onsdag 11 maj 2016

Att "hata sin far och mor" är en semitism

Problemet

Många bibelläsare har väl oroats av Jesu ord i Luk 14:26:
Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 
Jag har ofta hört att man ska ta "hata" som att "älska mindre än Gud", men har inte hört något bra argument för det.

Lösningen

Men idag läste jag om versen, och det visar sig att ordet "hata" parallellt med "älska" faktiskt är ett semitiskt idiomatiskt uttryck för att älska mindre än, eller prioritera lägre än. Idiomatiska uttryck är sådana i ett språk som har en annan betydelse än vad de enskilda orden faktiskt beskriver (t ex att "lägg på ett kol" betyder "skynda dig").
I hebreiskan kan "hata" alltså betyda älska mindre än, och kommer säkert av att man överdrev skillnaden mellan kärleken till två ting (jmfr med hur tonåringar pratar idag "jag hatar skolmaten" betyder "varför kan vi inte få pizza, frukostkorv är inte lika gott!").

Det här är tydligt i vissa verser i GT:

Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.
När Herren såg att Lea blev åsidosatt [heb hatad] gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam.
1 Mos 29:30-31

Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han försmår [hebr hatar], och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar som den han försmår [hebr hatar], och hans förstfödde son till den försmådda [hebr hatade]...
5 Mos 21:15

Man ser också i Matteus version av Jesu ord att han har ersatt det idiomatiska uttrycket och skrivit i klartext vad Jesus menade.
Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. 
Matt 10:37

Avslutning

Det Jesus alltså menar är att man måste prioritera Jesus och hans vilja, även om det krockar med familjen och släktens förväntningar och krav. Även utan den bokstavliga tolkningen av "hata" är detta ett väldigt krävande påbud, då det sägs i en kultur där ens familj är allt, och hederskulturen är stark.


måndag 9 maj 2016

Glöm jul, påsk o pingst - Kristi himm is da' högtid!

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå poängen med Kristi himmelsfärd. I början kändes det (teologiskt) fruktlöst. Men när pusselbitar börjar falla på plats, måste jag säga att vi tyvärr negligerar vad som kanske är den mäktigaste av kristna högtider.
Vi är vana (säkert Luthers fel som vanligt) att tänka oss Jesus uppdrag som ganska slutfört i och med hans död och uppståndelse. Då skulle Kristi himm innebära Jesu pensionering. Men så verkar inte vara fallet. Hans uppdrag fortsatte och fortsätter. Detta är klart hos vissa äldre teologiska system som talar om Jesu förhärligande och man ser "the Ascension of Christ" som ett av flera steg i hans uppdrag. 

Det här är ett ganska långt blogginlägg, så här är en kort sammanfattning för dem som inte orkar med hela utredningen:
Jesus talade om att Guds rike etablerades på något sätt vid hans ankomst till världen. Kristi himm innebär Jesu tronbestigning där Jesus intar platsen som gudsrikets kung, med uppdraget att med Guds makt befästa Guds rike fullt ut. Kristi himm-helgen firar alltså att Guds räddning av världen sätter igång "på riktigt". Satans dagar är räknade.


Det där är kanske inte så tydligt, så här följer den långa versionen:

torsdag 21 april 2016

Hörnstenen i Bibelns sexualetik - ett-kött-tanken

Jag fick en fråga på sociala medier kring om sex enligt Bibeln är samma sak som äktenskapet, eller om det är "endast" hör till äktenskapet, efter något jag måste ha klämt ur mig på Betel fhsk för många år sen. Så här kommer ett litet svar.

Kristendomen har ju haft en ganska strikt reglering kring detta med sex. Framför allt har man förbjudit sex utanför den äktenskapliga relationen, och varit emot skilsmässa och omgifte. Allteftersom samhället har sekulariserats har gapet mellan samhällets syn och den traditionella kristna synen vidgats. Är detta bara ett uttryck för kristendomens allmänt surkonservativa inställning till förändring, eller finns det en anledning till denna tröghet?

De relevanta bibeltexterna

Försöker man att förstå Bibelns syn på sex, finns det en poäng som står ut, och som förklarar i princip alla Bibelns avoga åsikter: I det sexuella samlaget blir paret "ett kött". Idén lanseras i skapelseberättelsen i 1 Mos 2:23-24, efter att Gud hade skapat Eva av en bit av Adam:
BIBEL 2000
Då sade mannen: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen."
Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett [hebr ett kött]. 
SVENSKA FOLKBIBELN
Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits."
Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.
I sig är denna text inte jättetydlig, men det blir klarare när man ser hur Jesus använder texten i bl a Matt 19;3-6:. 
Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?" Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett [grek ett kött]. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." 
OK att man blir ett kött i äktenskapet, men finns det någon anledning till att "bli ett kött" syftar på sexet? Eller i alle fall att det är en konsekvens av sexet? Paulus gör det klart i 1 Kor 6:15-16 när han genom att citera 1 Mos 2:25 argumenterar för varför församlingsmedlemmarna ska sluta gå till prostituerade:
 Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej, naturligtvis inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en sköka är en kropp med henne? Det heter: De två skall bli ett kött. 

Konsekvenserna av bibeltexterna 

Det är denna tanke som gör den bibliska sexualetiken så avvikande idag. Den sexuella föreningen är inte endast en fritidssysselsättning, utan när man har sex igångsätts en funktion i skapelsen där Gud fogar samman personerna till en enhet som är tänkt att bestå livet ut. Det förklarar varför man ska endast ha sex med den man lovat livslång trohet till. Det förklarar också varför Jesus vänder sig emot skilsmässa (eller egentligen omgifte efter skilsmässan, för genom den nya förening man då bildar bryts den gamla föreningen). 
Den här sammanfogningen har inget att göra med om man är kristen, eller om man vigs i en kyrka. Alla människor oavsett religion fogas samman av Gud genom sex. 

Så, är äktenskapet därmed just att man har sex med varandra? Många bibelforskare som skriver om detta betonar att äktenskapet är mycket mer än sex (att man bildar en social enhet, att "hålla sig till" (SFB) syftar på att ingå ett förbund osv), men samtidigt verkar Paulus-texten ganska klar med att den livslånga föreningen sker just i den sexuella föreningen. 

Att bli ett kött - det låter fint, men sker det verkligen på riktigt? Kan vi märka det "på riktigt"? Jag tror det. Lägg märke till hur monogam människan faktiskt är. Trots alla försök på 1960-70 talet om att skapa fri sex, och polyamoura familjebildningar, är det fortfarande extremt smärtsamt när en part i en parrelation visar sig ha varit otrogen. Varför det? Varför är svartsjukan så stark fortfarande? Det ligger nära till hands att tro att man faktiskt har fogats samman till "ett kött". 

En liten varning till slut

Om någon nu tänker på vad allt detta innebär, skulle denne kunna komma fram till att den nu är gift med den personen som man hamnade i säng med efter den senaste krogrundan, och att man måste söka upp den för att bilda familj. Eller om en lägerflört gick för långt för ett par år sen och man inser att man är gift med Kalle från Skillingaryds UV-scoutkår. Är det så? Njaeee. När vi läser NT är det klart att Paulus & Co inte anser att man är skyldig till att bilda familj med den senaste personen man begick otukt med. Sex utanför äktenskapet är snarare ett missbruk av den förenande funktion som Gud har skapat sexet till att vara. Ja, bordellkunden förenades verkligen med den prostituerade vid det senaste besöket. Men det innebär inte att han nu är skyldig att bibehålla den föreningen, utan snarare gå tillbaka till sin hustru och "återförenas" med henne igen och sen hålla sig till det. Och på samma sätt är en tonåring inte bunden till den hon av misstag hade sex med, utan ska se till att göra rätt i framtiden istället. 

söndag 3 april 2016

Varför Apg 17:26 inte bör förstås nationalistiskt

Här kommer ett kort inlägg om en text i Apg 17 som ibland används för att hävda att vi bör "bevara Sverige svenskt".

Mitt inne i sitt tal i Athen säger Paulus följande ord.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom — han är ju inte långt borta från någon enda av oss.
Apg 17:26-27 (B2000)
Det är de fetstilta orden som är viktiga i sammanhanget. Det finns generellt sett två tolkningar av dem.
Tolkning 1: Gud har dragit upp nationsgränserna och satt upp tidsramar för när olika stormakter får växa fram respektive försvagas. 
Denna tolkning används ibland för att mena att olika folkslag ska bo på olika landområden och utveckla sina egna kulturer. Och därför bör Sverige inte ta emot t ex muslimska flyktingar som förstör den svenska kultur som Gud låtit växa fram här.
Men det finns en till tolkning av versen:
Tolkning 2: Vid skapelsen drog Gud gränser för vattendragen och haven och lät beboelig landyta uppstå som människan säkert kunde bo på. Och han satte tider såsom regelbunden dygnsrytm och årstider så att människan kunde försörja sig genom jordbruk. 
Den här tolkningen baserar sig bl a på 'Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt."' (1 Mos 1:9, jmfr Ps 104:5-9 OBS v 9).

Så vilken tolkning är rätt? Det faktum som ofta förbises är att talet i Apg 17 är ett av två tal i Apg som riktas till rena hedningar. Oftast i Apg predikade Paulus & Co till antingen judar, eller till hedningar som bad till judarnas Gud - s k gudfruktiga hedningar. De hade förkunskapen som ofta behövdes för att ta emot evangeliet om Jesus. Men så har vi då två tal som är riktade till hedningar som inte var tillbedjare av judarnas Gud, utan som bad till sina egna gudar. Det finns många paralleller mellan dessa två tal, vilket gör att vi får stor hjälp av den ena när vi ska tolka den andra.

Om Apg 17 är det ena talet, finns det andra i Apg 14:15-17. Precis som i Apg 17 är budskapet att de måste upphöra med sin avgudadyrkan och vända sig till den ende sanne Guden. Men där står också följande:
Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje."
Apg 14:16-17

I både kap 17 och 14 säger Paulus att Gud har gett ett vittnesbörd om sig själv, som gör det möjligt att kunna söka sig fram till honom. De står inte helt i mörker. Men nu kommer vi till det viktiga. I 14:7 är det "regn och skördetider" som är vittnesbördet, dvs att Gud skapat möjlighet för människan att kunna försörja sig genom jordbruk. Om det var så Paulus tänkte i kap 14, är det troligast att Tolkning 2 av kap 17 är sann, där Guds fastställande av tider och gränser inte handlar om nationsgränser utan om att Gud satt en gräns för vattnen så att människan har jordyta att leva på och regelbundna årstider som låter henne odla.

Alltså kan Apg 17:26 inte användas emot kulturell mångfald, vilket skulle bevisas.

tisdag 1 mars 2016

Mellantillståndet och GTs tanke om andens återvändande

Jag har ägnat morgon åt att läsa i "Dictionary of Paul and his Letters" (IVP) om mellantillståndet, dvs frågan om vad som händer med människan mellan kroppens död och den framtida uppståndelsen.

Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.

Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?

Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.

Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:

Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
 Ps 104:29-30

 ...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;  då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7

Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.

tisdag 10 november 2015

Lukasevangeliets första budskap: Tro på Gud

Det första kapitlet i Lukas evangelium är ett kapitel om två kvinnor som mirakulöst blir gravida. Elisabeth ska få en son som ska förbereda Israels folk för att ta emot ett besök av Gud själv (v 68). Maria ska få  en son som ska bli kung över Israel (v 32-33). Elisabeths graviditet är mirakulös för att hon är ofruktsam och dessutom är hon och gubben för gamla. Marias är mirakulös för att hon ännu inte haft någon karl. Så långt är berättelserna ganska lika.

Men på en punkt skiljer de sig. När Sakarias kontaktas av ängeln om att de ska få barn, reagerar han med tvivel - han vill ha något slags bevis (v 18). Han och frun har väl kämpat länge med sin barnlöshet (det var en skam på den tiden att vara barnlös). De har bett om barn till Gud i många år, och växlat mellan hopp och tvivel. Och sedan när ålderdomen kom slutade de. 
Maria kommer här som en kontrast. Hon reagerar med tro i v 34-38 (om än med en viss undran om hur det ska gå till). Hon har visserligen inte kämpat med något som Elisabeth och Sakarias, men å andra sidan är det som utlovas henne mycket mer bisarrt - hon ska bli med barn utan att ens ligga med någon man. Eller genomgå provrörsbefruktning. Elisabeths mirakel fanns det ju tidigare föregångare till (Abraham och Sara var det bästa), men aldrig tidigare hade man hört talas om en gravid jungfru. Men ändå så tror hon. 

Lukas 1 är alltså en berättelse om tro, som den grundläggande, livsdefinierande tilliten till Gud, som gör att man svarar med "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när man får reda på att man ska slängas in i en tidig utomäktenskaplig tonårsgraviditet, med medföljande skam och ryktesspridning. 

Men hur gick det för Sakarias då, den tvivlarna? Tja, han fick sig ett bevis:

"du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker"

Där fick han ett tecken så 'an teg! 

måndag 9 november 2015

Maria-vördnad? Nej säger Lukas evangelium

Ulf och Birgitta Ekman har figurerat igen i media efter att deras bok kommit ut om deras väg till den katolska kyrkan. Birgitta har valt Maria, Jesu mor, som skyddshelgon. Maria är ju den främsta av Kyrkans helgon och mycket populär bland världens katoliker.
Jag hörde en gång en katolsk nunna tala om hennes relation till Maria på ett seminarium på den frikyrkliga Frizon-festivalen på Torps gård utanför Örebro. Den nu avlidne, och fantastiska teologen Hans Johansson anordnade seminariet och delgav själv sedan hans nyvaknade intresse för Jesu mor. Jag fick intrycket att han ville väcka det intresset även hos deltagarna på Frizon- festivalen.
Maria förespråkarna pekar gärna till Luk 1:42, 48 för att visa att Maria är den främste bland människor eftersom hon burit på Jesus själv.
Att dra den slutsatsen ur de verserna är lite långdraget måste jag säga, om man nu ska göra en ordentlig exeges (vad skulle t ex en formkritisk analys säga?).
Det som däremot är klarare är att Jesus själv behandlar den här frågan om Maria. Mitt i Lukas elva, efter en massa snack om demoner och före texten om Jona- tecknet, händer plötsligt följande:
Luk 11:27-28
27 När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat." 28 Men han svarade: "Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Här, i vers 27, har vi någon som faktiskt prisar Maria salig, just för att hon haft en sådan nära relation till Jesus, precis som katolikerna förespråkar. Men Jesus säger emot. Det är snarare (eller "istället") de som hör Guds ord och "tar vara på det" som är de saliga. Jesus nedgraderar alltså den "kroppsliga" relationen till honom, vilket är en direkt motsägelse av katolikernas doktrin (särskilt som människorna på den tiden lade stor vikt vid sin härkomst). Och lyfter upp dessa som valt att följa honom istället.
Jesus gör på ett liknande sätt här:
Luk 8:19- 21
19 Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte ta sig fram till honom i trängseln. 20 Man sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig." 21 Men han svarade: "Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det."
I textens kulturella kontext nedtonar han alltså Marias betydelse snarare än lyfter upp den. Jag vet inte om det kan sägas klarare än så här. Lukasevangeliet motsäger Maria-dyrkan.