Varför skrev inte Jesus något själv?

Introduktion

Ibland hör man folk beklaga sig över att Jesus inte själv skrev något till oss. Som det är nu har vi bara sånt som hans anhängare skrivit ned. Tänk om Jesus ändå hade tagit sig tid och skriva ner en enkel troslära i tio kapitel, så hade vi sluppit gissa oss till vad han sa via de skrifter vi har idag.

Någonstans bakom denna klagosång finns känslan av att vi inte riktigt kommer åt vår religions grundare. Han finns där på de galileiska landsvägarna, väldigt mycket där och då; och vi når honom endast via ett antal "lager" av människor som försökt återge vad de sett och hört. 

Så varför skrev Jesus ingenting själv, så att vi hade haft hans egna ord att läsa?

De första kristna lade allt på minnet

Den sista tiden har jag snöat in på något som går under den trista titeln "muntlig tradering". Det har ingenting med online-auktioner eller liknande att göra, utan syftar helt enkelt på hur de första kristna spred evangeliet i huvudsak muntligen, inte skriftligen. Det låter kanske inte heller låter så underhållande, men det finns någonting där som fångat mig. 

Små rektangulära papperskort

När jag läste till pastor hade vi en kurs där vi skulle memorera bibelverser. Vi fick små rektangulära paperskort där vi skrev en bibelreferens på en sida, t ex "Gal 2:20"; och på den andra sidan skrev vi versen. Vi skulle ta upp högen med papperskort så fort vi hade en lucka under dagen, och memorera (det här var innan de smarta telefonerna, när det fortfarande fanns så luckor av sysslolöshet). Jag tyckte det var svårt, men jag tragglade på, och fick in några stycken i minnet. 

Det berättades också om kristna som hade memorerat hela bibelböcker. I min iver gav jag mig på 2 Johannesbrevet, och fick väl också in en del av detta i mitt huvud. Trots att vi lade ner så mycket på detta, kan jag inte minnas att vi någonsin fick veta  varför man skulle memorera Bibeln. Det närmaste var väl berättelserna om kristna i östeuropa som hamnat i fängelse utan sina Biblar, men då kunde hämta styrka i allt de hade memorerat. Men då risken för detta inte var överhängande för mig, lade jag snart memoreringen på hyllan. 

Memorering var det normala

Memorering var också någonting som de första kristna ägnade sig åt, men inte som en rolig övning. Tänk dig in i den världen som de levde i. Kanske 1 av 10 kunde skriva och läsa, ofta färre. Det normala (till skillnad från hos oss) var alltså att man inte kunde läsa. Det var inget funktionshinder, inget som gjorde att man stack ut; det behövdes helt enkelt inte. Man tog till sig kunskap med öronen istället för med ögonen. När barnen skulle fostras in i samhället var deras utbildning i första hand muntlig, inte skriftlig. För oss  moderna västerlänningar, låter det som en sämre metod eftersom vi är så sällsamt dåliga på att minnas saker, men för de som levde i en sån kultur var det inte alls särskilt svårt. 

-Vad vill vi ha? -Vi vet inte. -När vill vi ha det? -NU!

Om frikyrkans kris och sökandet efter ... nåt.

Har ni tänkt på att det ibland finns en rastlöshet hos kristna? Ibland pratar man om sökare som inte bara nåt man är innan man blir kristen (då man söker efter Gud, fast man söker i sex, drugs and Rock 'n roll), utan också när man varit kristen ett tag. Det är som att man inte riktigt är nöjd med den "portion av Gud" man har, utan tänker sig att det finns mer att hitta. Alla upplever inte detta (fastän alla kanske borde uppleva det), men många gör det.
Ser man ut över svensk kristenhet, kan man se olika former av detta sökande.

Uppväxtförsamling ⇨ karismatik

Det tidigaste, eller tydligaste, sökandet är när människor inte är nöjda med sin traditionella församling, utan börjar nosa runt efter det som betecknas som "förnyelse" eller "andligt liv". I det läget söker man sig ofta till karismatiska sammanhang, i betydelsen att man där satsar på övernaturlig kristendom i form av (vissa) nådegåvor (såsom tungotal, profetior) och mirakel.
Rastlösheten kan ibland permanenteras. Då kallas man "church hoppers", dvs kristna som hoppar mellan sammanhang där det verkar hända mest för tillfället, men man rotar sig inte gärna genom att gå med som medlemmar.

Lovsångernas judiskhet i Luk 1 talar för deras äkthet

Ibland ifrågasätter forskare om predikningar, tal och andra längre citat i evangelierna och apostlagärningarna verkligen kan vara äkta ("vadå, satt det en sekreterare på höger sida som passade på att skriva ner allt Petrus spontant sa på pingstdagen, eller?"), eller om det inte snarare är böckernas författare som skrivit ihop något passande.

När jag har läst Lukas kapitel 1 nu, vari både Sakarias & Elisabeth och Maria får reda på att de ska föda Johannes Döparen resp Jesus, har jag slagits av hur extremt judiska deras responser är (se Luk 1:46-55 och 68-79). Marias barn beskrivs som en väldigt judisk Messias som ska frälsa Israel "från sina fiender" (v 71)

I Marias berömda lovsång står det:

52 Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
...
54/55 Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

Messias beskrivs som en världshärskare, och någon som ska upprätta just Israel. 

Allt detta gör det osannolikt att Lukas skulle författat lovsångerna själv eftersom han skrev i en tid då kyrkan var till större delen fylld av icke-judar (som inte vill höra om någon exklusivt judisk Messias), och då romarna var känsliga för judiska upprorstendenser (en Messias som utmålas som judisk, jordisk kung skulle ge de kristna en farlig stämpel på sig). Utan det talar snarare för att han återger en gammal källa med tidig judiskt ursprung.