Det första kapitlet i Lukas evangelium är ett kapitel om två kvinnor som mirakulöst blir gravida. Elisabeth ska få en son som ska förbereda Israels folk för att ta emot ett besök av Gud själv (v 68). Maria ska få en son som ska bli kung över Israel (v 32-33). Elisabeths graviditet är mirakulös för att hon är ofruktsam och dessutom är hon och gubben för gamla. Marias är mirakulös för att hon ännu inte haft någon karl. Så långt är berättelserna ganska lika.
Men på en punkt skiljer de sig. När Sakarias kontaktas av ängeln om att de ska få barn, reagerar han med tvivel - han vill ha något slags bevis (v 18). Han och frun har väl kämpat länge med sin barnlöshet (det var en skam på den tiden att vara barnlös). De har bett om barn till Gud i många år, och växlat mellan hopp och tvivel. Och sedan när ålderdomen kom slutade de.
Maria kommer här som en kontrast. Hon reagerar med tro i v 34-38 (om än med en viss undran om hur det ska gå till). Hon har visserligen inte kämpat med något som Elisabeth och Sakarias, men å andra sidan är det som utlovas henne mycket mer bisarrt - hon ska bli med barn utan att ens ligga med någon man. Eller genomgå provrörsbefruktning. Elisabeths mirakel fanns det ju tidigare föregångare till (Abraham och Sara var det bästa), men aldrig tidigare hade man hört talas om en gravid jungfru. Men ändå så tror hon.
Lukas 1 är alltså en berättelse om tro, som den grundläggande, livsdefinierande tilliten till Gud, som gör att man svarar med "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när man får reda på att man ska slängas in i en tidig utomäktenskaplig tonårsgraviditet, med medföljande skam och ryktesspridning.
Men hur gick det för Sakarias då, den tvivlarna? Tja, han fick sig ett bevis:
"du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker"
Där fick han ett tecken så 'an teg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar