Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.
I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:
Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad."Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.
Rom 16:25b-26 (SFB15)
Från Israels Gud till hela världens Gud
Om vi skulle grunda detta i resten av Nya testamentet, kan man säga att det handlar om hur Gud, i och med Jesu död och uppståndelse, gör anspråk på hela världen. I GT profileras han som Israels "stamgud" - alla folk hade sina gudar, och världens skapare lät avla åt sig ett eget folk genom att låta Abraham lämna sitt folk och starta ett nytt. Det låter ju orättvist (han var ju trots allt hela världens skapare), och på olika ställen i profeterna antyds att han egentligen är hela världens gud, men just då fungerade han endast som Israels gudom.Men efter Jesu himmelsfärd är uppdraget att kalla även de andra folkslagen in under Guds mandat.
När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda." (Apg 17:29-31, B2000)Detta var alltså Paulus uppdrag: Hittills hade Israel underordnats Skaparen. Nu skulle resten av folkslagen underordnas skaparen. Här passa Romarbrevets inclusio in perfekt: Paulus är utsänd till hednafolken, för att Guds stora projekt just nu är "att föra alla folk till trons lydnad".
Vad betyder "trons lydnad"?
Som jag skrev tidigare, är det märkligt att Nådens epistel skulle omgärdas av formuleringen "trons lydnad". Lydnad och nåd låter ju lite som motsatser i lekmäns öron. Idén att GT står för en kravfull religion och NT står för en kravlös är vida spridd bland kristna idag, och även om pastorerna som läst teologi vet att det inte riktigt är så enkelt, förkunnar de ofta ett kravlöst evangelium. Men, som jag skrev i detta inlägg, håller forskningen idag på att helt lämna varje grund för en sådan tolkning.Så vad betyder "trons lydnad"? När man läser om uttrycket i kommentarer finns det en stor diskussion, som delvis är förvirrad, eftersom den började innan omvälvningen av Paulus-studier som kom på 1970-talet ("The New Perspective on Paul" - se länken ovan). Faktum är dock att grekiskans ord som översätts till "tro", pistis, också betyder "trofasthet, lojalitet". Detta kan tyckas motsägelsefullt - "vi är frälsta på grund av vår tro/tillit" verkar motsäga "vi är frälsta på grund av vår trofasthet". Det senare verkar ju implicera lydnad. Jag tror dock att denna förvirring grundar dig i vårt svenska ord "tro". Engelskans "faith" verkar också implicera lojalitet till viss del.
Tro och trofasthet går hand i hand enligt bibliskt tänkande. Och "trons lydnad" kanske snarare borde översättas "trofast lydnad". Man kan nämligen lyda Gud av andra skäl än trofasthet. Jesu kritik mot sina moståndare var ju ofta att de följde Mose lag på ytan, men saknade den inre trofastheten mot Gud, kärleken till Gud. De gav allmosor enligt Lagen, men gjorde det inte av trofasthet utan för att bli hyllade av människor (Matt 6:2-4). I motsats till detta verkar Romarbrevet säga att de hedningar som nu ansluter sig till Guds folk inte ska börja leva efter Mose lag, men istället uppvisa en trofasthet/tillit till Gud som är det som egentligen spelar roll för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar