lördag 9 augusti 2014

Andefyllda människor innan pingstdagen

När jag läste på THS fick jag lära mig att ett av Lukas särdrag, i kontrast mot de andra synoptikerna, var att han gärna betonar Anden. Eller rättare sagt, han identifierar gärna den Helige Andens verk i människor. Således ser han Jesus som en andeuppfylld människa (förutom att vara Guds son naturligtvis). Detta är kanske inte så konstigt eftersom det är Lukas sen som fortsätter med Apostlagärningarna, som ju i mångt och mycket handlar om Andens ankomst och följderna därav.
Men i dagens läsning upptäckte jag att långt innan både Apostlagärningarna och även Jesu andefyllda verksamhet, så beskrivs Symeon som en riktig Andens man. Symeon var ju den farbror som kom fram till den heliga familjen i templet när det var dags för dem att offra efter Jesu födelse, och han uttrycker en lovprisning i respons till att få ha mött "Israels tröst".
Så här beskrivs Symeon i Luk 2:
25 I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, 26 och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. 27 Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus...
Det som förvånade mig här var att Symeon beskrivs i princip som en kristen efter pingstdagen, fast detta var långt före korset och även Jesu deklaration att Guds rike kommit med honom.
Min bild hittills har varit att Jesus kom och var den förste andefyllda människan, och sedan kom pingstdagen varefter alla kristna får ta del av Anden på liknande vis. Men här har vi en man varom det sägs att "Helig Ande var över honom" (v 25, και πνευμα ην αγιον επ᾽ αυτον) där "var" är imperfekt, dvs Anden var konstant över honom, och inte just vid detta tillfälle.
Vilka teologiska konsekvenser får detta? Ja, kanske får man inte se pingstdagen som Andens första ankomst, utan mer som ett utgjutande över alla fromma, som Joels profetia talar om (se Apg 2:16ff, där Petrus tolkar in Joel 2 i händelseförloppet). Efter pingst får alla del av den ande som reserverats för vissa andliga giganter tidigare.
Tänk vilken kille den här Symeon var. Han var i övrigt ingen kändis. Han var varken präst eller profet (vad vi vet), men ändå var Anden stark över honom och talade till honom. Symeon talade säkert i tungor också. 

torsdag 7 augusti 2014

Jesus är Guds son för att han saknar pappa

Det här kanske är en självklarhet för många, men i Luk 1:34-35 kopplas Jesu gudomliga unikum med att han avlas genom den helige Ande.
Maria sade till ängeln: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." Men ängeln svarade henne: "Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över [grk: överskugga] dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Gud utvalde med flit en ogift oskuld till föderska av sin son, någon som inte själv kunde ge upphov till ett barn, detta för att han själv ville skapa det här barnet på något sätt. Man kunde ju annars tänka sig att Jesu eviga 'själ' skulle kunnat förenas med ett gift pars nybefruktade ägg.
Men man kan samtidigt undra över vart det här barnet(s kropp) kom ifrån. Tog Gud ägget från Maria och kompletterade med y-krosomen? Eller nyskapade han ett befruktat ägg i Marias livmoder, så att hon endast var en surrogatmamma?
Jag kanske lutar åt det senare. Ska han verkligen avla sin egen son, gör Gud väl bäst i att skapa honom från scratch, helt och hållet hans. Ibland menar man att Marias genetiska del gav honom en sann mänsklighet, men en människa är väl inte mindre mänsklig bara för att han skapats av Gud (jmfr Adam)?
Och om man låter ägget komma från Maria, kommer man inte riktigt ifrån att Gud och Maria har ett barn ihop. Och där närmar vi oss snabbt tanken på Maria som Guds gemål...
Inkarnationen är knepigt. Men utifrån den här texten förstår jag att Jesus status som Guds son bygger på att han inte avlades av Josef, utan på något vis skapades direkt av Anden i Marias mage.

torsdag 24 juli 2014

Absolutism krävs för att kunna helga Guds namn

Denna morgon snubblade jag över följande text när jag analyserade varför Johannes Döparen inte fick supa med de andra ungdomarna:
3 Mos 10
9 Vin och starka drycker får du och dina söner inte dricka när ni skall gå in i uppenbarelsetältet, ty då dör ni. Detta skall vara en oföränderlig stadga genom alla släktled, 10 för att ni skall kunna skilja mellan heligt och icke heligt, rent och orent, 11 och undervisa israeliterna om alla de lagar som Herren har givit dem genom Mose.
Detta gällde prästfamiljen i Israel. Det intressanta är kopplingen mellan alkohol och helighet. Att hålla något för heligt, att helga något, är något förenklat att vara aktsam med något, att behandla något med försiktighet, att inte slarva när man har med det att göra. Människan är till sin natur en slarver och risken är stor att vi behandlar ämnet Gud slarvigt och relaterar till honom slarvigt. Detta är att vanhelga Guds namn (han brukar döda såna människor ibland).
Ovanstående präster fick därför inte närma sig helgedomen berusade. När man är berusad (av alkohol, droger, fnitter, ironisk mentalitet, lathet, popularitet, stress) ser man inte klart vad man håller på med. Man är liksom instängd i sig själv, supersubjektiv, och ser inte klart på det som är utanför sig själv. Och då riskerar man att behandla Gud slarvigt, utan hänsyn till den storhet och värdighet han har. Respekt, är ordet!
Frågan är hur vi tillämpar detta i dagens kyrka. Förslag någon?

måndag 21 juli 2014

Lovsångernas judiskhet i Luk 1 talar för deras äkthet

Ibland ifrågasätter forskare om predikningar, tal och andra längre citat i evangelierna och apostlagärningarna verkligen kan vara äkta ("vadå, satt det en sekreterare på höger sida som passade på att skriva ner allt Petrus spontant sa på pingstdagen, eller?"), eller om det inte snarare är böckernas författare som skrivit ihop något passande.

När jag har läst Lukas kapitel 1 nu, vari både Sakarias & Elisabeth och Maria får reda på att de ska föda Johannes Döparen resp Jesus, har jag slagits av hur extremt judiska deras responser är (se Luk 1:46-55 och 68-79). Marias barn beskrivs som en väldigt judisk Messias som ska frälsa Israel "från sina fiender" (v 71)

I Marias berömda lovsång står det:

52 Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
...
54/55 Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Messias beskrivs som en världshärskare, och någon som ska upprätta just Israel. 

Allt detta gör det osannolikt att Lukas skulle författat lovsångerna själv eftersom han skrev i en tid då kyrkan var till större delen fylld av icke-judar (som inte vill höra om någon exklusivt judisk Messias), och då romarna var känsliga för judiska upprorstendenser (en Messias som utmålas som judisk, jordisk kung skulle ge de kristna en farlig stämpel på sig). Utan det talar snarare för att han återger en gammal källa med tidig judiskt ursprung.

Om Marks bibelblogg

Bloggar ska ju vara snabba, spontana texter, inga litterära mästerverk som gått genom korrektur i flera vändor. Därför tänkte jag starta upp den här bloggen där jag kan snabbt få ur mig insikter, funderingar och idéer som jag råkar på i mitt personliga studium av Bibeln. Jag ska försöka hålla mig kortfattad och inte långrandig.
 Därför sätter jag punkt här. Punkt.