-Vad vill vi ha? -Vi vet inte. -När vill vi ha det? -NU!

Om frikyrkans kris och sökandet efter ... nåt.

Har ni tänkt på att det ibland finns en rastlöshet hos kristna? Ibland pratar man om sökare som inte bara nåt man är innan man blir kristen (då man söker efter Gud, fast man söker i sex, drugs and Rock 'n roll), utan också när man varit kristen ett tag. Det är som att man inte riktigt är nöjd med den "portion av Gud" man har, utan tänker sig att det finns mer att hitta. Alla upplever inte detta (fastän alla kanske borde uppleva det), men många gör det.
Ser man ut över svensk kristenhet, kan man se olika former av detta sökande.

Uppväxtförsamling ⇨ karismatik

Det tidigaste, eller tydligaste, sökandet är när människor inte är nöjda med sin traditionella församling, utan börjar nosa runt efter det som betecknas som "förnyelse" eller "andligt liv". I det läget söker man sig ofta till karismatiska sammanhang, i betydelsen att man där satsar på övernaturlig kristendom i form av (vissa) nådegåvor (såsom tungotal, profetior) och mirakel.
Rastlösheten kan ibland permanenteras. Då kallas man "church hoppers", dvs kristna som hoppar mellan sammanhang där det verkar hända mest för tillfället, men man rotar sig inte gärna genom att gå med som medlemmar.

Vad är det egentligen man söker efter när man dras mot mer karismatiska sammanhang än sitt eget? På 1990-talet talade man (kritiskt) om upplevelsekristendom, att folk sökte andliga kickar. Visst är det en del av sanningen. Att få komma till ett sammanhang där ens kropp genomsköljs av den Helige Ande är ju en fantastisk upplevelse. Problemet är väl om man börjar ersätta upplevelserna av Anden med själv- eller massuggestion, när Andens vågor börjar avta.
Intressant är att även de kritiska "samfundsrösterna" började ägna sig åt andliga upplevelser. I flera icke-karismatiska sammanhang där jag har rört mig, uppfinner man sina egna metoder för att generera upplevelser. Man talar om vikten av "kyrkorummets form och estetik", att med musik "bereda plats för ett gudsmöte". Eller varför inte meditativt gå in i en bibelberättelse, och uppleva hur karaktärerna erfor sitt möte med Jesus från Nasaret? Detta är väl suggestion så gott som något! :-D

Karismatik ⇨ katolsk eller ortodox tradition

När jag växte upp, blev inte frikyrkokristna katoliker. Man hade fullt upp med att bestämma sig för om man skulle vara för eller emot Livets Ord. När jag sedan hörde talas om ett intresse för för-reformatorisk kristendom, fick jag inte ihop det. Om man sökte "andligt liv" skulle man väl röra sig mot den nyaste kristendomen, inte den äldsta? Peter Halldorf - pingstpastorn som grundade ett kloster på godset Bjärka Säby i Östergötland, var pionjären såvitt jag minns. Det intressanta i denna rörelse
(och då syftar jag inte bara på Bjärka) är att den ofta drar människor som har sökt i den karismatiska kristendomen, därför att de där inte funnit vad har de sökt. Och då har de ofta faktiskt varit med om riktiga, övernaturliga händelser. Men någonting har gjort dem rastlösa, så att de söker vidare i meditativ kristendom och i ett liv efter klosterreglernas livsrytm.

Vad söker vi efter?

Ovanstående är naturligtvis endast tendenser. Sökandet går åt lite olika håll idag. För några år sedan skrevs det en del om "frikyrkans kris" i samband med att Sigfrid Deminger hoppade av till förmån för Svenska Kyrkan (hans debattartikel är fortfarande läsvärd). Andra söker sig till församlingar "som faktiskt gör nåt!" (kommer ni ihåg Karisma Center - där var det inte häftiga gudstjänster som drog,
utan att man innovativt faktiskt betjänade samhället man fanns i).

Men jag ställer mig frågan, vad är det exakt vi söker efter? Vad är det för djup törst som orsakar den här rastlösheten? Det verkar man inte riktigt veta. Folk kan svara svävande: "mer av Gud" eller "liv", men vad exakt menar man?

Sätten som "kyrko-mosaiken" i Sverige försöker möta törsten är mycket förvirrande. Ingen vet egentligen vad de vill ha. Och man famlar än i traditionen, än i nya karismatiska varianter, efter detta okända som man söker efter.

Vart tog Bibeln vägen i all denna kaos? Jag förvånar mig gång på gång i hur kristna som bekänner sig som bibeltroende eller evangelikala - ofta pastorsutbildade, ibland t o m legitimerade teologer och exegeter! - rusar förbi Bibelns givna texter i jakten på den bästa kristendomen som ska kunna bli svaret för frikyrkligheten. Någonstans i bekännelsearkiven för vår kristenhet finns ju ändå teologin om att Bibeln är Guds uppenbarelse till människan, Den är inte endast en krönika från gångna tider; eller en lagbok för att markera trons bortre gräns; eller en samling sköna anekdoter och ordspråk att krydda sin egentillverkade kristendom med. Den är ju böckernas bok, skriften framför alla skrifter - Guds ord! Hur blev Bibeln så marginaliserad?

Tillbaka till Skriften! Fram med grundtexterna! Penna och papper! Fräscha upp kunskaperna i grekiska! Ner i texterna, era kvacksalvare! Nollställ er och läs med nyfikna ögon, sökande ögon, och glöm att du redan vet vad som är svaret på människans törst!


------------------------------------------------

[Senare tillägg:]
(21:59 2019-03-03)

Jag inser att jag efter några kommentarer på Facebook är lite otydlig i slutet av inlägget. När jag gör ett upprop för Bibeln, är det inte för att jag menar att bibelläsning är det som alla ytterst sett längtar efter (det finns bibelstudenter som rastlöst sökt sig vidare efter annat).

Nej, min poäng var snarare att om vi ska kunna veta vad det ytterst sett är vi längtar efter, varför vi söker oss vidare, borde vi söka svaret på detta i Bibelns texter. Dagens frikyrka måste ha missförstått, slarvat med eller struntat i vad Bibeln menar är sann kristendom. Annars hade människor inte känt sig otillfredställda.

Bibelstudiet är alltså inte svaret, utan upplysningen till hur vi kan hitta svaret.