Guds "onda" sida var inget problem på Bibelns tid

Frågan

En av de största problemen med kristendomens gudsbild, för både kristna och icke-troende, är att han har en "ond" sida. Dels har vi lidandets problem ("Om Gud är allsmäktig och fullkomligt god, varför finns det lidande i den värld han har skapat?"). Men sedan har vi också helvetesproblemet ("Hur kan en kärleksfull Gud döma människor till ett helvete på den yttersta dagen? Varför får inte alla komma in i saligheten?"). Snarlikt är problemet med varför Gud redan i detta livet tycks straffa och medelst plåga fostra människor.

Det här är främst filosofiska problem. Då menar jag att de finns inom det vi kallar den systematiska teologin, där man ställer upp filosofiska premisser (Gud är allsmäktig + Gud är god = ...) och drar sedan slutsatser (... = och därför borde han kunna och vilja släppa in alla människor i saligheten). Men det är besynnerligt hur frånvarande dessa frågor är i Bibeln. Vi kan läsa sida upp och sida ner där människor ständigt bollas fram och tillbaka mellan eländen, men ingen kommer på att undra varför! Bibelns författare kan beklaga sig över varför Guds folk får lida, de kan fasa över domedagen, de kan vädja om att få slippa fostras med ännu ett rapp - men de ifrågasätter inte hur en god Gud på ett principiellt plan kan tillåta lidande, eller hur han kan hänge sig åt att aktivt plåga människor.
Hur kommer det sig?

Idag är det populärt (och anses upplyst) att successivt plocka bort dessa obehagliga sidor hos Gud. Jag kan förstå att man reagerar mot en svartvit kristendom man växt upp med, men innan man tar steget fullt ut borde man ställa sig just denna fråga, varför Bibelns folk inte reagerade emot Guds "onda" sida på samma sätt som vi gör. Någonstans tror jag den tempocentriska fördomen lurar, att Bibelns tänkare var primitiva människor, som inte har tänkt efter lika mycket som vi.

Förklaringen

Bibelns folk var inte dumma. Hade de haft samma grundförståelse av Gud som vi, hade de ganska omgående hamnat i samma intellektuella brottningskamp som vi. Men de hade inte samma grundförståelse.

En av de viktigaste punkterna där deras gudsbild skiljer sig från dagens, är frågan om Guds allmakt. Läser man Bibelns texter med stor inlevelse, och försöker tänka sig in i hur författarna uppfattade Israels Gud, blir det snart uppenbart att deras Gud är "svagare" än vår. Deras Gud var inte allsmäktig, i samma betydelse som de flesta tänker idag.

Bibelns gudsbild växte fram i en polyteistisk kultur där man trodde att det fanns mängder med gudar som konkurrerade med varandra. I jämförelse med de andra gudarna visade sig Israels Gud vara överlägset starkare - han kunde dränka hela den egyptiska armén i Röda havet, och skapa både solen och månen! Men det innebar inte att han kunde göra precis vad som helst. Läser vi t ex gamla testamentets texter slås vi av hur Gud fick streta och kämpa med Israels barn för att forma dem till att aningen motsvara det mönsterfolk han hade som mål. Läser vi nya testamentets texter, ser vi samma sak där - Gud inkarnerad gråter uppgivet på uppresan till Jerusalem, för han kan inte rå på den blindhet som judarna hamnat i som hindrar dem från att känna igen sin egen Gud (Luk 19:41ff). Det fanns alltså mycket som judarnas Gud inte kunde uppnå! Han kunde inte åstadkomma precis vad som helst!

Bibelförfattarnas uppfattning om Guds styrka kom av deras erfarenhet av den. Den formulerades utifrån vad de genom historien hade sett honom göra. I kontrast till det kommer vår uppfattning om Guds allmakt ur en teoretisk idé. Teologin som vi växer upp med påstår att Gud är allsmäktig, att han kan göra vad som helst. Och därför faller våra hjärnor genast in i mind games där vi bollar med tankar om huruvida Gud kan göra en sten som är större än han kan bära.

Tanken på Guds fullständiga allsmäktighet har blivit en hörnsten i den moderna uppfattningen om Gud. Han är nästan som en trollkarl, som bara behöver vifta med sitt trollspö för att fullständigt förvandla vår situation. Jag skulle till och med vilja påstå att dagens val av gudsbild har stora likheter med Alfons Åbergs framställande av låtsaskompisen Mollgan. Vi vill att de ska finnas en kosmisk jättetrollkarl som förmår precis allt, annars känner vi oss otrygga. I kontrast till detta präglas Bibelns gudsbild (faktiskt!) av realism. Där finns inte samma önsketänkande som hos oss. Gudsbilden sätts utifrån vad man ser av Guds kamp med sin värld.

Svaret

Vad har denna revidering av allsmäktighets-begreppet att göra med vår ursprungsfråga, om Guds "onda" sida?

Utrymmet tillåter oss inte att göra en fullständig avhandling av dessa stora frågor, men jag vill ändå peka mot lösningsmöjligheter. Vi börjar med frågan om helvetet - dvs att det kommer en domedag, varefter man antingen får vara med i det nya "rike" som Gud ska sätta upp, eller så får man inte det. För Bibelns författare var det självklart att ett samhälle där glädje skulle råda, inte kan släppa in människor som inte går med på villkoren för samhället, där lojalitet mot Gud är det främsta villkoret. De skulle bara förstöra samhället, så att lidande och kaos på nytt dominerar. Alltså måste de "ofogliga" stängas ute (jfr Matt 13:42). Och denna utestängning har senare fått namnet "helvetet". Vi idag skulle naturligtvis protestera mot detta som ovärdigt en god Gud, för en allsmäktig Gud kan naturligtvis lösa problemet bättre än så. Men det är just den trollkarls-allsmäktigheten som jag menar inte finns i Bibeln. Med andra ord, Gud kan inte framställa saligheten utan att stänga ute de olydiga. Alternativet vore att ingen fick det särskilt bra.

Samma lösning gäller lidandets problem. Ser man till Bibelns bild av Guds makt, ser vi att det finns vissa saker Gud kan, och vissa han inte kan:

Gud kan bland annat:

• Skapa ett fysiskt och andligt universum med medvetna och omedvetna varelser i.
• Bota fysiska sjukdomar.
• Styra samhällsskeenden. Oftast. Men bara om han får väldigt mycket tid på sig.
• Flytta på fysiska ting, oavsett hur stora de är.

Men sen finns det saker han inte förmår.

• Han kan inte få en tvååring att alltid lyda. Fria varelsers val verkar ligga utanför Guds direkta kontroll, även om han kan påverka valen till viss del.
• Ser vi till Israel, misslyckades han verkligen med att forma det folket till en reflektion av hans egen karaktär. Profeterna är väldigt klara på den punkten.
• Förutom våra val, verkar Gud inte ha direkt tillgång till vår inre människa. Han kan inte mirakulöst få oss att tycka om att göra det goda. Han kan inte på ett ögonblick förändra vår karaktär. 
• Att han var tvungen att låta Jesus dö på korset (det fanns ingen annan väg) säger också någonting om att han inte kunde lösa syndaskuldsproblemet genom ett mirakel.

Det finns säkert fler saker att räkna upp, men dessa räcker för vår lösning. Av dessa exempel ser vi att Gud har lättare att hantera den fysiska verkligheten än den "själsliga/mentala". Bibelns folk fann inget märkligt i att vi människor hamnar i lidanden, för det är endast genom erfarenheter Gud kommer åt vår själsliga sida. Vi kan inte mogna själsligen utan tuffa erfarenheter. Gud kan bota en fysisk sjukdom, men inte kontrollera hur människorna runt omkring tar emot den erfarenheten - om det gör dem ödmjuka eller sensationslystna; tacksamma eller bortskämda. 

Avslutning

Det här inlägget har bara snuddat vid problem som är stora och komplexa. Men min erfarenhet är att denna "tweakning" av vår syn på Guds makt, gör plötsligt Bibelns behandling av Guds hårda sidor begripliga. Till slut inser vi att vi inte har en tillbakalutad Gud som fått världen precis dit han vill ha den, utan en Gud som efter syndafallet ständigt tvingas till välja mellan två dåliga alternativ, en Gud som får kämpa med att rädda det som går att rädda och acceptera ett svinn. 

Inte en så mysig gudsbild kanske, men definitivt mer biblisk.