Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?

Hur leder den Helige Anden? Hur talar han? I dagens förkunnelse låter det ofta som att han främst uppmuntrar, som om han vore en livscoach; eller att han säger åt en vad man ska göra. Men i Apostlagärningarna ser vi ett annorlunda budskap från den Helige Anden - han förbereder en för de tunga dagar som kommer och utmanar en att möta dem.

Anden talar

Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.

I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.

Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:

Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)

Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.

Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?


Varför begav han sig mot Jerusalem i första taget? Var det en egen fix idé hos honom? Om vi går lite längre tillbaka i berättelsen, stöter vi på hur han fick denna idé. I kapitel 20 stannar han till nära Efesos på sin väg mot Judéen, och där får vi läsa ett längre tal som han håller till församlingsledarna i staden där han tillbringat så mycket tid. Och där säger han:

Och nu reser jag, bunden i anden, till Jerusalem utan att veta vad som ska möta mig där. Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.

Apg 20:22-24 (SFB15)

Paulus har blivit "bunden i anden" (SFB15 översätter ordagrant fr grekiskan här). Vad betyder det? B2000 har "Nu känner jag mig tvingad att resa..."; NET har "compelled by the Spirit"; NRSV har "as a captive to the Spirit". Det här säger något om Paulus upplevelse av Anden. Han känner ett inre tryck att resa mot Jerusalem och lidandet. Och redan här kunde han säga att han tidigare på sin resa fått profetiska budskap att han är på väg mot ett lidande. Detta var hans via Dolorosa.

Så Apg 21:4 ovan var inte Anden som försökte stoppa honom att åka vidare, utan mera att Anden försökte få upp ögonen på Paulus för vad som skulle hända honom. Men Paulus hade faktiskt känt till det här hela tiden. Redan när han fick sin kallelse i Damaskus, skulle profeten Ananias "låta honom veta hur mycket han måste lida för [Jesu] namns skull."

Avslutande reflektion

När jag läser detta, får jag känslan av att Paulus ställs inför ett val hela tiden. Redan från början visste han att han var kallad till att lida för Kristus, men en människa har ju nästan alltid möjligheten att välja. Vår kärlek består ju just i att vi kan välja bort att lida för Gud, men ändå väljer att lida för honom. Genom att konstant skrämma upp Paulus, maximerade Anden hans val, så att överlåtelsen och kärleken blev ännu större när han för varje gång ändå valde att fortsätta sin resa.

Kontrasten mot de kristna i Caesarea är påfallande:

När vi hörde hans ord vädjade både vi och folket där till Paulus att inte gå upp till Jerusalem. Då svarade han: "Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig? Jag är beredd att inte bara låta mig fängslas utan också lida döden i Jerusalem för herren Jesu namns skull."

Apg 21:12-13 (B2000)

Här ser vi att det vid varje varning inte var självklart för Paulus att fortsätta ("Varför gör ni så, gråter och slår ner modet på mig?"). Här ser vi också hur Paulus kommit mycket längre i lidandets teologi än hans jämlikar, något som också skiner igenom mycket i hans brev (t ex 2 Kor 3-5, Fil 1:18-2:18).

Slut