Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?

Hur leder den Helige Anden? Hur talar han? I dagens förkunnelse låter det ofta som att han främst uppmuntrar, som om han vore en livscoach; eller att han säger åt en vad man ska göra. Men i Apostlagärningarna ser vi ett annorlunda budskap från den Helige Anden - han förbereder en för de tunga dagar som kommer och utmanar en att möta dem.

Anden talar

Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.

I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.

Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:

Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)

Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.

Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.

Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:

Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.

Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen:

Varför Apg 17:26 inte bör förstås nationalistiskt

Här kommer ett kort inlägg om en text i Apg 17 som ibland används för att hävda att vi bör "bevara Sverige svenskt".

Mitt inne i sitt tal i Athen säger Paulus följande ord.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom — han är ju inte långt borta från någon enda av oss.

Apg 17:26-27 (B2000)

Det är de fetstilta orden som är viktiga i sammanhanget. Det finns generellt sett två tolkningar av dem.

Tolkning 1: Gud har dragit upp nationsgränserna och satt upp tidsramar för när olika stormakter får växa fram respektive försvagas. 

Denna tolkning används ibland för att mena att olika folkslag ska bo på olika landområden och utveckla sina egna kulturer. Och därför bör Sverige inte ta emot t ex muslimska flyktingar som förstör den svenska kultur som Gud låtit växa fram här.
Men det finns en till tolkning av versen:

Tolkning 2: Vid skapelsen drog Gud gränser för vattendragen och haven och lät beboelig landyta uppstå som människan säkert kunde bo på. Och han satte tider såsom regelbunden dygnsrytm och årstider så att människan kunde försörja sig genom jordbruk. 

Den här tolkningen baserar sig bl a på 'Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt."' (1 Mos 1:9, jmfr Ps 104:5-9 OBS v 9).

Så vilken tolkning är rätt? Det faktum som ofta förbises är att talet i Apg 17 är ett av två tal i Apg som riktas till rena hedningar. Oftast i Apg predikade Paulus & Co till antingen judar, eller till hedningar som bad till judarnas Gud - s k gudfruktiga hedningar. De hade förkunskapen som ofta behövdes för att ta emot evangeliet om Jesus. Men så har vi då två tal som är riktade till hedningar som inte var tillbedjare av judarnas Gud, utan som bad till sina egna gudar. Det finns många paralleller mellan dessa två tal, vilket gör att vi får stor hjälp av den ena när vi ska tolka den andra.

Om Apg 17 är det ena talet, finns det andra i Apg 14:15-17. Precis som i Apg 17 är budskapet att de måste upphöra med sin avgudadyrkan och vända sig till den ende sanne Guden. Men där står också följande:

Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje."

Apg 14:16-17

I både kap 17 och 14 säger Paulus att Gud har gett ett vittnesbörd om sig själv, som gör det möjligt att kunna söka sig fram till honom. De står inte helt i mörker. Men nu kommer vi till det viktiga. I 14:7 är det "regn och skördetider" som är vittnesbördet, dvs att Gud skapat möjlighet för människan att kunna försörja sig genom jordbruk. Om det var så Paulus tänkte i kap 14, är det troligast att Tolkning 2 av kap 17 är sann, där Guds fastställande av tider och gränser inte handlar om nationsgränser utan om att Gud satt en gräns för vattnen så att människan har jordyta att leva på och regelbundna årstider som låter henne odla.

Alltså kan Apg 17:26 inte användas emot kulturell mångfald, vilket skulle bevisas.