Varför 1 Thess 4:15ff inte handlar om "Uppryckandet"

Vi som vuxit upp i någon form av evangelikalt sammanhang kan knappast ha missat den populära idén att de (hängivna) kristna en dag plötsligt kommer att ryckas upp och försvinna från jorden. Filmer och bokserier har gjorts om det, och inte så få församlingsbarn har levt med ständig skräck för att de ska komma hem en dag och upptäcka att föräldrarna har försvunnit, och de lämnats kvar.

Varför skrev inte Jesus något själv?

Introduktion

Ibland hör man folk beklaga sig över att Jesus inte själv skrev något till oss. Som det är nu har vi bara sånt som hans anhängare skrivit ned. Tänk om Jesus ändå hade tagit sig tid och skriva ner en enkel troslära i tio kapitel, så hade vi sluppit gissa oss till vad han sa via de skrifter vi har idag.

Någonstans bakom denna klagosång finns känslan av att vi inte riktigt kommer åt vår religions grundare. Han finns där på de galileiska landsvägarna, väldigt mycket där och då; och vi når honom endast via ett antal "lager" av människor som försökt återge vad de sett och hört. 

Så varför skrev Jesus ingenting själv, så att vi hade haft hans egna ord att läsa?

De första kristna lade allt på minnet

Den sista tiden har jag snöat in på något som går under den trista titeln "muntlig tradering". Det har ingenting med online-auktioner eller liknande att göra, utan syftar helt enkelt på hur de första kristna spred evangeliet i huvudsak muntligen, inte skriftligen. Det låter kanske inte heller låter så underhållande, men det finns någonting där som fångat mig. 

Små rektangulära papperskort

När jag läste till pastor hade vi en kurs där vi skulle memorera bibelverser. Vi fick små rektangulära paperskort där vi skrev en bibelreferens på en sida, t ex "Gal 2:20"; och på den andra sidan skrev vi versen. Vi skulle ta upp högen med papperskort så fort vi hade en lucka under dagen, och memorera (det här var innan de smarta telefonerna, när det fortfarande fanns så luckor av sysslolöshet). Jag tyckte det var svårt, men jag tragglade på, och fick in några stycken i minnet. 

Det berättades också om kristna som hade memorerat hela bibelböcker. I min iver gav jag mig på 2 Johannesbrevet, och fick väl också in en del av detta i mitt huvud. Trots att vi lade ner så mycket på detta, kan jag inte minnas att vi någonsin fick veta  varför man skulle memorera Bibeln. Det närmaste var väl berättelserna om kristna i östeuropa som hamnat i fängelse utan sina Biblar, men då kunde hämta styrka i allt de hade memorerat. Men då risken för detta inte var överhängande för mig, lade jag snart memoreringen på hyllan. 

Memorering var det normala

Memorering var också någonting som de första kristna ägnade sig åt, men inte som en rolig övning. Tänk dig in i den världen som de levde i. Kanske 1 av 10 kunde skriva och läsa, ofta färre. Det normala (till skillnad från hos oss) var alltså att man inte kunde läsa. Det var inget funktionshinder, inget som gjorde att man stack ut; det behövdes helt enkelt inte. Man tog till sig kunskap med öronen istället för med ögonen. När barnen skulle fostras in i samhället var deras utbildning i första hand muntlig, inte skriftlig. För oss  moderna västerlänningar, låter det som en sämre metod eftersom vi är så sällsamt dåliga på att minnas saker, men för de som levde i en sån kultur var det inte alls särskilt svårt. 

Vi är Kristi medarvingar - ska Gud dö?

Nya testamentet beskriver ofta den salighet som ska tillfalla de troende i framtiden som ett arv. Här är ett par exempel:

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga,

Efesierbrevet 1:18

Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.

1 Kor 15:50

Dessa formuleringar är förvirrande. Vi ska ärva något av Gud, men ett arv förutsätter väl att någon dör, och Gud kan ju inte dö (OK, Jesus dog, men ni förstår vad jag menar).

Tron allena:s nedgång och fall

Intro

De sista 40 åren har en "tyst" revolution pågått inom den världsvida bibelforskningen, angående NT:s syn på frälsning. En av hörnstenarna i den protestantiska tron, att frälsningen beror endast på tro, har skjutits i sank. Man kan tala om ett monumentalt paradigmskifte där inte en, utan flera av varandra oberoende forskningsresultat har sammanstrålat i slutsatsen att våra handlingar visst kommer att finnas med i vågskålen den dag Jesus kommer tillbaka för att döma världen.

"Skugga" kan syfta på en död i dödsriket

Jag läste någonting för mig alldeles nytt idag.
Ordet skugga, i Bibeln, (eng. shade) kan syfta på ett spöke, i bemärkelsen en död persons ande i dödsriket (grk. hades). Under antiken i främre orienten, tänkte sig alla kulturer (även israeliterna) att man som död, lämnade kroppen och kom ner i en skuggtillvaro, dödsriket. Detta var en hämmad tillvaro utan särskilt mycket handlingsförmåga, kanske lik sömn. Och de människoandar som är där, kan beskrivas som skuggor.

Har svenska samhället ersatt antikens gudar?

Att förstå vad det innebar att vara tillbedjare ("worshipper") av en gud i Bibelns värld, är avgörande om man ska kunna tolka texterna. Här kommer ett litet inlägg, en fundering kring antik tillbedjan och det moderna medborgarskapet i Sverige.

Vi har gjort religionen till något existentiellt....

Jag vill börja med utdela en liten känga åt dagens kristendom. Idag tänker sig många att kristendomen i första hand ska möta något sorts existentiellt behov hos människan. Vi talar om existentiella frågor, vilka verkar vara saker som "Vad är det att vara människa?", "Tar allt slut vid döden?", "Vad ska vi göra med vår upplevelse av skuld?" Många böcker som ges ut av Libris och andra kristna förlag, är en blandning av kristen tradition och modern psykologi, och ska på något vis se till den moderna människans "andliga" behov. Kyrkor anordnar musikstunder, andakter och bibelmeditationer, som också kopplas ihop med det existentiella.

Läs alltid NT utifrån strulputte-perspektivet

Jag håller på att arbeta mig igenom Lukas evangelium för våra onsdagsbibelstudier här i Vetlanda, och har gjort det nu i dryga två år. Bibelforskarna är ganska eniga om att läkaren Lukas var extra mån om de fattiga i samhället. Pengar, de fattiga och rikedomens fördärv är ett återkommande tema.

Här i Sverige vet vi inte riktigt vad detta innebär. Fattiga här (i alle fall innan tiggarna från Rumänien kom hit) var inte riktigt samma sak som fattiga under antiken. Alla i Sverige har ju gått grundskola och har en allmän bildning. Men när Lukas satte samma sitt evangelium fanns han i församlingssammanhang där fattiga, slavar och även "slödder" (Apg 17:5) utgjorde en ganska stor del av gruppen. Många av dessa var fullständigt obildade, en del hade försörjt sig med stölder, en del hade missbruksproblem osv. Dessa problem blev därmed församlingens problem, och de välmenade i gruppen kunde ofta vara frustrerade och irriterade på allt strul det förde med sig.

Vem vill sitta i Abrahams sköte? :-(

Lukas 16 innehåller två smaskiga liknelser. Den senare av dem handlar om två karaktärer, en rik man och en fattig som benämns som Lasaros. Lasaros lever sitt liv som tiggare vid den rikes port, men får aldrig någon hjälp av honom. En dag dör båda och hamnar i dödsriket. Den rike (eller snåle) hamnar i en del som är plågoplats och han lider i lågorna. Lasaros däremot hamnar i "Abrahams sköte" (1917 års översättning; Bibel 2000 har "vid Abrahams sida").

Vad är Abrahams sköte? Och varför beskrivs den "himmelska" delen av dödsriket som det? Det här skötet har genom historien figurerat som de heligas belöning. På engelska heter det "the bosom of Abraham". Elvis Presley sjöng den klassiska spiritual-sången "You rock my soul in the bosom of Abraham".

Sköte kan översättas med "famn" eller "sitta i knä", och har tänkts som någon sorts trygg (svettig?) plats där man har det bra.

Men åsyftade Jesus verkligen att vi skulle sitta i Abrahams knä och mysa? Är det det som är den eviga saligheten.

När man gör lite efterforskningar kring Luk 16:19ff, visar det sig istället att den saliga platsen hos Abraham istället åsyftar hedersplatsen på en bankett. "Sköte" (grk κόλπος, kolpos) åsyftade platsen närmast den husfader som bjudit in till banketten. På en sådan fest låg man till bords, på britsar. Man låg på sidan, och lutade sig på armen. Den som då låg med "rumpan" in mot värden, låg i dennes sköte.

Detta med banketter är någon man ska ha i minnet när man läser Nya testamentet. Banketter var festmåltider, och extremt viktiga under antiken. Inte minst tänkte sig judarna utifrån Jes 25:6-9 att himmelriket skulle innebära en stor bankett. Så när man läser om framtiden i NT ska man fundera en sväng på om det kan vara måltidsmetaforer som används.

Mer om banketter kan man läsa här, gå till sidan 71.

Att "hata sin far och mor" är en semitism

Problemet

Många bibelläsare har väl oroats av Jesu ord i Luk 14:26:

Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 

Jag har ofta hört att man ska ta "hata" som att "älska mindre än Gud", men har inte hört något bra argument för det.

Lösningen

Men idag läste jag om versen, och det visar sig att ordet "hata" parallellt med "älska" faktiskt är ett semitiskt idiomatiskt uttryck för att älska mindre än, eller prioritera lägre än. Idiomatiska uttryck är sådana i ett språk som har en annan betydelse än vad de enskilda orden faktiskt beskriver (t ex att "lägg på ett kol" betyder "skynda dig").

I hebreiskan kan "hata" alltså betyda älska mindre än, och kommer säkert av att man överdrev skillnaden mellan kärleken till två ting (jmfr med hur tonåringar pratar idag "jag hatar skolmaten" betyder "varför kan vi inte få pizza, frukostkorv är inte lika gott!").

Det här är tydligt i vissa verser i GT:

Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.
När Herren såg att Lea blev åsidosatt [heb hatad] gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam.

1 Mos 29:30-31

Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår [hebr hatar], och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår [hebr hatar], och hans förstfödde son till den försmådda [hebr hatade]...

5 Mos 21:15

Man ser också i Matteus version av Jesu ord att han har ersatt det idiomatiska uttrycket och skrivit i klartext vad Jesus menade.

Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 

Matt 10:37

Avslutning

Det Jesus alltså menar är att man måste prioritera Jesus och hans vilja, även om det krockar med familjen och släktens förväntningar och krav. Även utan den bokstavliga tolkningen av "hata" är detta ett väldigt krävande påbud, då det sägs i en kultur där ens familj är allt, och hederskulturen är stark.

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.

Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:

Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.

Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen:

Varför ingen profet blir erkänd i sin hemstad

Här i veckan hade jag ett bibelstudium över Jesu framträdande i synagogan i hans hemstad Nasaret, i Luk 4:16-30. Jesus börjar med att läsa en messiansk text i Jesaja, varpå han säger att denna text uppfyllts denna dag. Folket häpnar över hans ord, men sedan säger han följande avslående ord:

Då sade han till dem:"Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också."  Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad.
(Luk 4:23-24)

Vad är det som gör att Jesus så abrupt dissar dessa hans närmaste, och dessutom slår fast en sorts allmän princip om att inga profeter blir mottagna i sina hemstäder?  Vissa kanske vill spekulera i att de som sett en växa upp har svårt att respektera den som de sett som hormonstinn tonåring. Och det kanske stämmer med predikanter och profeter i allmänhet. Men Jesus, som levt ett alltigenom heligt liv...

Nä, min tolkning lutar åt ett annat håll. Jag har länge läst Bibeln utifrån insikterna i den här boken. Den hjälper en att förstå hur man tänkte och kände under antiken kring heder, tjänster och gentjänster osv. Utifrån detta tycks det troligt att Jesus fick problem med invånarna i sin hemstad därför att de ansåg sig ha en viss makt över honom. I en kultur där man skulle underordna sig de äldste i byn, där man stod i 'tacksamhetsskuld' till sin by för allt de gjort för en i ens uppväxt, är det troligt att de ansåg det vara Jesu skyldighet ett 'dela med sig' av hans mirakelkraft även hemma i Nasaret. Men, som vi ser i resten av evangeliet så kan man inte kräva sin rätt av Jesus. Man kan endast vädja om generositet. Man kan inte komma ovanifrån och ta pojkspolingen i örat, man måste komma underifrån.

'Läkare bota dig själv' var (enligt kommentarerna) ett sätt att säga 'Glöm inte att låta dina förmågor ge avkastning även hemmavid'. Det är klart att de skulle be(ordra) byns son låta lite av sin stjärnglans och mirakelkraft tillfalla även dem.

Relationen till ens ursprung är alltid lite komplicerad, och här kom det att påverka även Jesu gärning.