Jesus permanenta mänsklighet - och hur det förklarar Bibelns formuleringar

Detta är ett inlägg om hur Bibelns språk ibland ger intrycket av att Jesus var bara en vanlig människa, men hur Jesus permanenta människoblivande till viss del förklarar detta.

Jesus blev människa för all framtid

Häromdagen slogs jag av en ny tanke: När Jesus blev människa (inkarnerades, på fackspråk) blev han det för all framtid.

För en del andra som jag samtalat med, verkar detta inte alls vara nytt, men för mig var det det. Jag tänkte i mina unga år att Jesu människoblivande var tillfälligt - att han liksom återgick till sitt ursprungliga tillstånd i samband med himmelsfärden (Joh 17:5 och 16:28 ger intryck av det). Men de sista åren har det blivit tydligt att så inte är fallet. När man läser t ex Apg 7:55-56 ("Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.", min kursivering) och exempelvis texter om Jesu återkomst, blir det tydligt att Jesus inte slutade vara människa bara för att han steg upp till himmelen.

Polletten som trillade ner nu var tanken att vi egentligen inte har något skäl att tro att Jesus ens i framtiden ska sluta vara människa och återvända till sitt ursprungliga tillstånd. Han kommer alltid  att vara den främste bland människor, "storebror" (Rom 8:29) för oss alla. Så när Fadern för dryga 2000 år sen bad Jesus att födas som människa, sa han i princip: "Din tid som kroppslös, allvetande, allsmäktig, allestädes närvarande supervarelse är slut. Du ska från och med nu bli en sån där tanig, liten människa, och vill du att något övernaturligt ska ske, så får du be mig om det, precis som de andra människorna." Och sedan omvandlades han, permanent, till människa.

Nu kanske någon vill börja dividera om Sonens dubbla naturer etc, men den frågan lämnar jag därhän tillsvidare (jag kanske återkommer till den senare, när jag läst ut en bok om kristologi jag håller på med).

Bibeln ger intrycket av att Jesus bara var en vanlig människa

Det jag egentligen vill komma fram till är hur ovanstående hjälper oss att förstå formuleringar i Bibeln som vid en första anblick tycks säga att Jesus bara var en vanlig människa, som du och jag.

När Paulus uttrycker sig: "Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus." (Fil 1:2) ger han ju intryck av att Fadern är gudomlig, men Jesus är inte det. Och läser man Ef 1:3a "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader." så står det att Jesus själv har en Gud, nämligen Fadern. Som de trinitariska kristna vi är, lägger vi ofta inte märke till dessa formuleringar, men hamnar man i samspråk med Jehovas Vittnen (som inte tror att Jesus är gudomlig), pekar de gärna ut dessa för en.

Andra texter som jag ibland fastnat på är t ex Fil 2:7b-11:

...När han till det yttre hade blivit människa ⁸ gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. ⁹ Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, ¹⁰ för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, ¹¹ och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Här belönar Gud Jesus med att bli upphöjd över allt annat, eftersom han gick med på att dö för våra synder. Själva formuleringen ger intrycket av att Jesus endast var en vanlig människa. Varför annars belöna honom med något som ändå tillhörde honom, men som han tillfälligt lämnat?

Ovanstående exempel och andra har ibland gett mig intrycket att Bibelns författare ibland inte kände till Jesu himmelska ursprung, eller att de själva brottades med frågan.

Lösningen

Tanken att Jesus blev människa för all framtid, erbjuder dock en förklaring till Bibelns underliga språk kring Jesus. Om Jesus blev människa permanent för 2000+ år sen, och inte endast tillfälligt testade på hur det är att vara mänsklig, säger det något om inkarnationen. Det talar för att Jesus blev "mycket mer" människa än jag tidigare trott. Han var (och är!) en människa som lever under mänskliga omständigheter. Han behöver också Gud för att klara vardagen; hans plats är i det gudsfolk som han håller på att dra samman; som människa är han underställd Gud, inte jämlik honom (Fil 2:6). Och det var som sådan lärjungarna och de andra fansen lärde känna honom från början - som en människa som bad till Gud om hjälp, som en människa som Gud välsignade och använde. Tänker man på detta sätt blir Nya testamentets språkbruk lättare att förstå. När Jesus sedan upphöjdes till kung över världen och fick det namn som är över alla andra namn, återgick han inte till sitt tidigare "gudomliga" tillstånd, utan blev som människa upphöjd till detta. Och den makt han utövar, har han fått "delegerat" från Gud.

Så, för att ta upp NT:s språkbruk igen, kan man säga att Jesus på ett sätt lämnade sin gudomlighet när han blev människa (jag vet att jag går en svår balansgång här), på det viset att han lämnade sin jämställdhet med Fadern, och sina gudomliga krafter etc. Och då är det inte konstigt att Nya testamentet beskriver honom som så oerhört mänsklig som det gör.