En väloljad maskin, inte en icke-angreppspakt

Kristen enhet.
I denna ekumenikens tidevarv talas det mycket om att sluta fästa sig vid olikheter och acceptera varandra istället. Gud vill enhet, inte uppdelning. Och så hänvisar man till Bibeln.

Men i en nyligen släppt bok (The Apostle Paul and the Christian Life) har Scott McKnight pekat på ett intressant mönster hos Paulus. När Paulus talar om enhet är det inte främst frånvaron av konflikt han efterfrågar, utan att de kristna (t ex i en församling) FUNGERAR tillsammans i den funktion Gud har gett just dem som grupp. Det han pekar på är att texter om enhet i Ef 4 och 1 Kor 12 kopplas ihop med hur Anden ger olika nådegåvor till olika personer, för att på det viset göra om denna löst hopsittande samling människor till en välbalanserad organism där varje del har olika, men nödvändiga, funktioner i organismens egna liv.

En organism, som en kropp, eller varför inte en maskin, är en fascinerande grej. Den agerar som ett enhetligt ting, men dess aktioner är egentligen resultatet  av alla smådelars gemensamma mini-rörelser. Delarnas insats är oftast väsensskild ifrån helhetens rörelse, och kan ibland tyckas t o m motarbeta den (som musklerna som drar åt mängder av olika håll, men resulterar i att kroppen ställer sig upp), men är likafullt nödvändiga för det gemensamma resultatet.

Detta är enhet. Att fungera tillsammans som den helhet Gud låter växa fram genom att ge varierande nådegåvor åt de olika individerna. Enhet är inte frånvaron av någonting, utan närvaron av någonting. Det är alltså någonting helt annat än att kristna samfund slutar se ner på varandra. Visst, kärlek och respekt är viktiga för att kunna fungera tillsammans som en organism. Men man är inte ens i närheten av Andens enhet (Ef 4:3 SFB2015, Andens helhet?) bara för att man har en icke-angreppspakt.

Från ett sommarvarmt Västergötland.