skriftlärda som korrumperats av maktlystnad och högmod.
3. "Syndiga" judar, som inte levde i omvändelse, och inombords visste det. Detta behövde inte endast vara prostituerade och publikaner, som förskjutits av de judiska etablissemanget, utan jag tror att en hel del vanligt folk upplevde sig så. Se bara på fiskaren Simons beskrivning av sig själv som syndare (Luk 5:8).

Jag tror att det är folk ur den här tredje kategorin som Jesus förlät synderna för. Ta den lame mannen som önskade bli buren till Jesus, hans önskan om att söka hjälp hos mirakelgöraren måste ha innehållit en omvändelse tillbaka till Gud igen, för det är ingen vits att söka ett mirakel om man inte är på god fot med Gud. Och Jesus tog sig då mandatet att förlåta hans synder.

Men utvecklar vi detta ännu mer, målas följande bild upp. En stor del av det judiska folket hade lämnat Gud i sina hjärtan. Det var alltså ett gudsfolk i kris. Och till detta kommer att Jesus beskrev sin tjänst som främst riktad till denna grupp (alltså kategori 3)! Detta tycks klart utifrån texter som Luk 5:32 och 15:1-7. Följaktligen kan han inte ha lagt ner så mycket tid på kategori 1 och 2.

Detta leder fram till följande (trendiga) slutsats: Jesus was missional!

Jesus är en krigare

Ibland klagas det på att kristna rockband som Jerusalem och Petra för att de överanvänder krigsmetaforer i sina texter. "Visst kan NT ibland använda ett militäriskt bildspråk, men NT kommer egentligen med ett fredsbudskap" menar man. Frågan är om inte NT dock har ett ganska djupgående krigsbudskap.
I Lukas 4:31-37 beskrivs hur Jesus kommer till synagogan i Kafarnaum, innan han har blivit särskilt känd som mirakelpredikant. Där reagerar en besatt man på hans närvaro, och demonen i honom utropar:

"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på [eller förstöra] oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (v 34, min hakparentes)

Jesus säger åt demonen att tiga, och fördriver honom sedan från den besatte.

Det som slog mig när jag studerade den här texten var att demonen reagerade med rädsla för våld. Inte så att Jesus skulle ge sig på människan som demonen bebodde, men den onda varelsen verkar definitivt rädd för att bli på något sätt attackerad av Jesus (på ett andligt plan). Utöver detta säger demonen "ta död på OSS", dvs den ser Jesus inträde i världen som ett angrepp på det styre som Satan och hans anhang har upprättat på jorden. Man får intrycket (av denna och andra texter) att Gud varit förvisad från jorden, och Satan har haft fria tyglar, men så dyker Guds son upp i ett stall i ett överraskningsanfall en natt :-)

Ur allt detta tycks följande slutsats följa: När Gud ska återta världen från den Onde, kommer han att göra det med våld (inte genom att omvända honom eller på något annat fredligt vis). Därför kan vi inte säga att Gud aldrig använder sig av våldsmetoder för att genomdriva sin vilja.
Däremot är det viktigt att ta Paulus ord i beaktande: "...det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." (Ef 6:12)

Så Jesus är faktiskt en krigare.