Lärdom 2 från sommarens läsning: Memorera OCH analysera

Jag har en vän som flyttade från Stockholm till en landsort, och började gå till en församling där. Men efter några månader beklagade han sig på telefon till mig. Ingen i församlingen ville diskutera trosfrågor. Han var van, ifrån sitt sammanhang i huvudstaden, att man ständigt pratade om trosfrågor, men i den nya församlingen tystnade folk så fort han lyfte ämnet. Ofta kan en församling som består av människor som växt upp i kyrkan, ha tron i ett "glasskåp". Man fick evangeliet genom barn- och ungdomsarbetet, och man säger sig tro på det. Men man har inte pratat om den eller undersökt den sen konfirmationen. Så var det inte med Bibelns kristna. 

Memorering OCH analys

Det traderingsmönster som Jesus och apostlarna tog med sig från sitt judiska sammanhang hade både memorering och en efterföljande diskussion.

Det var detta som gjorde muntlig tradition så mycket bättre än en skriftlig tradition: eleven lärde sig inte endast lärdomen ordagrant, utan fick också reda på vad den betydde. Efter att Jesus-berättelsen eller Jesus-orden memorerats började man ställa frågor om hur det skulle förstås. Det här ledde till rejäla diskussioner. Luke Brad Bobo har skrivit en avhandling där han jämför rabinska och moderna undervisningsmetoder. Han skriver:

"To say that these debates were lively is an understatement as these rabbis argued, they discussed, they disagreed with fierce intensity, but they also understood that they were defending a human point of view, not the final word of God. So, any academic divergence was never permitted to disrupt the peace and unity..." (s 114)

Den muntliga traderingen innefattade alltså rejäla diskussioner, inte endast en lam frågestund. Målet var ju att analysera och begripa vad Jesus-orden betydde. 

Fyra repetitioner, sen kör vi 

Jag var i en Svenska kyrkan-kyrka (man kan ju inte säga en svensk kyrka) i söndags på gudstjänst, och som brukligt är lästes en text ifrån GT, en ifrån något av breven och sen en evangelietext. Men tanten läste så fort och koncist att ingen hann lägga märke till vad texten sa. Så här är det ofta i kyrkorna. Och även om man lägger upp texten på overhead, har folk glömt den när man går vidare till nästa bild. Men det är inte endast bibeltexten folk glömmer. Man glömmer hela predikan, så fort man kommit ut till fikat och börjar tjöta med någon om altanen man håller på att bygga. Hur är det tänkt att Ordet ska få förvandla oss då?

Birger Gerhardsson berättar att det var annorlunda i traderingens tidevarv. Förkunnaren repeterade först bibeltexten muntligen med åhörarna tills den var inpräntad i minnet (oftast räckte det fyra gånger), och sedan vidtog diskussionen. Det är så man gör när man inte har penna och papper, eller projektor, till hands. Med en sådan kultur har man inte problem med att folk inte kan sätta ord på sin tro, eller diskutera den som jag nämnde ovan. 

Ibland är vi duktiga på att komma ihåg Jesu ord - faktiskt. Jag körde ett litet test med en vän igår, och det är märkligt hur år av predikningar och textläsningar faktiskt gör att man kommer ihåg Jesu slutkläm på många bibelepisoder. Men som vi sett ovan, räcker det inte med att memorera texter (och det var väl här bibelmemoreringsrörelsen på 1970-talet kanske missade) - det ska analyseras också, så att man mentalt kan knyta en diskussion till texten. Då får den effekt.