Vi är Kristi medarvingar - ska Gud dö?

Nya testamentet beskriver ofta den salighet som ska tillfalla de troende i framtiden som ett arv. Här är ett par exempel:

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga,

Efesierbrevet 1:18

Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.

1 Kor 15:50

Dessa formuleringar är förvirrande. Vi ska ärva något av Gud, men ett arv förutsätter väl att någon dör, och Gud kan ju inte dö (OK, Jesus dog, men ni förstår vad jag menar).

Eerdmans Dictionary of the Bible kastar ljus över saken ("inheritance"). Under Gamla testamentets tid ärvde man inte i första hand saker eller rikedomar, utan land. Om en lantbrukare dog, var det sönerna som fick ärva hans åkrar och tomter, och den äldste sonen fick en dubbel "portion"; på så vis fick de möjligheter till att försörja sig. Dessutom fanns där tanken att man egentligen inte ärvde ett ägande utan snarare nyttjanderätten. Jorden tillhör Gud, och vi har bara nyttjanderätt.

Bibelns begrepp som översätts till svenska som "arv" syftar alltså i första hand på att ha nyttjanderätt till någonting, och inte att någon har dött (även om man oftast fick nyttjanderätten till landet först när fadern dog, men se Luk 15:12 där den förlorade sonen får ut sitt arv innan fadern dött).

När Paulus talar om vilket rikt och härligt arv som vi får, är det alltså nyttjanderätten till, att ha tillgång till, allt det som kommer med Guds rike. Och Gud behöver inte dö för att det ska ske. Kanske "lott" vore en bättre översättning: "Vad är vår lott som kristna, vilka förutsättningar har vi att leva utifrån?"