Tron allena:s nedgång och fall

Intro

De sista 40 åren har en "tyst" revolution pågått inom den världsvida bibelforskningen, angående NT:s syn på frälsning. En av hörnstenarna i den protestantiska tron, att frälsningen beror endast på tro, har skjutits i sank. Man kan tala om ett monumentalt paradigmskifte där inte en, utan flera av varandra oberoende forskningsresultat har sammanstrålat i slutsatsen att våra handlingar visst kommer att finnas med i vågskålen den dag Jesus kommer tillbaka för att döma världen.

Pacifismens Gud är ingen pacifist

Intro

Det är ganska lätt utifrån Bibeln att argumentera för pacifism. Särskilt nya testamentet har ett kärleksideal som går ut på att inte slå tillbaka med våld, utan möta hat med kärlek. Denna pacifism är självklar inom församlingen, och i individers relation till sin nästa (även utanför den kristna församlingen). Huruvida en kristen får arbeta som militär eller polis, med våld som instrument, är mer omdebatterat.

Denna pacifism glider ibland även in i Kristus- och gudsbilden. Det har nyss varit påsk, och man brukar säga att Jesus vann sin seger genom att lida, inte genom våld, för han är en fredskonung. Han rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en stridshingst. Onekligen var Jesus på ett sätt ett fredsföredöme i sina handlingar och framför allt i sin undervisning, men jag tror att dagens pacifister går lite för långt när de säger att Gud alltid vinner sina segrar genom kärlek, som i att korsfästas.

Folk får naturligtvis tro vad de vill om Gud. Jag vill i detta inlägg dock försöka utlägga varför Bibelns Gud inte är "pacifist", dvs jag diskuterar endast hur NTs författare uppfattade Guds relation till våld.

"Skugga" kan syfta på en död i dödsriket

Jag läste någonting för mig alldeles nytt idag.
Ordet skugga, i Bibeln, (eng. shade) kan syfta på ett spöke, i bemärkelsen en död persons ande i dödsriket (grk. hades). Under antiken i främre orienten, tänkte sig alla kulturer (även israeliterna) att man som död, lämnade kroppen och kom ner i en skuggtillvaro, dödsriket. Detta var en hämmad tillvaro utan särskilt mycket handlingsförmåga, kanske lik sömn. Och de människoandar som är där, kan beskrivas som skuggor.

Kort om begreppet "Allsmäktig"

Med anledning av det förra inlägget, kommer här en kort kommentar om en fråga som brukar dyka upp:

"Men betyder inte "allsmäktig" just allsmäktig?
Det beror ju på vad man menar. Den svenska regeringen har ju makten i Sverige, men det innebär ju inte att de har förmågan att styra svenskarna via trådlös anslutning. De har rätten att bestämma saker, och sedan tvinga människor att följa det.
Ordet "allsmäktighet" översätter ord på hebreiska och grekiska som inte direkt avser någon sorts absolut, styrande kraft, utan bygger på hebreiskans ord för "(ängla-)härskarornas gud" (sebaot) - dvs den vars plan till slut segrar, för att han har flest änglar, typ. Kanske kan man också häröra idén att Gud har rätt till att bestämma och bli åtlydd i världen.
Bibel 2000 översatte faktiskt begreppet annorlunda mot den tidigare 1917-års översättning - de skriver "allhärskare" eller "väldige" istället för "allsmäktig" (se Upp 11:17 i båda översättningar)."

Guds "onda" sida var inget problem på Bibelns tid

Frågan

En av de största problemen med kristendomens gudsbild, för både kristna och icke-troende, är att han har en "ond" sida. Dels har vi lidandets problem ("Om Gud är allsmäktig och fullkomligt god, varför finns det lidande i den värld han har skapat?"). Men sedan har vi också helvetesproblemet ("Hur kan en kärleksfull Gud döma människor till ett helvete på den yttersta dagen? Varför får inte alla komma in i saligheten?"). Snarlikt är problemet med varför Gud redan i detta livet tycks straffa och medelst plåga fostra människor.

Det här är främst filosofiska problem. Då menar jag att de finns inom det vi kallar den systematiska teologin, där man ställer upp filosofiska premisser (Gud är allsmäktig + Gud är god = ...) och drar sedan slutsatser (... = och därför borde han kunna och vilja släppa in alla människor i saligheten). Men det är besynnerligt hur frånvarande dessa frågor är i Bibeln. Vi kan läsa sida upp och sida ner där människor ständigt bollas fram och tillbaka mellan eländen, men ingen kommer på att undra varför! Bibelns författare kan beklaga sig över varför Guds folk får lida, de kan fasa över domedagen, de kan vädja om att få slippa fostras med ännu ett rapp - men de ifrågasätter inte hur en god Gud på ett principiellt plan kan tillåta lidande, eller hur han kan hänge sig åt att aktivt plåga människor.
Hur kommer det sig?

Idag är det populärt (och anses upplyst) att successivt plocka bort dessa obehagliga sidor hos Gud. Jag kan förstå att man reagerar mot en svartvit kristendom man växt upp med, men innan man tar steget fullt ut borde man ställa sig just denna fråga, varför Bibelns folk inte reagerade emot Guds "onda" sida på samma sätt som vi gör. Någonstans tror jag den tempocentriska fördomen lurar, att Bibelns tänkare var primitiva människor, som inte har tänkt efter lika mycket som vi.