Varför 1 Thess 4:15ff inte handlar om "Uppryckandet"

Vi som vuxit upp i någon form av evangelikalt sammanhang kan knappast ha missat den populära idén att de (hängivna) kristna en dag plötsligt kommer att ryckas upp och försvinna från jorden. Filmer och bokserier har gjorts om det, och inte så få församlingsbarn har levt med ständig skräck för att de ska komma hem en dag och upptäcka att föräldrarna har försvunnit, och de lämnats kvar.

Hur ska Gud rädda världen - med en smäll eller med en viskning

Apokalyptism 

I morse läste jag en artikel* av bibelforskaren David Aune om en rörelse som fanns i judendomen innan och under Nya testamentets tid: Apokalyptism. Det finns väldigt mycket att säga om den rörelsen, vilket jag inte ska försöka mig på, men några saker är viktiga: Mainstream-judendomen århundradena innan Jesu födelse gick ut på att man var en god medborgare; man gick till templet i Jerusalem för att offra och be; och man firade religiösa högtider och höll på matregler. Var man dragen åt det fariseiska hållet var man också mån om att lyssna på och ta till sig det som stod i Gamla testamentet. Det var en ganska "naturlig" religion alltså.

Men så fanns också dessa apokalyptiska rörelser som var lite mer "övernaturliga". Kvar från dessa har vi ett antal utombibliska skrifter, t ex 1 Henoksboken, som beskriver en syn som författaren fått (därav epitetet "övernaturliga"). I de synerna avslöjar änglar vad som händer i andevärlden, vilket då förklarar skeendena i den fysiska världen. Ofta skrevs dessa i kristider, då det judiska folket ansattes hårt av en starkare nation och meningen var att uppmuntra folket med att Gud hade makten bakom kulisserna och skulle slutligen segra över ondskan.

Apokalyptism, profetism och världens räddning

Under århundradena innan Nya testamentets tid var Israel dominerat av olika stormakter, och ofta förtryckta på olika sätt. I dessa tider såg judarna fram emot att Gud skulle ingripa och rädda dem från lidandet. Det här blev mer och mer en universell räddning - det var inte längre bara judarna som skulle räddas, utan hela världen. Och man tänkte sig ofta att en kung av Davids ätt, en messias, skulle vara Guds redskap i detta.

Den här frälsningsidén känner vi ju igen som kristna, eftersom Jesus också predikade den. Guds räddning handlar ju inte bara om enskilda personer; utan om att Gud i framtiden ska rädda själva världen genom att besegra Satan och döden osv, och så stoppa ondskan.

Men nu kommer vi till poängen: Hur ska Gud genomföra denna räddning?

"Guds rike" är inget rike

Jag har predikat över evangeliernas begrepp "Guds rike" nyligen, med målet att försöka förklara ett diffust och något missbrukad begrepp så klart som möjligt. I förberedelserna stötte jag på lite intressanta fakta.

Pacifismens Gud är ingen pacifist

Intro

Det är ganska lätt utifrån Bibeln att argumentera för pacifism. Särskilt nya testamentet har ett kärleksideal som går ut på att inte slå tillbaka med våld, utan möta hat med kärlek. Denna pacifism är självklar inom församlingen, och i individers relation till sin nästa (även utanför den kristna församlingen). Huruvida en kristen får arbeta som militär eller polis, med våld som instrument, är mer omdebatterat.

Denna pacifism glider ibland även in i Kristus- och gudsbilden. Det har nyss varit påsk, och man brukar säga att Jesus vann sin seger genom att lida, inte genom våld, för han är en fredskonung. Han rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en stridshingst. Onekligen var Jesus på ett sätt ett fredsföredöme i sina handlingar och framför allt i sin undervisning, men jag tror att dagens pacifister går lite för långt när de säger att Gud alltid vinner sina segrar genom kärlek, som i att korsfästas.

Folk får naturligtvis tro vad de vill om Gud. Jag vill i detta inlägg dock försöka utlägga varför Bibelns Gud inte är "pacifist", dvs jag diskuterar endast hur NTs författare uppfattade Guds relation till våld.

"Skugga" kan syfta på en död i dödsriket

Jag läste någonting för mig alldeles nytt idag.
Ordet skugga, i Bibeln, (eng. shade) kan syfta på ett spöke, i bemärkelsen en död persons ande i dödsriket (grk. hades). Under antiken i främre orienten, tänkte sig alla kulturer (även israeliterna) att man som död, lämnade kroppen och kom ner i en skuggtillvaro, dödsriket. Detta var en hämmad tillvaro utan särskilt mycket handlingsförmåga, kanske lik sömn. Och de människoandar som är där, kan beskrivas som skuggor.

Guds "onda" sida var inget problem på Bibelns tid

Frågan

En av de största problemen med kristendomens gudsbild, för både kristna och icke-troende, är att han har en "ond" sida. Dels har vi lidandets problem ("Om Gud är allsmäktig och fullkomligt god, varför finns det lidande i den värld han har skapat?"). Men sedan har vi också helvetesproblemet ("Hur kan en kärleksfull Gud döma människor till ett helvete på den yttersta dagen? Varför får inte alla komma in i saligheten?"). Snarlikt är problemet med varför Gud redan i detta livet tycks straffa och medelst plåga fostra människor.

Det här är främst filosofiska problem. Då menar jag att de finns inom det vi kallar den systematiska teologin, där man ställer upp filosofiska premisser (Gud är allsmäktig + Gud är god = ...) och drar sedan slutsatser (... = och därför borde han kunna och vilja släppa in alla människor i saligheten). Men det är besynnerligt hur frånvarande dessa frågor är i Bibeln. Vi kan läsa sida upp och sida ner där människor ständigt bollas fram och tillbaka mellan eländen, men ingen kommer på att undra varför! Bibelns författare kan beklaga sig över varför Guds folk får lida, de kan fasa över domedagen, de kan vädja om att få slippa fostras med ännu ett rapp - men de ifrågasätter inte hur en god Gud på ett principiellt plan kan tillåta lidande, eller hur han kan hänge sig åt att aktivt plåga människor.
Hur kommer det sig?

Idag är det populärt (och anses upplyst) att successivt plocka bort dessa obehagliga sidor hos Gud. Jag kan förstå att man reagerar mot en svartvit kristendom man växt upp med, men innan man tar steget fullt ut borde man ställa sig just denna fråga, varför Bibelns folk inte reagerade emot Guds "onda" sida på samma sätt som vi gör. Någonstans tror jag den tempocentriska fördomen lurar, att Bibelns tänkare var primitiva människor, som inte har tänkt efter lika mycket som vi.

Vem vill sitta i Abrahams sköte? :-(

Lukas 16 innehåller två smaskiga liknelser. Den senare av dem handlar om två karaktärer, en rik man och en fattig som benämns som Lasaros. Lasaros lever sitt liv som tiggare vid den rikes port, men får aldrig någon hjälp av honom. En dag dör båda och hamnar i dödsriket. Den rike (eller snåle) hamnar i en del som är plågoplats och han lider i lågorna. Lasaros däremot hamnar i "Abrahams sköte" (1917 års översättning; Bibel 2000 har "vid Abrahams sida").

Vad är Abrahams sköte? Och varför beskrivs den "himmelska" delen av dödsriket som det? Det här skötet har genom historien figurerat som de heligas belöning. På engelska heter det "the bosom of Abraham". Elvis Presley sjöng den klassiska spiritual-sången "You rock my soul in the bosom of Abraham".

Sköte kan översättas med "famn" eller "sitta i knä", och har tänkts som någon sorts trygg (svettig?) plats där man har det bra.

Men åsyftade Jesus verkligen att vi skulle sitta i Abrahams knä och mysa? Är det det som är den eviga saligheten.

När man gör lite efterforskningar kring Luk 16:19ff, visar det sig istället att den saliga platsen hos Abraham istället åsyftar hedersplatsen på en bankett. "Sköte" (grk κόλπος, kolpos) åsyftade platsen närmast den husfader som bjudit in till banketten. På en sådan fest låg man till bords, på britsar. Man låg på sidan, och lutade sig på armen. Den som då låg med "rumpan" in mot värden, låg i dennes sköte.

Detta med banketter är någon man ska ha i minnet när man läser Nya testamentet. Banketter var festmåltider, och extremt viktiga under antiken. Inte minst tänkte sig judarna utifrån Jes 25:6-9 att himmelriket skulle innebära en stor bankett. Så när man läser om framtiden i NT ska man fundera en sväng på om det kan vara måltidsmetaforer som används.

Mer om banketter kan man läsa här, gå till sidan 71.

Gud konspirerar mot härskarna och makterna - Efesierbrevet förklarat

Förord

Här kommer ett långt inlägg som jag jobbat på ett tag. Den är ett försök att begripa allt tal om "härskarna och makterna" i Efesierbrevet, och gå in i den tankevärld som Paulus levde i, i det första århundradet. En rätt förståelse av dessa begrepp tror jag är nyckeln som får hela brevet att falla på plats.

Intro: Efesierbrevet kosmiska språk kring jude-hedningafrågan

Efesierbrevet (liksom Kolosserbrevet) är en mer svårbegriplig bok än t ex Galaterbrevet. Precis som den senare, tar Efesierbrevet sin utgångspunkt i jude-hedningafrågan (dvs förut var endast judarna Guds folk, men i och med Jesu död är icke-judar [alltså hedningar] också välkomna), men i Efesierbrevet tillkommer ett mer "kosmiskt" språk: 

• Vid ett flertal tillfällen nämns "härskarna och makterna...i himlarymderna", t ex 1:21, 3:10, 6:12ff; 
• allt i världsalltet ska sammanfattas i Kristus, 1:10; 
• och vi kristna har blivit satta med Kristus i himlen 2:4-6. 

För mig har den här sammanblandningen alltid varit en stor gåta. Hur hänger detta kosmiska scenario med änglafurstar ihop med frågan om att hedningarna nu är välkomna att ingå i Guds folk? Galaterbrevet är mycket mer jordnära i sin behandling av hedningafrågan. Men i Efesierbrevet ska Paulus plötsligt koppla ihop den med andra dimensioner. 

I läsandet av en artikel av Lynn Cohick om Efesierbrevet, föll plötsligt några pusselbitar på plats. Vår oförmåga att se kopplingen mellan andevärlden och hednafrågan är kopplad till vår bild av Satan och de fallna änglarna och hur Paulus och första århundradets judar tänkte sig dem.

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.

Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:

Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.

Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen:

Mellantillståndet och GTs tanke om andens återvändande

Jag har ägnat morgon åt att läsa i "Dictionary of Paul and his Letters" (IVP) om mellantillståndet, dvs frågan om vad som händer med människan mellan kroppens död och den framtida uppståndelsen.

Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.

Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?

Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.

Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:

Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
 Ps 104:29-30

 ...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;  då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7

Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.