Demoner, hedningar och Israel i "God is a Warrior"

Boken God is a Warrior

Boken "God is a Warrior" av Tremper Longman III och Daniel Reid (Zondervan 1995) är en bitvis mycket intressant skrift om ett ofta bortglömt tema i Bibeln. Den tar går igenom hur Gud i Bibeln faktiskt beskrivs som en stridsman. Jag läste den förra året och fick flera nya, intressanta perspektiv. Ett sådant var hur temat ger en teologisk bakgrund till Jesu utdrivningar av onda andar i evangelierna. 

Innan vi ger oss på den, kommer här lite bakgrund. 

Gamla testamentet

HERREN är en stridsman, HERREN är hans namn. (2 Mos 15:3, SFB)

Longman och Reid går igenom hur Jahve genom hela Bibeln beskrivs som en stridsman, en krigare. Detta karaktärsdrag tillskrivs Gud i 2 Mosebok, i samband med att han ska återge Israels folk deras frihet ifrån Egypten, Farao och dennes gudar. Ovanstående citat kommer ifrån den segersång Moses sjöng efter att Gud hade dränkt Faraos armé i Röda havet, och räddat Israel från en säker undergång. Men Longman och Reid fortsätter sedan att spåra detta tema genom både gamla och nya testamentet. 

Det här temat i GT upptäcktes redan i början av 1900-talet. GT-forskare fann hur Jahve stred för sitt folks säkerhet. Det var inte endast så att han hjälpte folket, utan han var den som bedrev kriget (t ex 2 Mos 17:16 "...Herren skall föra krig mot amalekiterna..."). Det framgår också hur Gud, på stridsdagen, själv steg ner med sina änglar för att strida (Jos 5:13-15, 2 Kung 6:15ff). Detta blir tydligt i krigsreglerna i Moseböckerna, då de israelitiska soldaterna inte fick vara ceremoniellt orena på stridsdagen - det orena fick ju inte vara i Guds närhet på grund av hans helighet.

"9 När du drar ut i fält mot dina fiender skall du ta dig i akt för allt som väcker anstöt. 10 Om någon man har blivit oren genom att få utlösning under natten, skall han gå ut ur lägret och får inte komma tillbaka 11 förrän i kvällningen, när han har badat. Då får han komma in i lägret, när solen går ner. 12 Du skall ha ett visst ställe att gå till utanför lägret. 13 Du skall ha en grävpinne i bältet, och när du behöver sätta dig där ute skall du gräva en grop med den och efteråt täcka över din träck. 14 Herren, din Gud, vandrar omkring i lägret; han vill rädda dig och överlämna dina fiender åt dig. Därför skall ditt läger vara heligt. Låt honom inte få se något motbjudande, så att han drar sig undan från dig." (5 Mos 23:9-14)

Gud fortsätter att beskrivas i stridstermer genom resten av GT. Ibland för han krig mot Israels grannfolk; ibland mot andra gudar och övernaturliga varelser; ibland mot Israel själv när de svikit förbundet med Gud. Genom GT skapas alltså ett bibliskt tema med sina egna uttryck och fraser som just väckte Herren-är-en-stridsman-associationer hos lyssnarna - och detta tema återfinns senare även i NT.

Denna beskrivning av Gud som stridsman, kan uppröra kristna idag, men för människor som lever i en hotfull, osäker värld ingjuter den trygghet och tillit. 

Nya testamentet och Jesu andeutdrivningar

Även om de heliga krigen mot folkslag inte fortsätter i NT, dyker temat ändå upp på många ställen. Ett sådant är just när Jesus beskrivs som någon som tvingar bort demoner ur människor. 

Longman och Reid tar upp Markus evangelium, och visar hur det börjar med några GT-citat från bl a Jesaja 40, en text som hos den tidens lyssnare uppväckte associationer till Gud som stridsman. Dessa GT-texter är klara Exodus-referenser (Exodus är ett namn på Guds befrielse av Israel från Egypten) som beskriver hur Gud kommer som en befriande makt från ödemarkerna för att hjälpa sitt folk. Dessa texter används dock här om Jesus. 

Varför beskriver Markus Jesus som en Guds stridsman? Vad eller vem var han tänkt att strida emot? Markus visste ju att Jesus inte ämnade ta till vapen emot romarna - så varför uppväcka sådana här associationer? I Longman och Reids redogörelse betonar de hur det heliga kriget är  ämnat åt att skydda Guds folk från dess fiender. Men medans vi endast ser Israels fiender som olika folkslag, såg antikens människor alltid sina fiender som folkslag och deras gudar. Den osynliga och den synliga världen var inte alls så uppdelad då, som den är för oss idag. Om ett folk besegrade ett annat, innebar det att de förstas gudar hade besegrat och lagt under sig de senares gudar. Med detta i åtanke, låt oss ta en titt på läget i Israel vid tiden för Jesu framträdande:

Israel låg under romerskt herravälde på den här tiden. De hade varit plågade av olika folk i flera århundraden. Faktum var att Israel som nation aldrig hade återupprättats efter den babyloniska fångenskapen ca 500 f kr. Mer eller mindre hela tiden hade de varit kuvade under olika stormakter: perser, greker och nu till sist romare. Detta var tydligt också i själva landet. Det bodde mängder av icke-israeler i Israel. Romerska styrkor hade en bas i Caesarea varifrån de höll koll på hela landet; och det fanns hellenistiska (grekiska) städer i landet som beboddes av människor som flyttat dit från andra delar av imperiet. I dessa städer byggde man amfiteatrar och lät den hellenistiska kulturen florera (faktum är att det fanns en stor, grekisk stad väldigt nära Nasaret där Jesus växte upp: Sepforis). Dessa människor var inte de invandrare som Moseböckerna omnämner, utan kolonisatörer som följt med ockupationsmakterna som tagit över Israel i olika omgångar. Så när Jesus säger att han inte har blivit sänd till hedningarna utan till judarna, syftar han kanske inte på missionsresor i romarriket i första hand, utan på varför han inte predikade i Sepforis och andra hellenistiska städer i Israel. 

När Markus utropar "Bana väg för Herren" (1:3b) och frammanar bilden av hur Jahve kommer över öknen med sin armé för att befria sitt folk, kan man lätt tro att han ska driva ut romarna och grekerna. Men det gör han inte. Däremot ger han sig på demonerna. 

Vi idag kan inte riktigt se kopplingen, men det finns anledning att tro att dessa demoner som evangelierna ofta nämner, kommit dit med ockupationsmakterna. I ett tidigare inlägg har jag försökt återge Gamla testamentets beskrivning av hur Jahve gjorde Israels barn till sitt ansvarområde, och lät olika andefurstar ansvara för de andra folkslagen. Dessa andefurstar tog sig rollen som nationella gudar över dessa folkslag. I "God is a Warrior" gör Longman/Reid en stor sak av hur krigen i Gamla testamentet just var konflikter mellan Jahve och dessa gudar. Jahve hjälpte egentligen inte Israel i sina krig, utan det var Jahves krig i första hand. Konflikterna hade alltså parallellt fysiska och andliga dimensioner. Men om ett folk förlorade ett krig då? Då förlorade de dessutom mot segrarnas gud/ar. 

Sett ur detta perspektiv, innebar Israels nederlag och vågen av grekiska och romerska bosättare, att med dem följde också de andar som enligt ovan var satta att ansvara för de folken.

"The role of demons as enemies of Jesus finds its background in Judaism's perception that behind Israel's physical enemies lay malevolent spiritual forces. Moreover, the idols of the nations came to be associated with demons. While this idea originates in the Hebrew Bible (Dt 32:17; Ps 106:37-38) early Judaism saw its development in the LXX (Ps 95:5: Isa 65:3, 11) and the Pseudepigrapha. R. Watts has suggested that Mark, in his portrayal of Jesus' warfare against the evil spirits, has in mind the Isaianic picture of the downfall of the oppressing nations idols, thereby signaling the time of Israel's deliverance. This, as we shall see, is most clearly evident in the case of the Gerasene demoniac." (sid 102, God is a Warrior, Longman & Reid, Zondervan 1995) 

Ett annat bidragande perspektiv

Longman/Reids slutsatser bekräftades av en annan bok jag läst i höst: Against Principalities and Powers, av Daniel Darko (HippoBooks 2020). I de inledande kapitlen beskriver han hur fixerade antikens människor var vid den andliga världen. I det osynliga fanns det mängder av övernaturliga varelser. Vissa kallades gudar, andra hade andra benämningar. Det gällde att hålla sig väl med dessa, annars kunde de ställa till det för en. De var inte egentligen onda, man kunde ha stor nytta av dem - men det gällde att inte provocera dem (jämför med tron på tomtar och andra småfolk här uppe i Norden). Magi var populärt just för att det påstods skydda mot dessa varelsers nycker. 

Det grekiska ordet daimonos, som svenskans demon översätter, är just en beteckning på ovanstående andliga varelser (än mer anmärkningsvärt är att det grekiska ordet inte har samma "onda" innebörd som i svenskan, utan är ett neutralt ord). 

Med detta i åtanke, är det besynnerligt att Gamla testamentet inte uppvisar samma andetro som de omkringliggande folken hade. Visst finns det många referenser till änglar och andar, men där finns inte de nyckfulla, oberäkneliga daimonia som ställer till det för människorna. Snarare är de "onda" andar som omnämns, varelser som är i Jahves tjänst (t ex den onda ande som plågade kung Saul i 1 Sam 16:14 och 18:10; och lögnens ande som förleder kung Ahab i 1 Kung 22:19-23).

Om vi jämför detta med Longman/Reids slutsatser, skulle det bekräfta att det var i samband med att Jahve utlämnade Israel till hedningarna, som judarna började få problem med demonerna så som det beskrivs i evangelierna. 

Slutsats

Det är viktigt att läsa Bibeln, och inte minst Nya testamentet, med judarnas egna självbild i åtanke, som baseras på 5 Mos 32:8-9: 

"När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom." (Gudasönerna kom att uppfattas som de änglar som ansvarade respektive folk, i den senare judendomen.)

Det var en världsbild som delade upp världen i Guds folk, judarna, och alla andra folk; en uppdelning som fanns på fler nivåer än endast den fysiska.