Boken "God is a Warrior" av Tremper Longman III och Daniel Reid (Zondervan 1995) är en bitvis mycket intressant skrift om ett ofta bortglömt tema i Bibeln. Den tar går igenom hur Gud i Bibeln faktiskt beskrivs som en stridsman. Jag läste den förra året och fick flera nya, intressanta perspektiv. Ett sådant var hur temat ger en teologisk bakgrund till Jesu utdrivningar av onda andar i evangelierna.
Den sista meningen där kan verka lite wacko, men Heiser är ingen självutnämnd profet som hittar på sina egna tolkningar. Han är expert i semitiska språk och GT-teolog; han benämner sig som evangelikal; han har varit kopplad till lite olika universitet, men har inte gått den klassiska evangelikala karriärstegen; och när boken gavs ut jobbade han med Faithlife - ett mjukvaruföretag som ger ut bibelprogrammet Logos. Han ligger också bakom "The Naked Bible Podcast".
Som vi alla vet är kristendomen och judendomen monoteistiska religioner. Folkslagen som levde runt Israel på Jesu tid var polyteister - de trodde på en värld med mängder av gudar, men Israel höll noga fast vid att Jahvé är ensam gud. Denna monoteism blev om möjligt ännu starkare i den kristna teologin, även om treenighetsläran ställde en del saker på ända.
Jag har i alla år varit en NT-kille. Jag har älskat att spåra den röda tråden i Paulus brev eller låta mig träffas av Jesu punchline i något av evangelierna. Gamla testamentet har varit den där barlasten som har legat där som en svårtydd bakgrund till det upplysta nya testamentet. Men sedan i höstas har jag flyttat bak blicken till den tidigare och större delen av Bibeln.
Jag har en vän som flyttade från Stockholm till en landsort, och började gå till en församling där. Men efter några månader beklagade han sig på telefon till mig. Ingen i församlingen ville diskutera trosfrågor. Han var van, ifrån sitt sammanhang i huvudstaden, att man ständigt pratade om trosfrågor, men i den nya församlingen tystnade folk så fort han lyfte ämnet. Ofta kan en församling som består av människor som växt upp i kyrkan, ha tron i ett "glasskåp". Man fick evangeliet genom barn- och ungdomsarbetet, och man säger sig tro på det. Men man har inte pratat om den eller undersökt den sen konfirmationen. Så var det inte med Bibelns kristna.
Det traderingsmönster som Jesus och apostlarna tog med sig från sitt judiska sammanhang hade både memorering och en efterföljande diskussion.
Nu är det dags för lite slutsatser efter mitt bloggande om hur de första kristna memorerade orden från Jesus. Har du inte hängt med i diskussionen, kan du läsa de tidigare inläggen i bloggen som har taggats med "Muntlig tradering".
Vad innebär det för oss idag när vi inser att Jesus, Paulus och alla andra i Nya testamentet förutsatte att ett liv i Jesus' efterföljd innebar att man lade hans undervisning på minnet? Betyder det att alla idag måste börja memorera bibelord, som på 1970-talet? Nja, memorering har nog inget egenvärde i sig. Jag tror snarare att svaret finns i anvisningarna kring Mose lag i 5 Mos 6.
"6 Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7 Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. 8 Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. 9 Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar." 5 Mos 6:6-9
Jesus talar på liknande sätt om sina ord när han förklarar liknelsen om sådden:
"Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt." Luk 8:15
Precis som judarna skulle lägga Mose undervisning (Torah) på sitt hjärta, ska de kristna lägga Jesu undervisning på sitt hjärta. Båda religionerna (om man nu kan kalla dem olika religioner) är alltså centrerade kring ord, ord som ska påverka bäraren genom att de funderar på dem. Texten från 5 Mos 6 klargör hur det går till.
Jag har ju skrivit lite i sommar om att den tidiga kyrkan memorerade evangeliet. Var man en kristen, memorerade man de "snuttar" som så småningom kom att skrivas ner i Mark, Luk och Matt.
Om man tänker efter, blir ju den tidiga kristna kyrkan väldigt lik judendomen på fler sätt än de vanliga, i så fall. När Lagen (Torah) gavs till Israel, fick de order om att varje jude skulle memorera den, och sedan hålla den levande i medvetandet. 5 Mos 6:6-9:
6 Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7 Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. 8 Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. 9 Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.
Många av de andra religionerna i närområdet var inte alls så fixerade vid ord och lära som judarna, även om man i bildningen fick barnen att memorera Homeros mm. Traditionell romersk och grekisk religion fokuserade ju på att offra i templen, be böner och fira högtider till gudarnas ära. Judarna däremot skulle ständigt tänka på den undervisning de ärvt från Moses, och låter den styra deras liv och vardag.
Ibland talar aposteln Paulus (och andra) om att de anförtrotts evangeliet eller Guds ord. Fram tills i somras har jag nog tänkt att detta syftat på att Paulus, med Guds hjälp, tänkt ut några smarta idéer som han sen fått i uppgift att förkunna. Men när man istället läser sådana verser utifrån det faktum att evangeliet spreds som en muntlig tradition i den första kyrkan, växer en annan bild fram.
Som jag skrivit om tidigare i sommar (här och här), pekar forskningen mot att Jesus själv skapade och formulerade det muntliga evangelium som sedan spreds, och som senare skrevs ner i Matt, Mark och Lukas. Det var så olika lärare gjorde på den tiden, vare sig man var en grekisk filosof eller en judisk rabbi; man samlade lärjungar kring sig, och då de i gemen varken kunde läsa eller skriva, lärde man dem muntligen olika korta berättelser, visdomsord eller talesätt som förmedlade kärnan av det de skulle lära sig. Tanken var ju att dessa skulle bygga upp en förståelse av lärarens idéer, som de sedan skulle undervisa vidare på samma sätt.
Eftersom all denna undervisning som lärjungarna fick av Jesus inte skrevs ned, inser vi plötsligt hur viktig denna muntliga förmedling av undervisningen var! Tänk om lärjungarna hade avrättats precis på samma sätt som Jesus, strax efter påskveckan - då hade Jesu budskap försvunnit från jordens yta! Eller tänk om de hade slarvat med att hålla all denna information i minnet, eller låtit den blandas ihop med sina egna idéer - då hade evangeliet urlakats.
Jag studerar ju datavetenskap just nu, och inom detta ämne finns begreppet persistens: hur informationen ska sparas för framtiden. Om en användare skriver en hel uppsats i Microsoft Word, men Word inte sparar den på hårddisken, försvinner hela uppsatsen om man stänger av datorn. Man anförtror alltså informationen till hårddisken. På samma sätt anförtrodde Jesus evangeliet till lärjungarna; de var hans hårddisk!
När man tänker på detta sätt, blir Paulus ord till Timotheos riktigt ödesmättade:
"Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur." (2 Tim 2:2; lägg också märke till referensen till Timotheos minne lite senare i v 8 "Minns att Jesus ... har uppstått från de döda...")
Liksom att Guds församling skulle vara platsen där detta muntliga evangelium bevaras och förvaras:
"... den levande Gudens församling, sanningens [dvs evangeliets] pelare och grundval." (1 Tim 3:15)
