Myten om de fem tjänstegåvorna

Det har blivit populärt att tala om de fem tjänstegåvorna som det senaste lösningsförslaget på frikyrkans eviga problem att aldrig lyckas återskapa urkyrkans kraft och dynamik. Blan annat skriver sju kristna ledare om det i Dagen. Jag sympatiserar definitivt med andemeningen och frustrationen i artikeln, men har man rätt i påståendet att det finns fem tjänstegåvor som ska finnas i församlingarna? Finns det ett himmelskt direktiv att varje församlingskropp har ska ha just dessa fem varianter av tjänster?

Ofta kan en sån här diskussion vara en förtäckt kritik av den "apostoliska" rörelsen, dvs dem som på senare tid talat för att apostelns nådegåva har försummats i modern tid. Jag har inget principiellt emot den tanken, även om jag vurmar för en mer exegetisk diskussion kring vad en apostel egentligen är. Det är snarare en kritik av att man ser en ordning i Bibeln, där det inte finns nån. Frukten blir ofta frustration och förvirring ute i församlingarna.

Det finns två problem med idén att det finns fem "tjänstegåvor" som ska finnas ute i församlingarna:

1. Bygg inga läror på en enda vers. 

Det är bara i Ef 4:11 som dessa nådegåvor står uppradade i en serie på fem. Alla orden förekommer på andra ställen i NT, ibland i listor över nådegåvor, ibland i andra sammanhang. Men som femma finns de ingen annanstans. Om vi ska försöka förstå teologin i urkyrkan kan vi inte bygga läror på en enda vers. Om urkyrkans framgånger förklarades av att det fanns fem (varken mer eller mindre) tjänstegåvor, skulle de vara ett genomgående tema i NT. Pastoralbreven skulle definitivt referera till dem när Timoteos och Titus skulle utse församlingsledare. Apostlagärningarna skulle nämna "femman" när Paulus åkte omkring och utsåg ledarskapet i församlingarna.

2. Gör en ordentlig exeges på Ef 4:11.

Min egentliga invändning är dock följande. Om man ska förstå en vers, ska den tolkas i ljuset av dess litterära kontext. Kan vi förstå vad orden i texten syftar på när vi ser hur de används annars i bibelboken?
Om man då tar sig tiden att slå upp Ef 4:11 i några bibelkommentarer, blir det snart tydligt just "apostlar och profeter" har en speciell betydelse i det sent skrivna brev som Efesierbrevet är, för det nämner dessa två i samma ordning även i 2:20 och 3:5.

Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. (Ef 2:20)

För människorna i tidigare släktled hade den inte avslöjats så som den nu har uppenbarats i anden för hans heliga apostlar och profeter: tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi. (Ef 3:5-6)

I båda dessa verser är det vedertaget att "apostlar" syftar på de tolv Apostlarna; och med hög sannolikhet syftar "profeter" på profeter bland den första generationen kristna (se t ex Apg 11:27) som bland annat klargjorde för kyrkan att efter Jesu död och uppståndelse var hednafolken inbjudna att inlemmas i Guds folk.
Apostlar och profeter i 4:11 borde rimligtvis syfta på samma personer. Därmed blir "de fem tjänstegåvorna" plötsligt två gåvor som gavs till den världsvida kyrkan på 30-talet och som formulerade det kristna evangeliet, den kristna teologin; och tre gåvor som snarare återfinns i de samtida lokala församlingarna, och som har till uppgift att förkunna och förklara de två förstas budskap.

Avslutning

Återigen: Andemeningen i Dagen-artikeln ovan är riktig, men sluta blås liv i myten om de fem tjänstegåvorna, för ute i församlingarna tvingas sedan stackars församlingsledningar försöka identifiera vilka bland dem som är apostel, profet, evangelist, herde och lärare, som om det vore ett förutbestämt schema.

Och vad hände förresten med diakonen...?