De första kristna lade allt på minnet

Den sista tiden har jag snöat in på något som går under den trista titeln "muntlig tradering". Det har ingenting med online-auktioner eller liknande att göra, utan syftar helt enkelt på hur de första kristna spred evangeliet i huvudsak muntligen, inte skriftligen. Det låter kanske inte heller låter så underhållande, men det finns någonting där som fångat mig. 

Små rektangulära papperskort

När jag läste till pastor hade vi en kurs där vi skulle memorera bibelverser. Vi fick små rektangulära paperskort där vi skrev en bibelreferens på en sida, t ex "Gal 2:20"; och på den andra sidan skrev vi versen. Vi skulle ta upp högen med papperskort så fort vi hade en lucka under dagen, och memorera (det här var innan de smarta telefonerna, när det fortfarande fanns så luckor av sysslolöshet). Jag tyckte det var svårt, men jag tragglade på, och fick in några stycken i minnet. 

Det berättades också om kristna som hade memorerat hela bibelböcker. I min iver gav jag mig på 2 Johannesbrevet, och fick väl också in en del av detta i mitt huvud. Trots att vi lade ner så mycket på detta, kan jag inte minnas att vi någonsin fick veta  varför man skulle memorera Bibeln. Det närmaste var väl berättelserna om kristna i östeuropa som hamnat i fängelse utan sina Biblar, men då kunde hämta styrka i allt de hade memorerat. Men då risken för detta inte var överhängande för mig, lade jag snart memoreringen på hyllan. 

Memorering var det normala

Memorering var också någonting som de första kristna ägnade sig åt, men inte som en rolig övning. Tänk dig in i den världen som de levde i. Kanske 1 av 10 kunde skriva och läsa, ofta färre. Det normala (till skillnad från hos oss) var alltså att man inte kunde läsa. Det var inget funktionshinder, inget som gjorde att man stack ut; det behövdes helt enkelt inte. Man tog till sig kunskap med öronen istället för med ögonen. När barnen skulle fostras in i samhället var deras utbildning i första hand muntlig, inte skriftlig. För oss  moderna västerlänningar, låter det som en sämre metod eftersom vi är så sällsamt dåliga på att minnas saker, men för de som levde i en sån kultur var det inte alls särskilt svårt. 

Varför ämnet kittlat min nyfikenhet

Det finns flera skäl till att jag snöat in på detta. 

1. Det förklarar varför evangelierna  ser ut som de gör. De fyra evangelier vi har idag, skrevs flera decennier efter Jesu liv på jorden. Markus, som man tror är äldst, skrevs nog ca 35 år efter att händelserna utspelat sig. För 100 år sen menade vetenskapsmän att evangelierna just därför var ytterst opålitliga, för vem kan komma ihåg korrekt saker som hänt för 35 år sen? Men på 1960-talet revolutionerades forskningen på det här området. Det var faktiskt en svensk forskare, Birger Gerhardsson, som visade att det fanns en kultur under Antiken av att dokumentera saker av vikt kollektivt, genom väl anpassade minnestekniker.
   
   Detta sätt att ge vidare viktig kunskap kallas för att tradera. Och kunskap som inte bara återberättas, utan just traderas, kallas för tradition. Blanda inte ihop den här betydelsen med det vi till vardags kallar traditioner (julgranar, ostkaka etc) som mer handlar om vanor. Denna betydelse av tradition syftar på bevarandet av kunskap för framtida generationer. 
   
   När Markus till slut skrev sitt evangelium, var det just sådana traditioner han satte på pränt. Läser man noga, märker man hur texten består av olika korta avsnitt (forskare kallar dem perikoper). Ofta är det en berättelse med en liten bit undervisning i. För dem som läst på, framträder det tydligt hur dessa korta episoder är uppbyggda för att vara lätta att memorera. Så när vi läser Markus evangelium får vi en inblick i dessa korta berättelser som de första kristna lärde sig utantill!
2. Vad undervisning gick ut på. Tänk dig att du ska sprida evangeliet i en värld där böcker (eller internet) inte finns. Du kan inte be frälsningsbönen med någon, ge denne ett Gideonit-testamente och sen dra vidare. Du måste istället lägga ner en massa energi på att undervisa personen. Men genast ser vi riskerna med detta. A undervisar B, som undervisa C, som undervisar D, som undervisar E - det som E får höra kommer att skilja sig ganska mycket från det som A från början sa, för B, C och D har påverkat undervisningen med sina egna åsikter och idéer. 
   
   Gerhardsson och andra forskare har visat, att för att undvika denna urlakning av undervisningen, gick mycket av undervisningen på den tiden ut på att eleverna memorerade färdiga, minnesvänliga episoder om Jesu liv och undervisning (som jag skrev om under 1.). Det här var inte nåt de första kristna kom på, utan denna teknik hade funnits i hundratals år både bland judar och hednafolken. 
   
   Så när Paulus, Petrus och de andra åkte omkring och undervisade, körde de alltså memoreringsövningar med de nyfrälsta! De lärde dem evangeliet utantill, eftersom de inte kunde ge det till dem i pappersformat.
   
   
3. Dialog istället för läsning. I dagens samhälle är vi väldigt textfixerade. Går man en kurs på universitetet, får man ofta en trave böcker att läsa, och har man tur är det några lektioner med undervisning också (som många hoppar över eftersom de ändå har böckerna). Men text har inte alltid haft så gott renommé. Jag skrev ovan att det normala under antiken var att lära sig med öronen istället för med ögonen. Ovanpå detta fanns det dessutom en kritik mot läsning från vissa håll. Den grekiska filosofen Socrates ansåg att man inte skulle lära sig (filosofi) genom läsning, utan genom samtal:
   
   "[Writing] will create forgetfulness in the learners’ souls, because they will not use their memories; they will trust to the external written characters and not remember of themselves. The specific which you have discovered is an aid not to memory, but to reminiscence, and you give your disciples not truth, but only the semblance of truth; they will be hearers of many things and will have learned nothing; they will appear to be omniscient and will generally know nothing; they will be tiresome company, having the show of wisdom without the reality." (hämtat härifrån)
   
   Tänk er in i ett undervisningspass med Paulus. Dels fick man memorera en kort tradition om Jesus, men därpå följde ett samtal där man kunde pumpa Paulus på hur Jesus-orden skulle förstås, en förståelse som Paulus i sin tur fått från dem som undervisat honom. Det blir snart tydligt hur muntlig tradering är ett långt mer säkert sätt att vidareförmedla kunskap jämfört med läsning. 
4. Vad händer med människor som lärt sig evangeliet? Ju mer jag lär mig om urkyrkans muntliga tradering, desto mer vandrar tankar iväg: Hur såg man på dessa gudomliga ord som tagit sin boning i ens inre? Var i Nya testamentet kan vi hitta referenser till detta inneboende ord? När det talas om att bevara Jesu ord, syftar det på memorering (t ex "Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom." i Joh 14:23)?
   
   Och ta en extra titt på de här verserna, och lägg märke till betoningen av glömska (i ljuset av Socrates-citatet ovan): 
   
   "Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in [ESV: looks intently into] i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör." (Jak 1:23-25)

Avslutning

Om jag hade vetat vad jag vet nu, kanske inte jag hade gett upp så lätt med memoreringskorten. Fast jag läser mycket både i och om Bibeln, frustreras jag över hur fort orden hamnar i den soppa av otydliga bibliska associationer som skvalpar i mitt minne. 

Samtidigt inser jag varför jag har blivit hjälpt av att inte stanna vid enbart läsning, utan att också föra anteckingar och diagram av vad jag läser - det får saker att fastna i minnet bättre. 

Minnet - tänk att det skulle ha en sån central roll i det kristna livet!