tisdag 1 mars 2016

Mellantillståndet och GTs tanke om andens återvändande

Jag har ägnat morgon åt att läsa i "Dictionary of Paul and his Letters" (IVP) om mellantillståndet, dvs frågan om vad som händer med människan mellan kroppens död och den framtida uppståndelsen.

Tyvärr är det många kristna som tror att "saligheten" kommer där vid dödsögonblicket - att man kommer till himlen där Gud bor (detta är grekiskt tänkande, de såg kroppen som någonting dåligt, och såg döden som själens befrielse).Denna tanke späds på av amerikanska böcker om nära-döden-upplevelser som kommer hit. Men då tar man inte alls hänsyn till den väldigt annorlunda bild som finns i NT och fanns i den tidens judendom. Enligt den är den kroppsliga döden inte en befrielse utan en fiende därför att människans själ/ande hör hemma i en kropp. I 2 Kor 5 beskriver Paulus tillvaron utan kropp som någonting negativt - att vara avklädd/naken. Tanken är att när kroppen dör hamnar människan i ett "onaturligt" tillstånd, ett skadat tillstånd, som uppståndelsen sen är ett bot för.

Frågan som jag har läst om idag är hur tillvaron är mellan denna negativa död, och den positiva uppståndelsen. På ett sätt vore det självklara att själen var i en dvala, när den saknade kropp. Och mycket riktigt beskrivs döden som en sömn i NT (se t ex Ef 5:14). Men så finns det verser där (framför allt Paulus) tänker sig att han kommer att "vara med Kristus" när han dör (t ex Fil 1:23). Hur ska man förstå detta? Är man i ett medvetet tillstånd efter döden? Och får man redan då den belöning/straff som egentligen borde utdelas först vid uppståndelsen eftersom domen kommer först där?

Detta har ställt till det för bibeltolkarna. Varför talar Paulus på det sättet? Vissa menar att Paulus genomgår en utveckling från hebreiskt till grekiskt tänkande under sitt liv. Först såg han, på judiskt vis, att man förenades med Gud först vid uppståndelsen. Men att han sen gick över till att tro att man kommer till Gud/Kristus redan när man dör. Då blir i praktiken uppståndelse, domedagen och gudsriket på jorden onödiga.

Så hur ska vi förstå Paulus ord om att dö och vara hos Kristus (Fil 1:23)? En sak som inte togs upp i artikeln jag läste imorse var orden i GT som jag lite senare mindes. På flera ställen står det att människans ande återvänder till Gud när hon dör. Se här:

Om han återtar sin ande, tar tillbaka sin livsfläkt, då förgås allt levande på en gång, och människan blir åter till jord.
Job 34:14-15

Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
 Ps 104:29-30

 ...ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar;  då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.
Pred 12:6-7

Dessa texter borde vara en viktig bakgrund till Paulus tal om att "vara hos Kristus" när han dör. Det judiska tänkandet innebar inte endast att människan kom till dödsriket vid döden, utan att de på något vis är hos Gud - för Gud återtar människans livsande. För en kristen är det då en trygg plats, Gud har kontroll på läget även i döden. Om det sen är ett medvetet tillstånd eller inte, det vet jag inte. Men jag tyckte i alle fall att detta tema i GT är ett viktigt perspektiv att ha med i tolkningen av Fil 1:23.

tisdag 10 november 2015

Lukasevangeliets första budskap: Tro på Gud

Det första kapitlet i Lukas evangelium är ett kapitel om två kvinnor som mirakulöst blir gravida. Elisabeth ska få en son som ska förbereda Israels folk för att ta emot ett besök av Gud själv (v 68). Maria ska få  en son som ska bli kung över Israel (v 32-33). Elisabeths graviditet är mirakulös för att hon är ofruktsam och dessutom är hon och gubben för gamla. Marias är mirakulös för att hon ännu inte haft någon karl. Så långt är berättelserna ganska lika.

Men på en punkt skiljer de sig. När Sakarias kontaktas av ängeln om att de ska få barn, reagerar han med tvivel - han vill ha något slags bevis (v 18). Han och frun har väl kämpat länge med sin barnlöshet (det var en skam på den tiden att vara barnlös). De har bett om barn till Gud i många år, och växlat mellan hopp och tvivel. Och sedan när ålderdomen kom slutade de. 
Maria kommer här som en kontrast. Hon reagerar med tro i v 34-38 (om än med en viss undran om hur det ska gå till). Hon har visserligen inte kämpat med något som Elisabeth och Sakarias, men å andra sidan är det som utlovas henne mycket mer bisarrt - hon ska bli med barn utan att ens ligga med någon man. Eller genomgå provrörsbefruktning. Elisabeths mirakel fanns det ju tidigare föregångare till (Abraham och Sara var det bästa), men aldrig tidigare hade man hört talas om en gravid jungfru. Men ändå så tror hon. 

Lukas 1 är alltså en berättelse om tro, som den grundläggande, livsdefinierande tilliten till Gud, som gör att man svarar med "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" när man får reda på att man ska slängas in i en tidig utomäktenskaplig tonårsgraviditet, med medföljande skam och ryktesspridning. 

Men hur gick det för Sakarias då, den tvivlarna? Tja, han fick sig ett bevis:

"du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker"

Där fick han ett tecken så 'an teg! 

måndag 9 november 2015

Maria-vördnad? Nej säger Lukas evangelium

Ulf och Birgitta Ekman har figurerat igen i media efter att deras bok kommit ut om deras väg till den katolska kyrkan. Birgitta har valt Maria, Jesu mor, som skyddshelgon. Maria är ju den främsta av Kyrkans helgon och mycket populär bland världens katoliker.
Jag hörde en gång en katolsk nunna tala om hennes relation till Maria på ett seminarium på den frikyrkliga Frizon-festivalen på Torps gård utanför Örebro. Den nu avlidne, och fantastiska teologen Hans Johansson anordnade seminariet och delgav själv sedan hans nyvaknade intresse för Jesu mor. Jag fick intrycket att han ville väcka det intresset även hos deltagarna på Frizon- festivalen.
Maria förespråkarna pekar gärna till Luk 1:42, 48 för att visa att Maria är den främste bland människor eftersom hon burit på Jesus själv.
Att dra den slutsatsen ur de verserna är lite långdraget måste jag säga, om man nu ska göra en ordentlig exeges (vad skulle t ex en formkritisk analys säga?).
Det som däremot är klarare är att Jesus själv behandlar den här frågan om Maria. Mitt i Lukas elva, efter en massa snack om demoner och före texten om Jona- tecknet, händer plötsligt följande:
Luk 11:27-28
27 När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat." 28 Men han svarade: "Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Här, i vers 27, har vi någon som faktiskt prisar Maria salig, just för att hon haft en sådan nära relation till Jesus, precis som katolikerna förespråkar. Men Jesus säger emot. Det är snarare (eller "istället") de som hör Guds ord och "tar vara på det" som är de saliga. Jesus nedgraderar alltså den "kroppsliga" relationen till honom, vilket är en direkt motsägelse av katolikernas doktrin (särskilt som människorna på den tiden lade stor vikt vid sin härkomst). Och lyfter upp dessa som valt att följa honom istället.
Jesus gör på ett liknande sätt här:
Luk 8:19- 21
19 Hans mor och hans bröder kom dit, men de kunde inte ta sig fram till honom i trängseln. 20 Man sade till honom: "Din mor och dina bröder står där ute och vill träffa dig." 21 Men han svarade: "Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det."
I textens kulturella kontext nedtonar han alltså Marias betydelse snarare än lyfter upp den. Jag vet inte om det kan sägas klarare än så här. Lukasevangeliet motsäger Maria-dyrkan.

måndag 19 januari 2015

Vad betyder "Tro som ett senapskorn"?

Introduktion

Det finns ett märkligt bibelord i Nya testamentet som länge förbryllat mig. Det är versen som säger att om man har tro stort som ett senapskorn så kan man förflytta berg. Som alla trogna predikokonsumenter vet ansågs senapskornet på den här tiden vara den minsta bland frön i växtriket. Det här bibelordet brukar därför, i predikningar, oftast tolkas som att man behöver inte ha en särskilt stor eller stark tro för att Gud ska höra och svara på ens böner. Jag har t o m hört sådana som har legitimerat tvivel utifrån detta.

Det som dock förbryllar mig med denna vers är att den används i en text där Jesus nyss har bannat lärjungarna för att de hade en svag tro. Lärjungarna har just misslyckats med att driva ut en demon som orsakat "fallandesjuka", och efter att Jesus senare fördrivit den utan problem, undrar lärjungarna:
”Varför kunde inte vi driva ut demonen?” Han svarade: ”Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.”
(Matteus evangelium 17:19b-20)
Är det inte märkligt att Jesus först kritiserar dem för deras svaga tro, och härrör det uteblivna miraklet till det, för att sedan säga att tron kan vara hur liten som helst?

Tesen

Men den här versen är grovt missförstådd. Liknelsen med senapskornet har inget att göra med en liten/svag tro i förhållande till en stor/stark tro. Istället skulle jag vilja föreslå att versen tolkas så här:
Även om du inte har något mer än en (stark) gudstro att rubba berget med, så räcker det. Gud kommer att flytta berget åt dig. 
Jämförelsen med senapskornet syftar inte på att tron är liten i förhållande till en stor tro, utan på att tron är liten i förhållande till ett fysiskt berg! Det fantastiska med gudstron är att någonting mentalt kan orsaka förändringar i den fysiska världen, säger Jesus. För annars är våra mentala upplevelser helt verkningslösa på materia: Min sorg får inte skogen att vissna; min nyfikenhet får inte solen att gå upp; och jag kan vara hur hatisk som helst mot mördarsniglarna, men känslan kommer ändå inte att ta kål på dem.

Argumenten.

OK, så skulle man kunna tolka texten kanske, men vad säger att det är den rätta tolkningen?

Argument 1: Översättningsmiss

Det först vi måste räta till är översättningen. Bibel 2000 lägger in en lite tolkning i sin översättning:
"om ni har tro så stor som ett senapskorn "
Men i grekiskan står det egentligen:
"om ni har tro som ett senapskorn" (ἐὰν ἔχητε πίστιν ὡς κόκκον σινάπεως,)
Innebörden av denna rättelse är att i den övre översättningen är det just att deras tro är liten i förhållande till andras tro. I den nedre översättningen kan tron förstås som liten i förhållande till andra saker i tillvaron. T ex fysiska berg. Eller ekonomiska skulder. Eller elaka skolbarn.

Argument 2: Retoriken

Det viktigaste argumentet för denna annorlunda tolkning handlar dock om kontrast. I retorik, både antik och modern, kan man få fram poänger genom att använda kontraster, överdrifter (hyperboler) och bildspråk. Vår vers (vers 20) om senapskornet är ett sorts ordspråk, skrivet med just sådana här retoriska drag. Den innehåller bildspråk (senapskorn och berg); hyperbol (senapskornet var det minsta fysiska ting man kände till, och berg var det största); och kontrast (senapskornet fungerar som bergets motsats eller motpol).

Det som hela tolkningen av versen står och faller på är: Vilken är den litterära kontrasten i versen? Den traditionella tolkningen, som även Bibel 2000 försöker bistå genom sitt lilla tillägg ovan, är att kontrasten är mellan en senapskorns-liten tro och en stor/stark tro. Men gör vi en litterär analys av texten som ovan blir det fullständigt uppenbart att kontrasten  är mellan senapskornet och berget: De är de två bilderna i versen; och de hör ihop som ett par för att de var dåtidens metaforer för "minst" respektive "störst".

Vad säger alltså Jesus?

Vad är det då som Matt 17:20 försöker säga? Jesus tar det allra minsta respektive det allra största som dåtidens människor kände till, ett senapskorn respektive ett berg (jag läste någonstans att man på den tiden tänkte sig berg som det största och stadigaste som fanns, och att de t o m höll uppe himmelen), och så säger han att vanligtvis kan inte ett senapskorn ha särskilt stor påverkan på ett berg. Och det kan definitivt inte putta bort det. Vi kan tycka att vår tro - ett inre, mentalt tillstånd -  på samma sätt inte kan rubba ett berg (eller andra otympliga hinder). "Men sannerligen säger jag er: om ni har tro, vilken liksom senapskornet är oansenlig och obetydlig i den här världen, kan ni ändå säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." Hemligheten ligger naturligtvis i att tron begär hjälp ifrån den allsmäktige Gud.

Slutsats

När Jesus använder sig av senapskornsmetaforen i Matt 17:20 syftar det inte på att tron inte behöver vara stark. Det skulle gå emot vers 19 samt det tema av svag och stark tro som är ett av Matteus särdrag. Istället menar han att tro på Gud kan upplevas lika liten och verkningslös som ett senapskorn som ska flytta på ett berg, men pga Guds kraft så kan tron ändå flytta på hindret.


P.S.

Även om jag tycker att denna tolkning är klockren för Matteus-texten, måste jag erkänna att en liknande text i Luk 17:6 är mer problematisk. Men det är en annan historia :-S

lördag 29 november 2014

Varför kom Jesus med förlåtelse till judar?

eller

"Why Jesus was so totally missional."


Jag har nu i några dagar grunnat på ett i mångas ögon ganska banalt problem: Varför förlät Jesus synder? 
Bakgrunden är den välkända söndagsskoletexten om den lame mannen i Luk 5:17-26 som blir nedhissad genom taket av sina vänner. Jesus ser deras tro och säger "Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder." (egentligen säger inte Jesus "Min vän", utan det mer förortsliga "mannen!", men det är en bisak).

Anledningen till att jag ställer frågan är den positiva bild av judendomen på Jesu tid som växt fram i bibelforskningen under senare delen av 1900-talet (ofta kallat för Det nya perspektivet på Paulus). Innan tänkte (märkligt nog) både lekmän och teologer att Jesus kom med syndernas förlåtelse och nåden, och dessförinnan var det lagiskhet som gällde om man ville bli frälst. Numera är det vedertaget att även i Gamla testamentet frälste och förlät Gud människan genom nåd. Det var det som offren och tempeltjänsten var till för: Att försona den bristfälliga människan med Gud. Om det alltså fanns förlåtelse för judarna genom djuroffren osv, och det offersystemet var igång på Jesu tid med kontinuerlig försoning för det judiska folket, varför förlät då Jesus den lame (judiska) mannens synder?

Vi är vana att ta till oss den här texten därför att människor idag som kommer till tro på Jesus är oförlåtna syndare tills de vänder sig till Jesus och ber om frälsning. Men vi kan inte på rak arm likställa den tidens åhörare med dagens svenskar. Judarna som Jesus predikade för var just judar - gudsfolket, dem som Gud levde i förbund med (man skulle kunna säga att de var den tidens "kristna", om ni förstår vad jag menar).

Så varför förlät då Jesus den lame mannens synder?

Kanske skulle det kunna förklaras av judarnas kollektiva skuldkänslor. Jag har någonstans läst att vissa judar trodde att Gud fortfarande var vred på dem, som folk. 600 år tidigare hade de vanskött sig (läs 1-2 Kungaböckerna) så pass att Gud till slut hade fått nog och sände babylonierna på dem, vilka hade tvingat judarna i exil. Efter 70 år hade de dock avtjänat sitt straff, och fick återvända till sitt land. Jesaja utlovade nu att Gud skulle upprätta det judiska folket. Men trots dessa profetord återupprättades inte landet Israel helt. Efter babylonierna kom perserna. Och efter perserna kom grekerna. Och efter grekerna kom romarna. Detta uppfattades av vissa judar som att folket fortfarande inte höll det mått som Gud krävde av dem.
Men vid närmare eftertanke tycks detta inte hjälpa oss i vår tolkning av Jesus som förlät synder. Det är nämligen individer som Jesus tillsäger förlåtelse, inte det judiska folket. Och ovanstående skuld var ju mer en kollektiv skuld. 

Så varför förlät då Jesus synderna för den lame mannen?

Jag var själv tvungen att möblera om ordentligt i tankarna för att pusselbitarna skulle falla på plats. Den ovanstående uppfattningen om att det judiska offersystemet sonade folkets synder per automatik, är inte hela sanningen. Den judiska tron hade nämligen också en plats för omvändelse. Detta blir ännu tydligare i och med Johannes Döparen, som just predikade omvändelse - och i praktiken också sa att oomvända judar var inget mer än hedningar.

För mig var detta på nåt vis en nyhet, och jag var tvungen att revidera min bild av de som kom för att lyssna på Jesus.

Det judiska folket var gudsfolket, men kunde likväl delas upp i följande tre kategorier:
  1. Rättfärdiga judar som levde i kontinuerlig omvändelse. Hit hör t ex Maria, Jesu mor; Symeon i templet och andra som beskrivs som "rättfärdiga" (se Luk 2:25).
  2. Judar som trodde de var rättfärdiga, men inte var det. Hit hör de judar som Jesus anklagade för att vara hycklare, t ex många av fariseer och skriftlärda som korrumperats av maktlystnad och högmod.
  3. "Syndiga" judar, som inte levde i omvändelse, och inombords visste det. Detta behövde inte endast vara prostituerade och publikaner, som förskjutits av de judiska etablissemanget, utan jag tror att en hel del vanligt folk upplevde sig så. Se bara på fiskaren Simons beskrivning av sig själv som syndare (Luk 5:8).
Jag tror att det är folk ur den här tredje kategorin som Jesus förlät synderna för. Ta den lame mannen som önskade bli buren till Jesus, hans önskan om att söka hjälp hos mirakelgöraren måste ha innehållit en omvändelse tillbaka till Gud igen, för det är ingen vits att söka ett mirakel om man inte är på god fot med Gud. Och Jesus tog sig då mandatet att förlåta hans synder.

Men utvecklar vi detta ännu mer, målas följande bild upp. En stor del av det judiska folket hade lämnat Gud i sina hjärtan. Det var alltså ett gudsfolk i kris. Och till detta kommer att Jesus beskrev sin tjänst som främst riktad till denna grupp (alltså kategori 3)! Detta tycks klart utifrån texter som Luk 5:32 och 15:1-7. Följaktligen kan han inte ha lagt ner så mycket tid på kategori 1 och 2.

Detta leder fram till följande (trendiga) slutsats: Jesus was missional!



måndag 24 november 2014

Jesus är en krigare

Ibland klagas det på att kristna rockband som Jerusalem och Petra för att de överanvänder krigsmetaforer i sina texter. "Visst kan NT ibland använda ett militäriskt bildspråk, men NT kommer egentligen med ett fredsbudskap" menar man. Frågan är om inte NT dock har ett ganska djupgående krigsbudskap.
I Lukas 4:31-37 beskrivs hur Jesus kommer till synagogan i Kafarnaum, innan han har blivit särskilt känd som mirakelpredikant. Där reagerar en besatt man på hans närvaro, och demonen i honom utropar:
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på [eller förstöra] oss? Jag vet vem du är, Guds helige." (v 34, min hakparentes)
Jesus säger åt demonen att tiga, och fördriver honom sedan från den besatte.

Det som slog mig när jag studerade den här texten var att demonen reagerade med rädsla för våld. Inte så att Jesus skulle ge sig på människan som demonen bebodde, men den onda varelsen verkar definitivt rädd för att bli på något sätt attackerad av Jesus (på ett andligt plan). Utöver detta säger demonen "ta död på OSS", dvs den ser Jesus inträde i världen som ett angrepp på det styre som Satan och hans anhang har upprättat på jorden. Man får intrycket (av denna och andra texter) att Gud varit förvisad från jorden, och Satan har haft fria tyglar, men så dyker Guds son upp i ett stall i ett överraskningsanfall en natt :-)

Ur allt detta tycks följande slutsats följa: När Gud ska återta världen från den Onde, kommer han att göra det med våld (inte genom att omvända honom eller på något annat fredligt vis). Därför kan vi inte säga att Gud aldrig använder sig av våldsmetoder för att genomdriva sin vilja.
Däremot är det viktigt att ta Paulus ord i beaktande: "...det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." (Ef 6:12)

Så Jesus är faktiskt en krigare.

fredag 24 oktober 2014

Varför ingen profet blir erkänd i sin hemstad

Här i veckan hade jag ett bibelstudium över Jesu framträdande i synagogan i hans hemstad Nasaret, i Luk 4:16-30. Jesus börjar med att läsa en messiansk text i Jesaja, varpå han säger att denna text uppfyllts denna dag. Folket häpnar över hans ord, men sedan säger han följande avslående ord:
Då sade han till dem:"Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också."  Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad.
(Luk 4:23-24)
Vad är det som gör att Jesus så abrupt dissar dessa hans närmaste, och dessutom slår fast en sorts allmän princip om att inga profeter blir mottagna i sina hemstäder?  Vissa kanske vill spekulera i att de som sett en växa upp har svårt att respektera den som de sett som hormonstinn tonåring. Och det kanske stämmer med predikanter och profeter i allmänhet. Men Jesus, som levt ett alltigenom heligt liv...

Nä, min tolkning lutar åt ett annat håll. Jag har länge läst Bibeln utifrån insikterna i den här boken. Den hjälper en att förstå hur man tänkte och kände under antiken kring heder, tjänster och gentjänster osv. Utifrån detta tycks det troligt att Jesus fick problem med invånarna i sin hemstad därför att de ansåg sig ha en viss makt över honom. I en kultur där man skulle underordna sig de äldste i byn, där man stod i 'tacksamhetsskuld' till sin by för allt de gjort för en i ens uppväxt, är det troligt att de ansåg det vara Jesu skyldighet ett 'dela med sig' av hans mirakelkraft även hemma i Nasaret. Men, som vi ser i resten av evangeliet så kan man inte kräva sin rätt av Jesus. Man kan endast vädja om generositet. Man kan inte komma ovanifrån och ta pojkspolingen i örat, man måste komma underifrån.

'Läkare bota dig själv' var (enligt kommentarerna) ett sätt att säga 'Glöm inte att låta dina förmågor ge avkastning även hemmavid'. Det är klart att de skulle be(ordra) byns son låta lite av sin stjärnglans och mirakelkraft tillfalla även dem.

Relationen till ens ursprung är alltid lite komplicerad, och här kom det att påverka även Jesu gärning.