lördag 2 februari 2019

Gick Paulus emot Andens varning när han reste mot Jerusalem?

Hur leder den Helige Anden? Hur talar han? I dagens förkunnelse låter det ofta som att han främst uppmuntrar, som om han vore en livscoach; eller att han säger åt en vad man ska göra. Men i Apostlagärningarna ser vi ett annorlunda budskap från den Helige Anden - han förbereder en för de tunga dagar som kommer och utmanar en att möta dem.

Anden talar

Apostlagärningarna är mot slutet en berättelse om Paulus. Han är den store missionären som reser runt östra medelhavet och grundar församlingar. Men de sista kapitlena byter tonläge. I 19:21 sker en rörelseväxling - Paulus bestämmer sig för att resa till Jerusalem.
I de synoptiska evangelierna ser vi samma växling - vid en viss tidpunkt vänder Jesus sina steg mot Jerusalem och lidandet, vilket blir böckernas avslutande berättelse. På samma sätt vänds Paulus fötter mot Jerusalem och det lidande/förföljelse som följer på det, i Apostlagärningarna.
Men när vi läser om Paulus väg, ser vi hur Anden vid ett flertal tillfällen varnar honom för att åka dit. 21:4 är kanske mest påtaglig:
Vi sökte upp lärjungarna [i Tyros] och stannade hos dem en vecka. På Andens ingivelse varnade de Paulus för att fara vidare till Jerusalem. (B2000)
Och när han några verser senare är i Caesarea, kommer profeten Agabos hela vägen från Jerusalem ner till kusten för att varna honom. Han tar Paulus skärp och, i profetisk anda, binder sina händer och fötter, varpå han profeterar att Paulus kommer att bli fängslad och utlämnad till hedningarna.

Frågan som uppstår hos den noggranne bibelläsaren blir då: Var Paulus olydig mot Anden när han envist fortsatte mot Jerusalem? Beordrade inte Anden i dessa verser honom att hålla sig därifrån?

tisdag 22 januari 2019

Romarbrevets inclusio - trons lydnad.

Romarbrevet anses ju traditionellt handla om hur försoningen har befriat oss från Lagens krav. Beroende på vad man menar med orden är det ju delvis sant, även om det är tveksamt om det är det som är brevets huvudämne. Men då är det intressant att begreppet "trons lydnad" (SFB15) bildar ett inclusio till brevet.

Ett inclusio i antikens skrivande och retorik var när man hade ett uttryck i början och i slutet av ett avsnitt eller en hel skrift, så att det formade en inramning av texten. Skolexemplet är Ps 8 som ramas in av "Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden." (v 2 och 10). Exakt vad inclusiot avsåg att förmedla tror jag inte är fastställt inom forskningen: Var det en rubrik, en sammanfattning av det som står inom ramarna, själva huvudidén som innehållet anknyter till, eller enbart en stilistisk faktor? Ett inclusio lyfter i alla fall fram det den säger, vilket gör det till allt annat än oviktigt.

I Romarbrevets (långa!) hälsning presenterar sig Paulus som en apostel som fått uppdraget att "föra alla folk till trons lydnad för [Jesu] namns skull". Men sen, precis i slutet av brevet, återkommer frasen:
Han har avslöjat den hemlighet som i oändliga tider varit dold men som nu har uppenbarats och gjorts känd genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning för att föra alla folk till trons lydnad.
Rom 16:25b-26 (SFB15)
"Att föra alla folk till trons lydnad" bildar alltså ett inclusio för Romarbrevet, vilket är anmärkningsvärt eftersom brevet ju på nåt vis handlar om att nåden har ersatt Lagen.

fredag 4 januari 2019

Hur ska Gud rädda världen - med en smäll eller med en viskning

Apokalyptism 

I morse läste jag en artikel* av bibelforskaren David Aune om en rörelse som fanns i judendomen innan och under Nya testamentets tid: Apokalyptism. Det finns väldigt mycket att säga om den rörelsen, vilket jag inte ska försöka mig på, men några saker är viktiga: Mainstream-judendomen århundradena innan Jesu födelse gick ut på att man var en god medborgare; man gick till templet i Jerusalem för att offra och be; och man firade religiösa högtider och höll på matregler. Var man dragen åt det fariseiska hållet var man också mån om att lyssna på och ta till sig det som stod i Gamla testamentet. Det var en ganska "naturlig" religion alltså.

Men så fanns också dessa apokalyptiska rörelser som var lite mer "övernaturliga". Kvar från dessa har vi ett antal utombibliska skrifter, t ex 1 Henoksboken, som beskriver en syn som författaren fått (därav epitetet "övernaturliga"). I de synerna avslöjar änglar vad som händer i andevärlden, vilket då förklarar skeendena i den fysiska världen. Ofta skrevs dessa i kristider, då det judiska folket ansattes hårt av en starkare nation och meningen var att uppmuntra folket med att Gud hade makten bakom kulisserna och skulle slutligen segra över ondskan.

Apokalyptism, profetism och världens räddning

Under århundradena innan Nya testamentets tid var Israel dominerat av olika stormakter, och ofta förtryckta på olika sätt. I dessa tider såg judarna fram emot att Gud skulle ingripa och rädda dem från lidandet. Det här blev mer och mer en universell räddning - det var inte längre bara judarna som skulle räddas, utan hela världen. Och man tänkte sig ofta att en kung av Davids ätt, en messias, skulle vara Guds redskap i detta.

Den här frälsningsidén känner vi ju igen som kristna, eftersom Jesus också predikade den. Guds räddning handlar ju inte bara om enskilda personer; utan om att Gud i framtiden ska rädda själva världen genom att besegra Satan och döden osv, och så stoppa ondskan.

Men nu kommer vi till poängen: Hur ska Gud genomföra denna räddning?

fredag 21 december 2018

Romarbrevet med lidandet som nyckel

version 1.1

Intro

Romarbrevet räknas av många som nya testamentets flagskepp (eller i alla fall de nytestamentliga brevens flaggskepp).  Om inte bäst eller vackrast, så är den i alla fall störst. Men det gör den också kanske till det svåraste brevet att tolka, särskilt som största delen av den är ett enda långt argument (1 Korintierbrevet är det nästa längst brevet, men det är uppdelat i många småfrågor).

söndag 14 oktober 2018

"Guds rike" är inget rike

Jag har predikat över evangeliernas begrepp "Guds rike" nyligen, med målet att försöka förklara ett diffust och något missbrukad begrepp så klart som möjligt. I förberedelserna stötte jag på lite intressanta fakta.

tisdag 2 oktober 2018

Treenigheten och Bibeln

En fråga som ibland dyker upp är om Bibeln verkligen förespråkar treenighetsläran - dvs att Gud, på nåt sätt, består av tre olika gudomliga personer, fast Gud samtidigt är en. Här kommer några funderingar kring det hela (i respons till en vän som ställde frågan idag).

Hur kan monoteism tro på Fader, Son och Ande?

Historiskt kan vi se att Israel i Gamla testamentet beordrades att bli monoteister. Medan alla andra folk trodde att det fanns olika gudar (och de kunde tillbe flera av dem "samtidigt"), fick Israel veta att ingen annan har gudavärdighet än deras Gud, inte flera. Men när vi sen kommer fram till Nya testamentet och Jesus framträder, uppstår dilemmat: Vad för slags varelse är Jesus? Han är uppenbarligen mer än en människa, men är han då en ängel? Och om han är ännu högre än änglarna, är han då ... en gud? Eller kanske till och med Gud?

När NT:s författare behandlar Jesus, tycker jag att det är tydligt att de inte riktigt vet hur de ska ta ställning i frågan. Ingen är inne på att lämna monoteismen (tron på endast en gud). Ofta tycks de tala om Gud och Jesus i samma mening, och hur kan Jesu i så fall vara Gud själv (t ex "Guds son" - hur kan man vara sin egen son?)? Likaså är Guds behandling av Jesus i evangelierna väldigt mycket Gud-relaterar-till-en-människa. Men samtidigt anger de ibland att Jesus var jämställd med Gud före han blev människa (Fil 2:6ff). Johannes är en av dem som mest tar i frågan (på sitt egna "estetiska" vis). Hela hans evangelium handlar om att Jesus på något sätt är gudomlig, särskilt de första styckena i kapitel ett. Hebréerbrevet kapitel 1-3 argumenterar också för att Jesus inte alls är en ängel, utan mycket högre. Men jag kan ändå inte komma ifrån att författarna inte har någon klar treenighetslära i bakhuvudet.

söndag 21 januari 2018

Repris: Har Gud hittat på moralen, eller finns den oberoende av honom?

Här kommer en text jag skrev 2010, inom det moraliska argumentet för Guds existens.
---------------------------------------
Några pusselbitar föll på plats i fredags på en Apologetik-lektion [jag undervisade på en bibelskola på den tiden], och denna blog har fått sin inspiration därav.

De flesta människor tycker att detta med rätt och fel, kallat etik eller moral, är viktigt. När svenskarna skakade av sig det religiösa oket på 1900-talet och blev ett sekulariserat folk var det möjligtvis för att bli av med Kyrkans sexual- och alkoholmoral, men inte för att bli av med all moral. Man ville naturligtvis att det fortfarande skulle vara fel med mord, stöld, mobbning och så vidare.

Och när man månar om moral, brukar man också tycka det är väsentligt att moralen är någonting objektivt. Filosofer kallar detta för "objektiva moraliska värden". Med detta menar man att exempelvis mobbning är fel, oberoende av vad människor tycker; att moralen är rotad i verkligheten. Att moralen endast skulle vara något subjektivt, en praktisk överenskommelse, avskräcker folk när de inser att mobbning skulle bli moraliskt rätt, bara tillräckligt många människor kom överens om det.

Kristna apologeter brukar då peka ut att ateismen och de sekulariserade Sverige saknar grund för en objektiv moral. Om Gud inte finns, säger man, är allt tillåtet. Precis som det varken är rätt eller fel att en katt biter ihjäl en mus då det är naturens gång, gör en mänsklig mördare heller inte fel eftersom han också bara är ett djur.